2015-02-24 15:49

2015-02-24 15:49

Främling, vad döljer du för mig?

KRÖNIKA: MARCUS KOHLBERG

Terrordåden i Paris och Köpenhamn är en omskakande påminnelse om att våldet kan drabba var som helst. Samtidigt väcker Islamiska Statens (IS) härjningar i Syrien och Libanon frågor. Vad får unga män att anamma en sådan svartvit ideologi och dö en främlings död, kantad av terror bortom vår fattningsförmåga?

Motståndskamp i kolonialismens spår går, på något vis, att förstå. Under Sovjets ockupation av Afghanistan 1979-89 försåg USA den inhemska gerillan med vapen. Din fiendes fiende är din vän; realpolitisk logik. Det var kallt krig. Öst mot väst, terrorbalans och kapprustning. Vem skulle trycka på knappen? Efter murens fall och 11:e september förändrades allt. Den gröna faran (islams färg) har ersatt den röda faran (kommunismen).

 

Vi kan fördöma alla typer av terrorhandlingar, men utan att försöka förstå dess ursprung och tankegods blir det en fruktlös återvändsgränd. Vi i väst åtnjuter fri- och rättigheter som vi tar för självklara. Med rättigheter följer också skyldigheter. Efter tragedin i Köpenhamn utökades skyddet för konstnären Lars Vilks. Hans bilder av profeten Muhammed som rondellhund väcker avsmak i stora delar av den muslimska världen. Yttrandefriheten är ett heligt fundament i vår demokrati. Börjar vi förbjuda åsikter, och rätten att yttra dem, rämnar rättssamhället så som vi känner det. Lars Vilks, eller andra konstnärer drivna av effektsökeri, skall ha sin rätt att måla rondellhundar. Men det innebär inte att de av hävd måste göra det.

Ingen teckning i världen legitimerar dödshot och våldsdåd, hur plumpt och uselt utförd den än må vara. Min poäng är att vi har en skyldighet att använda våra friheter med måttfullhet och eftertanke. Bara för att man kan göra en viss sak, betyder det inte att man måste. Kränkning som självändamål, är det konstruktivt? Risken finns att det sätts likhetstecken mellan hela det muslimska samfundet, och våldsbejakande avarter som IS och al-Qaida. Det är djupt olyckligt och grovt felaktigt.

Albert Camus ”Främlingen”, en av mina absoluta favoritromaner, är just nu aktuell på teaterscenen.

 

Historien handlar om den unge Meursault. Hans mor har dött, men han fäller inte en enda tår på begravningen. Slumpen gör honom till mördare. Till synes likgiltig vandrar han genom en kaotisk och obegriplig värld. Domen över honom faller hårt, mer för hans arrogans och apati än för det brott han begått.

Hur dömer framtida generationer oss; blir det på grund av de oförrätter vi begått? Fattigdom, klassklyftor, miljöförstöring, rasism, människohandel. Den svarta boken är tjock.

Eller blir vi, i likhet med Meursault, dömda för det vi inte gjort?

Camus skrev en av 1900-talets absoluta klassiker. Ständigt aktuell.

Utan att förstå mekanismerna bakom de motsättningar som finns i vårt samhälle är det lätt att bara se främlingar. Vi och dom. Men då är också risken överhängande att vi av våra barn inte bara blir dömda för det vi gjorde.

Det största misstaget var kanske det vi inte gjorde.

Terrordåden i Paris och Köpenhamn är en omskakande påminnelse om att våldet kan drabba var som helst. Samtidigt väcker Islamiska Statens (IS) härjningar i Syrien och Libanon frågor. Vad får unga män att anamma en sådan svartvit ideologi och dö en främlings död, kantad av terror bortom vår fattningsförmåga?

Motståndskamp i kolonialismens spår går, på något vis, att förstå. Under Sovjets ockupation av Afghanistan 1979-89 försåg USA den inhemska gerillan med vapen. Din fiendes fiende är din vän; realpolitisk logik. Det var kallt krig. Öst mot väst, terrorbalans och kapprustning. Vem skulle trycka på knappen? Efter murens fall och 11:e september förändrades allt. Den gröna faran (islams färg) har ersatt den röda faran (kommunismen).

 

Vi kan fördöma alla typer av terrorhandlingar, men utan att försöka förstå dess ursprung och tankegods blir det en fruktlös återvändsgränd. Vi i väst åtnjuter fri- och rättigheter som vi tar för självklara. Med rättigheter följer också skyldigheter. Efter tragedin i Köpenhamn utökades skyddet för konstnären Lars Vilks. Hans bilder av profeten Muhammed som rondellhund väcker avsmak i stora delar av den muslimska världen. Yttrandefriheten är ett heligt fundament i vår demokrati. Börjar vi förbjuda åsikter, och rätten att yttra dem, rämnar rättssamhället så som vi känner det. Lars Vilks, eller andra konstnärer drivna av effektsökeri, skall ha sin rätt att måla rondellhundar. Men det innebär inte att de av hävd måste göra det.

Ingen teckning i världen legitimerar dödshot och våldsdåd, hur plumpt och uselt utförd den än må vara. Min poäng är att vi har en skyldighet att använda våra friheter med måttfullhet och eftertanke. Bara för att man kan göra en viss sak, betyder det inte att man måste. Kränkning som självändamål, är det konstruktivt? Risken finns att det sätts likhetstecken mellan hela det muslimska samfundet, och våldsbejakande avarter som IS och al-Qaida. Det är djupt olyckligt och grovt felaktigt.

Albert Camus ”Främlingen”, en av mina absoluta favoritromaner, är just nu aktuell på teaterscenen.

 

Historien handlar om den unge Meursault. Hans mor har dött, men han fäller inte en enda tår på begravningen. Slumpen gör honom till mördare. Till synes likgiltig vandrar han genom en kaotisk och obegriplig värld. Domen över honom faller hårt, mer för hans arrogans och apati än för det brott han begått.

Hur dömer framtida generationer oss; blir det på grund av de oförrätter vi begått? Fattigdom, klassklyftor, miljöförstöring, rasism, människohandel. Den svarta boken är tjock.

Eller blir vi, i likhet med Meursault, dömda för det vi inte gjort?

Camus skrev en av 1900-talets absoluta klassiker. Ständigt aktuell.

Utan att förstå mekanismerna bakom de motsättningar som finns i vårt samhälle är det lätt att bara se främlingar. Vi och dom. Men då är också risken överhängande att vi av våra barn inte bara blir dömda för det vi gjorde.

Det största misstaget var kanske det vi inte gjorde.