2015-02-04 10:09

2015-02-04 10:09

Åldern tar lite större plats

LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON

Egentligen är jag inte överdrivet bekymrad.

Visst, ibland uppstår förstås funderingar kring vad som egentligen hände och jag kan nog tycka att jag inte är riktigt jämngammal med mig själv längre. Dessutom borde väl jordens dragningskraft ha bättre saker att pyssla med än att jäklas med mig? Men för övrigt konstaterar jag utan större bedrövelse, att jag befinner mig i stadiet då det är läge att börja trösta sig med klyschor som att femtio är det nya trettiofem.

Min hjärna har så här långt haft det goda omdömet att låta sig luras av ovanstående.

Allt är i och för sig inte sådär himla muntert och rosa-moln-fluffigt. Det ska erkännas att anteckningar jag skrivit då jag inte haft tillgång till läsglasögon, är totalt hopplösa att tyda och att jag grubblar på helt andra saker nu än då jag var yngre. Vad gör till exempel Methylchloroisothiazolinone i min tvål?

Sedan får jag inte ihop uttrycken Med ålder kommer visdom och kunskap är en lätt börda. Det stämmer ju inte! Jag vill påstå att min visdom väger minst tio kilo. Åldern tar lite större plats! Allt annat är ljug! Varför skulle annars de flesta medelålders män se ut som Lasse Stefanz sångare i motljus?

Kroppen har fått ljudeffekter också.

Den stönar och grymtar då jag böjer mig ner för att knyta skorna, knakar och knäpper då jag kliver upp på morgnarna och gnisslar och gnäller om jag utför gymnastiska övningar.

Skulle jag dessutom – av synnerligen oklar anledning – drista mig till att springa naken på stan kommer folk att säga att jag borde ha strukit overallen innan jag gick ut.

Lovar! Jag ska inte göra det.

Ålderdomen är en lurig och, i likhet med andra naturlagar, icke förhandlingsbar rackare. Den nästlar sig nästan omärkligt in i vardagen.

En dag kommer man ända ut på gatan innan det går upp för en att kassörskan på Systembolaget inte frågade efter legitimation. I ungefär samma veva vill busschauffören plötsligt se leget då man ber om en ungdomsbiljett. Sedan står man på ICA och packar sin kasse i godan ro när ett barn vill hjälpa till och mamman ber knatten att låta tanten vara ifred. Fast riktigt motigt blir det först då de betydligt yngre kollegorna på jobbet kallar den coola killen med grå stänk i håret för gubbsnygg, fast han är yngre än en själv.

Nåja, det finns fördelar också. Anar att fler än jag finner det smått underhållande att se dagens ungdomar göra allt det där vi gjorde strax efter att inlandsisen släppte sitt grepp om norra halvklotet, och tro att det är nytt och att de är superhäftiga.

Been there, done that, got the t-shirt, liksom.

Enda skillnaden är att ljudanläggningarna i våra bilar var mindre och att vi inte kunde plocka upp mobilen och ringa hem till mamma när det körde ihop sig.

Fast nog har också jag varit odödlig, oövervinnelig och gjort saker i ungdomligt oförstånd. Men jag hade åtminstone vett att aldrig låta tatuera den där tenorsaxofonen på bröstet.

Det är jag mycket tacksam för.

Annars hade jag haft en baryton där idag.

Visst, ibland uppstår förstås funderingar kring vad som egentligen hände och jag kan nog tycka att jag inte är riktigt jämngammal med mig själv längre. Dessutom borde väl jordens dragningskraft ha bättre saker att pyssla med än att jäklas med mig? Men för övrigt konstaterar jag utan större bedrövelse, att jag befinner mig i stadiet då det är läge att börja trösta sig med klyschor som att femtio är det nya trettiofem.

Min hjärna har så här långt haft det goda omdömet att låta sig luras av ovanstående.

Allt är i och för sig inte sådär himla muntert och rosa-moln-fluffigt. Det ska erkännas att anteckningar jag skrivit då jag inte haft tillgång till läsglasögon, är totalt hopplösa att tyda och att jag grubblar på helt andra saker nu än då jag var yngre. Vad gör till exempel Methylchloroisothiazolinone i min tvål?

Sedan får jag inte ihop uttrycken Med ålder kommer visdom och kunskap är en lätt börda. Det stämmer ju inte! Jag vill påstå att min visdom väger minst tio kilo. Åldern tar lite större plats! Allt annat är ljug! Varför skulle annars de flesta medelålders män se ut som Lasse Stefanz sångare i motljus?

Kroppen har fått ljudeffekter också.

Den stönar och grymtar då jag böjer mig ner för att knyta skorna, knakar och knäpper då jag kliver upp på morgnarna och gnisslar och gnäller om jag utför gymnastiska övningar.

Skulle jag dessutom – av synnerligen oklar anledning – drista mig till att springa naken på stan kommer folk att säga att jag borde ha strukit overallen innan jag gick ut.

Lovar! Jag ska inte göra det.

Ålderdomen är en lurig och, i likhet med andra naturlagar, icke förhandlingsbar rackare. Den nästlar sig nästan omärkligt in i vardagen.

En dag kommer man ända ut på gatan innan det går upp för en att kassörskan på Systembolaget inte frågade efter legitimation. I ungefär samma veva vill busschauffören plötsligt se leget då man ber om en ungdomsbiljett. Sedan står man på ICA och packar sin kasse i godan ro när ett barn vill hjälpa till och mamman ber knatten att låta tanten vara ifred. Fast riktigt motigt blir det först då de betydligt yngre kollegorna på jobbet kallar den coola killen med grå stänk i håret för gubbsnygg, fast han är yngre än en själv.

Nåja, det finns fördelar också. Anar att fler än jag finner det smått underhållande att se dagens ungdomar göra allt det där vi gjorde strax efter att inlandsisen släppte sitt grepp om norra halvklotet, och tro att det är nytt och att de är superhäftiga.

Been there, done that, got the t-shirt, liksom.

Enda skillnaden är att ljudanläggningarna i våra bilar var mindre och att vi inte kunde plocka upp mobilen och ringa hem till mamma när det körde ihop sig.

Fast nog har också jag varit odödlig, oövervinnelig och gjort saker i ungdomligt oförstånd. Men jag hade åtminstone vett att aldrig låta tatuera den där tenorsaxofonen på bröstet.

Det är jag mycket tacksam för.

Annars hade jag haft en baryton där idag.