2015-01-21 11:15

2015-01-21 11:15

En dag har man väntat för länge

Brukar ni också tänka att i morgon, då ska jag göra en massa saker? I morgon ska jag gå till doktorn, skriva brev till mormor, ringa bästa kompisen, säga något snällt till kassörskan på Konsum och överraska grannen med att skotta hans garageuppfart.

Ni vet hur det blir. Doktorn får ge sina piller till någon annan, brevpapperet ligger orört, kompisen väntar fortfarande, kassörskan får inte ens ett leende och grannen måste fixa sin snö själv.

Nästa dag har doktorn dött, mormor har strukit en ur testamentet, kompisen har skaffat en annan kompis (en som hör av sig), kassörskan har bytt jobb och grannen fick en hjärtattack mitt i blötsnön. Och där står man och tänker att det här ska aldrig hända igen.

Första gången jag träffade Håkan var den 20 december 1986 och han hade en slips med en pianoklaviatur på. Föga anade jag att den gänglige drummeln med det stora leendet skulle bli en av mina bästa vänner.

Det var väldigt lätt att tycka om Håkan. Han var smart, rolig och alltid glad; en charmig slarver, mycket skicklig musikant, bohem och romantiker. Allt i ett enda praktiskt paket.

Under många år delade vi det mesta i livet. Vi jobbade ihop (eller spelade, för er som anser att dansmusiker inte är något riktigt jobb) och tillbringade även en stor del av vår fritid tillsammans. Vi skrattade och grälade om vartannat. Fast det var nog mest jag som grälade. Han var för snäll för att bråka. Men vi var aldrig ovänner. Möjligen under hans kortlivade tjärtablettsperiod. Jag fattade aldrig varför någon ville tugga i sig saker som luktade som en nytjärad eka och spred odören till kläder, hår och allt han kom i närheten av. Näsan sitter väl nära munnen för att varna oss för sådana dumheter?

Håkan och jag visste nog allt om varandra. En dansbandsbuss av ordinär storlek är ju ändå bara tolv meter, så det finns liksom ingenstans att gömma sig när man behöver släppa väder eller byta underkläder - om det där första alternativet inte gick enligt planerna.

Lika plötsligt som vi träffats, lika plötsligt skildes våra vägar. Det bara blev så. Orkestern lades ner och alla försvann åt varsitt håll. Håkan flyttade till Stockholm och själv hamnade jag i ett nytt band, i Karlstad.

Jag tänkte ofta på Håkan och lovade mig själv att höra av mig. I morgon.

Men det gjorde jag aldrig.

Tidigt, en solig men blåsig morgon i maj 2000, väcktes jag av telefonen.

Håkan fanns inte mer.

Han blev 32 år.

Ni fattar sensmoralen, eller hur? En dag har man väntat en dag för länge.

En dag får man finna vägar att leva med konsekvenserna av sitt icke-handlande.

Jag lärde mig umgås med tanken på att Håkan var borta. Det jobbigaste var att bo där ingen kände honom. Här fanns ingen som log igenkännande åt gamla minnen, ingen att prata, skratta och gråta med.

Och handen på hjärtat - eller vilken kroppsdel du nu föredrar – visst finns det också i ditt liv en person du borde höra av dig till?

Gör det!

Idag!

I morgon sitter du där och undrar vad som var så viktigt att du hade tid att låta bli.

Brukar ni också tänka att i morgon, då ska jag göra en massa saker? I morgon ska jag gå till doktorn, skriva brev till mormor, ringa bästa kompisen, säga något snällt till kassörskan på Konsum och överraska grannen med att skotta hans garageuppfart.

Ni vet hur det blir. Doktorn får ge sina piller till någon annan, brevpapperet ligger orört, kompisen väntar fortfarande, kassörskan får inte ens ett leende och grannen måste fixa sin snö själv.

Nästa dag har doktorn dött, mormor har strukit en ur testamentet, kompisen har skaffat en annan kompis (en som hör av sig), kassörskan har bytt jobb och grannen fick en hjärtattack mitt i blötsnön. Och där står man och tänker att det här ska aldrig hända igen.

Första gången jag träffade Håkan var den 20 december 1986 och han hade en slips med en pianoklaviatur på. Föga anade jag att den gänglige drummeln med det stora leendet skulle bli en av mina bästa vänner.

Det var väldigt lätt att tycka om Håkan. Han var smart, rolig och alltid glad; en charmig slarver, mycket skicklig musikant, bohem och romantiker. Allt i ett enda praktiskt paket.

Under många år delade vi det mesta i livet. Vi jobbade ihop (eller spelade, för er som anser att dansmusiker inte är något riktigt jobb) och tillbringade även en stor del av vår fritid tillsammans. Vi skrattade och grälade om vartannat. Fast det var nog mest jag som grälade. Han var för snäll för att bråka. Men vi var aldrig ovänner. Möjligen under hans kortlivade tjärtablettsperiod. Jag fattade aldrig varför någon ville tugga i sig saker som luktade som en nytjärad eka och spred odören till kläder, hår och allt han kom i närheten av. Näsan sitter väl nära munnen för att varna oss för sådana dumheter?

Håkan och jag visste nog allt om varandra. En dansbandsbuss av ordinär storlek är ju ändå bara tolv meter, så det finns liksom ingenstans att gömma sig när man behöver släppa väder eller byta underkläder - om det där första alternativet inte gick enligt planerna.

Lika plötsligt som vi träffats, lika plötsligt skildes våra vägar. Det bara blev så. Orkestern lades ner och alla försvann åt varsitt håll. Håkan flyttade till Stockholm och själv hamnade jag i ett nytt band, i Karlstad.

Jag tänkte ofta på Håkan och lovade mig själv att höra av mig. I morgon.

Men det gjorde jag aldrig.

Tidigt, en solig men blåsig morgon i maj 2000, väcktes jag av telefonen.

Håkan fanns inte mer.

Han blev 32 år.

Ni fattar sensmoralen, eller hur? En dag har man väntat en dag för länge.

En dag får man finna vägar att leva med konsekvenserna av sitt icke-handlande.

Jag lärde mig umgås med tanken på att Håkan var borta. Det jobbigaste var att bo där ingen kände honom. Här fanns ingen som log igenkännande åt gamla minnen, ingen att prata, skratta och gråta med.

Och handen på hjärtat - eller vilken kroppsdel du nu föredrar – visst finns det också i ditt liv en person du borde höra av dig till?

Gör det!

Idag!

I morgon sitter du där och undrar vad som var så viktigt att du hade tid att låta bli.

  • LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON