2015-01-08 09:12

2015-01-20 22:46

Man saknar inte dalahästen förrän det brunnit färdigt i spisen

Har ni tänkt på att människor som knappt föräras en nick då man möter dem på stan, plötsligt är ens bästa kompisar om man råkar träffa dem i taxfreen på Viking Cinderella? För att inte tala om en karaokebar på Teneriffa. Har man aldrig skrålat till Sven-Ingvarslåtar tidigare så gör man det då. Tillsammans, som en familj på lyckopiller. På felfri värmländska. Enbart för att reta norrlänningar och skåningar.

Tror faktiskt att det är någon slags naturlag. Har man bara det geografiska gemensamt så löser sig resten. Lite vi mot dem, de där andra, de som inte har den goda smaken att komma från Arvika och veta vad jämt betyder och hur man uttalar taket ovanför o.

Väl hemma böjs återigen huvudet för att studera trottoaren då man möts.

Jag hade alltid önskat mig en värmlänning.

Ja, ja, det låter säkert superkonstigt men så var det i alla fall. Och nej, jag har ingen rationell förklaring till min obskyra böjelse. Det är något med dialekten, tror jag.

Hur som helst, en dag fann jag ett bättre begagnat exemplar på nätet och slog till. Därmed kunde jag titulera mig dalmus i värmländsk exil. Äntligen fick jag bo i detta fantastiska landskap som har så mycket att erbjuda av musik, kultur och vänliga människor.

De första åren passerade rätt smidigt. Okej, jag har aldrig lyckats bli vän med hackkôrv och fläskkarrékebab, men för övrigt tycker jag att assimilationen gick över förväntan.

Fast ju längre jag bodde i Arvika desto mer började dalanerven klia. Jag som tidigare varit totalt ointresserad av folkdräkter, blåbärssoppa och trähästar med färgglada krumelurer fick nästan en tår i ögat då jag såg en vit-röd-grön hockeytröja eller en köksblandare från Mora Armatur. Så snart någon i min närhet yttrade ett ord som liknade dalska stack jag fram näbben och försökte gissa från vilken by hen härstammade. Skulle denne någon dessutom kläcka ur sig något i stil med Stinn, er ir an int inno er dzjär sårt, ville jag bara krama den underbara människan från Älvdalen.

Med andra ord har jag gått från att vara en person som ansåg det helt i sin ordning att klä en yuccapalm och fira jul i personalköket på Sykes Datasvar i Sveg; en som inte kunde bry sig mindre om att jag jobbade midsommar eller tillbringade semestern i Frankrike, till en rabiat fanatiker som måste vara i Dalarna varje sommar och jul, ha en brevlåda med kurbits, äga grytlappar med dalahästmotiv och bunkra knäppkorv från Siljan Chark.

Allt jag tidigare inte såg, är nu så förtvivlat märkvärdigt och fint.

Så när ni kollade på Kalle och knäckte nötter med släkten, smet vi till en timrad stuga några stenkast från Siljan. Bara jag, T1 och voffen. Om det inte varit så gräsligt kallt hade vi tagit långa promenader på gatorna i mina gamla kvarter och jag skulle ha känt omåttligt stolthet över min forna hembygd. Och om vi råkat springa på någon vi knappt bevärdigar med ett hej på Storgatan i Arvika, vore vi bästisar forever.

Åtminstone för en stund.

Har ni tänkt på att människor som knappt föräras en nick då man möter dem på stan, plötsligt är ens bästa kompisar om man råkar träffa dem i taxfreen på Viking Cinderella? För att inte tala om en karaokebar på Teneriffa. Har man aldrig skrålat till Sven-Ingvarslåtar tidigare så gör man det då. Tillsammans, som en familj på lyckopiller. På felfri värmländska. Enbart för att reta norrlänningar och skåningar.

Tror faktiskt att det är någon slags naturlag. Har man bara det geografiska gemensamt så löser sig resten. Lite vi mot dem, de där andra, de som inte har den goda smaken att komma från Arvika och veta vad jämt betyder och hur man uttalar taket ovanför o.

Väl hemma böjs återigen huvudet för att studera trottoaren då man möts.

Jag hade alltid önskat mig en värmlänning.

Ja, ja, det låter säkert superkonstigt men så var det i alla fall. Och nej, jag har ingen rationell förklaring till min obskyra böjelse. Det är något med dialekten, tror jag.

Hur som helst, en dag fann jag ett bättre begagnat exemplar på nätet och slog till. Därmed kunde jag titulera mig dalmus i värmländsk exil. Äntligen fick jag bo i detta fantastiska landskap som har så mycket att erbjuda av musik, kultur och vänliga människor.

De första åren passerade rätt smidigt. Okej, jag har aldrig lyckats bli vän med hackkôrv och fläskkarrékebab, men för övrigt tycker jag att assimilationen gick över förväntan.

Fast ju längre jag bodde i Arvika desto mer började dalanerven klia. Jag som tidigare varit totalt ointresserad av folkdräkter, blåbärssoppa och trähästar med färgglada krumelurer fick nästan en tår i ögat då jag såg en vit-röd-grön hockeytröja eller en köksblandare från Mora Armatur. Så snart någon i min närhet yttrade ett ord som liknade dalska stack jag fram näbben och försökte gissa från vilken by hen härstammade. Skulle denne någon dessutom kläcka ur sig något i stil med Stinn, er ir an int inno er dzjär sårt, ville jag bara krama den underbara människan från Älvdalen.

Med andra ord har jag gått från att vara en person som ansåg det helt i sin ordning att klä en yuccapalm och fira jul i personalköket på Sykes Datasvar i Sveg; en som inte kunde bry sig mindre om att jag jobbade midsommar eller tillbringade semestern i Frankrike, till en rabiat fanatiker som måste vara i Dalarna varje sommar och jul, ha en brevlåda med kurbits, äga grytlappar med dalahästmotiv och bunkra knäppkorv från Siljan Chark.

Allt jag tidigare inte såg, är nu så förtvivlat märkvärdigt och fint.

Så när ni kollade på Kalle och knäckte nötter med släkten, smet vi till en timrad stuga några stenkast från Siljan. Bara jag, T1 och voffen. Om det inte varit så gräsligt kallt hade vi tagit långa promenader på gatorna i mina gamla kvarter och jag skulle ha känt omåttligt stolthet över min forna hembygd. Och om vi råkat springa på någon vi knappt bevärdigar med ett hej på Storgatan i Arvika, vore vi bästisar forever.

Åtminstone för en stund.

  • LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON