2014-12-12 10:31

2015-01-20 22:44

Jo, du duger visst!

Idag ska vi tala om skev självbild och knepig kroppsuppfattning. Ämnet ter sig möjligen en aning torrt och tråkigt, men tro mig, jag är expert inom området. Drygt fyrtio (eller knappt femtio, beroende på hur många timmars sömn jag fått) års praktik har lärt mig allt jag behöver veta om konsten att nedvärdera sig själv.

Och det läskiga är att jag inte är ensam.

Verkligen inte. Om jag fått en tia för varje gång jag hört en kvinna uttrycka missnöje över sitt utseende eller sina prestationer, skulle jag lätt köpa en monstruös takvåning på Promenade des Anglais i Nice samt se till att Värmlands sjukvårdspersonal, poliser, brandmän och lärare får bra betalt och drägliga arbetsförhållanden. För alltid! Kassan skulle nämligen aldrig sina.

När jag var liten var jag ful och för mager.

När jag blev tonåring var jag ful och för tjock.

Nu lade jag förstås inte på mig en massa kilon natten före trettonårsdagen, det var bara så det var. Alla klagade på sig själva. Så då gjorde väl jag det också. Jösses så mycket tid jag ägnade åt att tycka illa om allt som var jag.

Eller, alla klagade inte. Inte min bästa kompis.

Nu kan det i och för sig ha haft sin förklaring i att T var onödigt vacker, smart och rolig. Men mest berodde det nog på att hon växt upp i en familj som hade andra värden i livet och uppmuntrade kritiskt tänkande.

Nåja, T tog sina hundrasjuttiosex centimetrar och femtiotvå kilon och flyttade till New York. Där blev hon synad som en häst på en småländsk artonhundratalsmarknad av självaste Eileen Ford som sa att hon var rasande söt och välkommen tillbaka när hon gått ner fem kilo.

Ni fattar! Hon skulle alltså väga högst fyrtiosju kilo för att duga som modell hos Ford, annars placerades hon utan pardon i facket mullig.

Inget har blivit bättre sedan dess. Snarare tvärtom. Idag försöker unga tjejer uppnå ideal som inte ens existerar, Photoshopade fantasifoster som skulle se helt bisarra ut om man mötte dem på gatan. Å andra sidan skulle man inte möta dem där eftersom det vore anatomisk omöjligt för dem att gå utan att ramla framåt.

Jag undrar, när blev utseende så viktigt och världen så ytlig att en sjuksköterska tjänar lika lite som en kosmetolog eller frisör? När blev det okej att brudar som bloggar om sina restylanpumpade läppar, sin bling-blingade Chihuahua och nya köpebröst, tjänar mer än en polis, en ambulanssjukvårdare och en lärare tillsammans? Hur prioriterar vi när plastikkirurgen kör Ferarri medan akutläkaren får åka kommunalt till sina dubbla pass?

Av olika skäl har jag så gott som inga ungdomsbilder alls på mig själv. I somras hade en vän därför satt ihop ett kollage med foton från mina early twenties. Det kändes märkligt. Faktum är att jag mitt i glädjen över att återse mitt yngre jag faktiskt blev lite ledsen. Ledsen över alla förlorade timmar, dagar, veckor och månader jag ödslat på att finna defekter hos mig själv.

För vet ni vad? Det var fasiken inget fel på mig!

By the way, modeller går sådär fånigt på cat walken för att de måste vara så smala att de ser kobenta ut annars?

Och det läskiga är att jag inte är ensam.

Verkligen inte. Om jag fått en tia för varje gång jag hört en kvinna uttrycka missnöje över sitt utseende eller sina prestationer, skulle jag lätt köpa en monstruös takvåning på Promenade des Anglais i Nice samt se till att Värmlands sjukvårdspersonal, poliser, brandmän och lärare får bra betalt och drägliga arbetsförhållanden. För alltid! Kassan skulle nämligen aldrig sina.

När jag var liten var jag ful och för mager.

När jag blev tonåring var jag ful och för tjock.

Nu lade jag förstås inte på mig en massa kilon natten före trettonårsdagen, det var bara så det var. Alla klagade på sig själva. Så då gjorde väl jag det också. Jösses så mycket tid jag ägnade åt att tycka illa om allt som var jag.

Eller, alla klagade inte. Inte min bästa kompis.

Nu kan det i och för sig ha haft sin förklaring i att T var onödigt vacker, smart och rolig. Men mest berodde det nog på att hon växt upp i en familj som hade andra värden i livet och uppmuntrade kritiskt tänkande.

Nåja, T tog sina hundrasjuttiosex centimetrar och femtiotvå kilon och flyttade till New York. Där blev hon synad som en häst på en småländsk artonhundratalsmarknad av självaste Eileen Ford som sa att hon var rasande söt och välkommen tillbaka när hon gått ner fem kilo.

Ni fattar! Hon skulle alltså väga högst fyrtiosju kilo för att duga som modell hos Ford, annars placerades hon utan pardon i facket mullig.

Inget har blivit bättre sedan dess. Snarare tvärtom. Idag försöker unga tjejer uppnå ideal som inte ens existerar, Photoshopade fantasifoster som skulle se helt bisarra ut om man mötte dem på gatan. Å andra sidan skulle man inte möta dem där eftersom det vore anatomisk omöjligt för dem att gå utan att ramla framåt.

Jag undrar, när blev utseende så viktigt och världen så ytlig att en sjuksköterska tjänar lika lite som en kosmetolog eller frisör? När blev det okej att brudar som bloggar om sina restylanpumpade läppar, sin bling-blingade Chihuahua och nya köpebröst, tjänar mer än en polis, en ambulanssjukvårdare och en lärare tillsammans? Hur prioriterar vi när plastikkirurgen kör Ferarri medan akutläkaren får åka kommunalt till sina dubbla pass?

Av olika skäl har jag så gott som inga ungdomsbilder alls på mig själv. I somras hade en vän därför satt ihop ett kollage med foton från mina early twenties. Det kändes märkligt. Faktum är att jag mitt i glädjen över att återse mitt yngre jag faktiskt blev lite ledsen. Ledsen över alla förlorade timmar, dagar, veckor och månader jag ödslat på att finna defekter hos mig själv.

För vet ni vad? Det var fasiken inget fel på mig!

By the way, modeller går sådär fånigt på cat walken för att de måste vara så smala att de ser kobenta ut annars?