2015-03-19 09:57

2015-03-19 09:57

Om telefonen inte ringer, så är det jag

LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON

Man är inte något tekniskt geni direkt. Datorer förstår jag mig knepigt nog på.

Det är inga problem att eliminera elaka virus då T1 råkat hamna på internetsajter med anatomiskt onaturliga individer i osannolikt akrobatiska positioner. Inte heller innebär hans totala oförmåga att hitta sparade filer att jag utsätts för något större bryderi. Programvaran har jag ominstallerat fler gånger än Kikki Danielsson deltagit i melodifestivalen, efter hans bra-karl-reder-sig-själv-försök att mörda hårddisken.

Men om mitt umgänge med datorer är hyfsat odramatiskt, så kommer åtskilliga andra saker helt enkelt inte naturligt för mig.

Hanteringen av telefoner till exempel. Eller tvättmaskiner. Och bilar. För att inte tala om skruvar.

Skruvar avskyr mig! Närmar jag mig en dylik tingest sprätter den iväg som en gräshoppa på speed och eftersom jag inte ser ett skit på nära håll kan jag inte hitta den igen. Funkar ju sådär på jobbet där skruvarna är mikroskopiska och verktygen så små att de lämpar sig osedvanligt bra att köra ner i random finger med blodvite som resultat.

Note to self: Köp fler plåster!

Tvättmaskiner gav jag upp för trettio år sedan efter att ha tvättat dåvarande pojkvännens coolaste jeans med hans egenhändigt påsydda skinnlappar.

Vet ni att skinn krymper vid betydligt lägre temperatur än jeanstyg?

Det färgar av sig också.

Och glömmer man att lägga slangen från tvättmaskinen i badkaret så svämmar badrummet över.

Kan vara klokt av er att notera det.

Hela min musikaliska karriär har jag av oklar anledning varit ansvarig för orkesterns sladdar. Smart! Verkligen! De där förbaskade snörena trasslar ju ihop sig bara jag tittar på dem. Vågar inte tänka på hur många timmar av mitt liv som gått till spillo svärandes över sladdsallad. Tror att jag måste ha gjort mig osams med någon slags naturlag.

Bilen är också ett elände. Jag fattar inte ens hur man tankar. Kan jag göra det samtidigt som någon annan, eller förstör jag för den som redan står där då?

Så jag sitter kvar tills jag är ensam vid pumpen. Även om det är kö bakom. Jag brukar låtsas att jag letar efter ett superviktigt papper från Nasa i plånboken, prata högt i mobilen så alla hör att det är ett akutsamtal eller öppna motorhuven (Gissa om det tog ett tag att klura ut att man behövde startnyckeln till det.) och känna metodiskt på olika grejer, precis som om jag vet vad jag sysslar med.

Fast värst är telefoner. Inom det området är jag definitivt tekniskt funktionshindrad.

Jag hatar min nya lur! Den gör aldrig som jag vill. Råkar ni befinna er på en begravning är det förstås jag som inte stängt av ljudet och har Highway to hell som ringsignal.

Jag är för dum för att ha en smart telefon! Jag kan knappt svara i den, vet inte vart jag ringer eller vem jag sms:ar.

Det var fasiken inte kul den där natten då jag behövde ringa efter ambulans och inte begrep hur jag skulle få fram siffrorna.

Så lär era barn och fruar att telefonen har en särskild knapp för nödsamtal!

Det är inga problem att eliminera elaka virus då T1 råkat hamna på internetsajter med anatomiskt onaturliga individer i osannolikt akrobatiska positioner. Inte heller innebär hans totala oförmåga att hitta sparade filer att jag utsätts för något större bryderi. Programvaran har jag ominstallerat fler gånger än Kikki Danielsson deltagit i melodifestivalen, efter hans bra-karl-reder-sig-själv-försök att mörda hårddisken.

Men om mitt umgänge med datorer är hyfsat odramatiskt, så kommer åtskilliga andra saker helt enkelt inte naturligt för mig.

Hanteringen av telefoner till exempel. Eller tvättmaskiner. Och bilar. För att inte tala om skruvar.

Skruvar avskyr mig! Närmar jag mig en dylik tingest sprätter den iväg som en gräshoppa på speed och eftersom jag inte ser ett skit på nära håll kan jag inte hitta den igen. Funkar ju sådär på jobbet där skruvarna är mikroskopiska och verktygen så små att de lämpar sig osedvanligt bra att köra ner i random finger med blodvite som resultat.

Note to self: Köp fler plåster!

Tvättmaskiner gav jag upp för trettio år sedan efter att ha tvättat dåvarande pojkvännens coolaste jeans med hans egenhändigt påsydda skinnlappar.

Vet ni att skinn krymper vid betydligt lägre temperatur än jeanstyg?

Det färgar av sig också.

Och glömmer man att lägga slangen från tvättmaskinen i badkaret så svämmar badrummet över.

Kan vara klokt av er att notera det.

Hela min musikaliska karriär har jag av oklar anledning varit ansvarig för orkesterns sladdar. Smart! Verkligen! De där förbaskade snörena trasslar ju ihop sig bara jag tittar på dem. Vågar inte tänka på hur många timmar av mitt liv som gått till spillo svärandes över sladdsallad. Tror att jag måste ha gjort mig osams med någon slags naturlag.

Bilen är också ett elände. Jag fattar inte ens hur man tankar. Kan jag göra det samtidigt som någon annan, eller förstör jag för den som redan står där då?

Så jag sitter kvar tills jag är ensam vid pumpen. Även om det är kö bakom. Jag brukar låtsas att jag letar efter ett superviktigt papper från Nasa i plånboken, prata högt i mobilen så alla hör att det är ett akutsamtal eller öppna motorhuven (Gissa om det tog ett tag att klura ut att man behövde startnyckeln till det.) och känna metodiskt på olika grejer, precis som om jag vet vad jag sysslar med.

Fast värst är telefoner. Inom det området är jag definitivt tekniskt funktionshindrad.

Jag hatar min nya lur! Den gör aldrig som jag vill. Råkar ni befinna er på en begravning är det förstås jag som inte stängt av ljudet och har Highway to hell som ringsignal.

Jag är för dum för att ha en smart telefon! Jag kan knappt svara i den, vet inte vart jag ringer eller vem jag sms:ar.

Det var fasiken inte kul den där natten då jag behövde ringa efter ambulans och inte begrep hur jag skulle få fram siffrorna.

Så lär era barn och fruar att telefonen har en särskild knapp för nödsamtal!