2015-03-06 06:00

2015-03-23 09:30

Med en typisk värmländsk klang

BOK: De våra

Mitt under brinnande världskrig hittas en ung kvinna mördad vid norsk-svenska gränsen i norra Värmland. Vem är hon, vem har bragt henne om livet och varför? Det är frågeställningen i Lars Anderssons nya bok som inte bara är en roman utan en kriminalistisk roman.

Lars Andersson

De våra

Albert Bonniers Förlag

Därmed tar författaren steget över till deckarskrået, och man skulle kunna befara att han nedlåtit sig till att förenas med den till synes aldrig sinande strömmen av svenska författare som skriver polisromaner. Men lugn i stormen, det finns ingen anledning till oro. Lars Anderssons bok har inte många likheter med den deckarsmörja som översvämmar våra bokdiskar.

Pusseldeckare

En riktig deckare måste naturligtvis ha en riktigt klurig polis som huvudperson. Och här skiljer sig inte denna bok från andra, vår man heter Leonard Ringer, bördig från Östmark men numera bosatt och verksam i huvudstaden. Det blir han skickas till Karlstad för att reda ut alla oklarheter runt mordet. Förutom att det är en riktig pusseldeckare av klassiskt snitt så får vi också alldeles lysande skildringar av Värmland och framförallt Karlstad. Författaren tar oss med på rundvandringar runt staden, och boken blir då en tidsmaskin som låter oss uppleva Karlstad som det såg ut för sjuttio år sedan, det är alldeles underbart skrivet.

Tappar tempo

Då och då lämnar huvudperson Ringer sitt deckarjobb och ägnar sig åt dagdrömmeri och fantasier stället. Vi får ta del av hans bakgrund som barn av en tattarfamilj från Östmark i början av förra seklet och får också bekanta oss med hans psykiskt sjuka syster. Det är inte alltid helt lyckat och deckarstoryn tappar lite tempo då. Men det är marginella anmärkningar som inte tar udden av en utmärkt berättelse.

Anderssonskt språk

Skriva ja, det kan han Lars Andersson. Det är inte utan att man kan ana lite inflytande av både Tage Aurell och Torgny Lindgren i hans prosa. Och här och där slinker det nog in ett litet stänk av Fröding också. Ur denna blandning har författaren skapat ett alldeles eget Anderssonskt språk som på något sätt är rikssvenska men på samma gång har en väldigt typiskt värmländsk klang. Jag vet inte hur han bär sig åt men det blir fantastiskt bra. Redan i bokens första stycke slår han till med meningen Mot middagstid skulle luften vara varm och kelen som en gräddstinn katt. Den får mig osökt att tänka på Sven i Föske på den tiden han stod på Gammelvala och läste Frödingdikter. Jag blir nästan tårögd.

Lars Andersson

De våra

Albert Bonniers Förlag

Därmed tar författaren steget över till deckarskrået, och man skulle kunna befara att han nedlåtit sig till att förenas med den till synes aldrig sinande strömmen av svenska författare som skriver polisromaner. Men lugn i stormen, det finns ingen anledning till oro. Lars Anderssons bok har inte många likheter med den deckarsmörja som översvämmar våra bokdiskar.

Pusseldeckare

En riktig deckare måste naturligtvis ha en riktigt klurig polis som huvudperson. Och här skiljer sig inte denna bok från andra, vår man heter Leonard Ringer, bördig från Östmark men numera bosatt och verksam i huvudstaden. Det blir han skickas till Karlstad för att reda ut alla oklarheter runt mordet. Förutom att det är en riktig pusseldeckare av klassiskt snitt så får vi också alldeles lysande skildringar av Värmland och framförallt Karlstad. Författaren tar oss med på rundvandringar runt staden, och boken blir då en tidsmaskin som låter oss uppleva Karlstad som det såg ut för sjuttio år sedan, det är alldeles underbart skrivet.

Tappar tempo

Då och då lämnar huvudperson Ringer sitt deckarjobb och ägnar sig åt dagdrömmeri och fantasier stället. Vi får ta del av hans bakgrund som barn av en tattarfamilj från Östmark i början av förra seklet och får också bekanta oss med hans psykiskt sjuka syster. Det är inte alltid helt lyckat och deckarstoryn tappar lite tempo då. Men det är marginella anmärkningar som inte tar udden av en utmärkt berättelse.

Anderssonskt språk

Skriva ja, det kan han Lars Andersson. Det är inte utan att man kan ana lite inflytande av både Tage Aurell och Torgny Lindgren i hans prosa. Och här och där slinker det nog in ett litet stänk av Fröding också. Ur denna blandning har författaren skapat ett alldeles eget Anderssonskt språk som på något sätt är rikssvenska men på samma gång har en väldigt typiskt värmländsk klang. Jag vet inte hur han bär sig åt men det blir fantastiskt bra. Redan i bokens första stycke slår han till med meningen Mot middagstid skulle luften vara varm och kelen som en gräddstinn katt. Den får mig osökt att tänka på Sven i Föske på den tiden han stod på Gammelvala och läste Frödingdikter. Jag blir nästan tårögd.