2015-02-18 10:45

2015-02-18 10:45

Ingen fara - har bara en släng av presbyopi

KRÖNIKEKANALEN

Presbyopi är den mer pretentiösa benämningen på min åkomma.

Jag föredrar att använda det uttrycket då den alternativa termen torde vara gravt medelålders. Presbyopi låter mer avancerat och är definitivt upphov till större sympatiyttringar.

– Tjena, hur är det?

– Jodå, det knallar på. Lite jobbigt med presbyopin bara.

– Aj, då! Vad tråkigt, men det blir nog bättre ska du se. Krya på dig!

Tillvaron var betydligt enklare innan jag drabbades. Irritationsmomenten i vardagen avsevärt färre. Nu måste jag planera, ligga steget före och alltid ha adekvat utrustning tillgänglig för att lindra symptomen.

Det är presbyopins fel att mina sms alltid innehåller stavfel och ord som inte alls är lämpliga att delge systerdottern. Det är också därför jag skickar dem till fel person. Svordomarna då jag fick för mig att Arvika Nyheter bytt till ett nytt och mycket mindre typsnitt, kan också de härröras till samma skavank. Nu har jag dessutom passerat gränsen för då det börjar bli besvärligt både att laga och att äta mat. För någon som pillar ur prickarna i den prickiga korven är detta inget mindre än en katastrof.

Det värsta är dock att fåfängan fått sig en rejäl törn. Jag levde länge i förnekelse och ville liksom inte erkänna att jag trillat över kanten och att inget någonsin kommer att bli vad det varit.

Men då kajalen började sitta mitt på ögonlocket, läppstiftet såg ut som om en treåring kletat på det och lådan jag i brådskan slet med mig från kylen (tyckte väl att T1 varit alldeles särskilt omtänksam som fixat den till mig utan att jag bett om det) inte alls innehöll lunchmat utan hundmat, gick det inte längre att skylla på lågenergilampor och blunda för det faktum att min kropp påbörjat sin resa nedför backen.

Okej, jag kanske inte måste planera min begravning och fylla i Vita Arkivet, men faktum är att livet långsamt rinner ifrån mig och att jag inte kan göra annat än att se på.

Eller, det är ju det jag inte kan.

Avslutar därför med en vädjan till alla som fortfarande befinner sig på samhällets sorglösa minussida. Finner ni oss presbyopa, likt strutsar med huvudet begravt djupt nere i köttdisken, så beror det inte på något defekt luktsinne eller att vi upptäckt någon vi inte vill hälsa på. Var bara snälla och låna oss ett friskt öga, vi ser helt enkelt inte vad det står på förpackningarna och vill ju inte gärna komma hem med lever istället för oxfilé.

Ha tålamod med oss då vi gissar var siffrorna till bankkortets kod sitter på den där löjligt, snålt tilltagna betalningsterminalen. Sucka inte då vi måste springa tillbaka in i affären och byta den vanliga mjölken mot laktosfri. Förpackningarna ser faktiskt exakt likadana ut och ni vill inte vara i närheten av min mage om jag tar fel!

Just saying!

Nej, nu struntar jag i det här och gosar ner mig i soffan med voffen och en bra bok.

Bara jag kan hitta de där förbaskade läsglasögonen!


Liselott Sivertsen Carlson

Jag föredrar att använda det uttrycket då den alternativa termen torde vara gravt medelålders. Presbyopi låter mer avancerat och är definitivt upphov till större sympatiyttringar.

– Tjena, hur är det?

– Jodå, det knallar på. Lite jobbigt med presbyopin bara.

– Aj, då! Vad tråkigt, men det blir nog bättre ska du se. Krya på dig!

Tillvaron var betydligt enklare innan jag drabbades. Irritationsmomenten i vardagen avsevärt färre. Nu måste jag planera, ligga steget före och alltid ha adekvat utrustning tillgänglig för att lindra symptomen.

Det är presbyopins fel att mina sms alltid innehåller stavfel och ord som inte alls är lämpliga att delge systerdottern. Det är också därför jag skickar dem till fel person. Svordomarna då jag fick för mig att Arvika Nyheter bytt till ett nytt och mycket mindre typsnitt, kan också de härröras till samma skavank. Nu har jag dessutom passerat gränsen för då det börjar bli besvärligt både att laga och att äta mat. För någon som pillar ur prickarna i den prickiga korven är detta inget mindre än en katastrof.

Det värsta är dock att fåfängan fått sig en rejäl törn. Jag levde länge i förnekelse och ville liksom inte erkänna att jag trillat över kanten och att inget någonsin kommer att bli vad det varit.

Men då kajalen började sitta mitt på ögonlocket, läppstiftet såg ut som om en treåring kletat på det och lådan jag i brådskan slet med mig från kylen (tyckte väl att T1 varit alldeles särskilt omtänksam som fixat den till mig utan att jag bett om det) inte alls innehöll lunchmat utan hundmat, gick det inte längre att skylla på lågenergilampor och blunda för det faktum att min kropp påbörjat sin resa nedför backen.

Okej, jag kanske inte måste planera min begravning och fylla i Vita Arkivet, men faktum är att livet långsamt rinner ifrån mig och att jag inte kan göra annat än att se på.

Eller, det är ju det jag inte kan.

Avslutar därför med en vädjan till alla som fortfarande befinner sig på samhällets sorglösa minussida. Finner ni oss presbyopa, likt strutsar med huvudet begravt djupt nere i köttdisken, så beror det inte på något defekt luktsinne eller att vi upptäckt någon vi inte vill hälsa på. Var bara snälla och låna oss ett friskt öga, vi ser helt enkelt inte vad det står på förpackningarna och vill ju inte gärna komma hem med lever istället för oxfilé.

Ha tålamod med oss då vi gissar var siffrorna till bankkortets kod sitter på den där löjligt, snålt tilltagna betalningsterminalen. Sucka inte då vi måste springa tillbaka in i affären och byta den vanliga mjölken mot laktosfri. Förpackningarna ser faktiskt exakt likadana ut och ni vill inte vara i närheten av min mage om jag tar fel!

Just saying!

Nej, nu struntar jag i det här och gosar ner mig i soffan med voffen och en bra bok.

Bara jag kan hitta de där förbaskade läsglasögonen!


Liselott Sivertsen Carlson