2015-07-16 17:16

2015-07-16 17:16

Ett inkluderande historieberättande

VÄRMLAND: NormkritikJanove ekstedt

Var på ett större köpcentrum i närheten av norska gränsen igår. Står i kö i en liten affär som har ett gammalt koncept, att handla över disk. När vi står där i kö utbrister mannen bredvid mig till flickan som just expedieras: Fina kläder du har. Flickan säger artigt: Tack!

Mannen fortsätter men riktar sig nu till mig: Det är skönt när man se skillnad på pojke och flicka, och sen ler han mot mig och tittar menande på flickan vid som expedieras. Jag ska tydligen bekräfta det han säger. Varpå jag säger: Du menar att mina kläder ser ut som en flickas. Nej säger han, det menar jag inte. Sen berättar han en historia som går ut på att någon har frågat om man sitter ner när man pissar om har man långt hår. Det var bättre förr, ja, ni vet.

Med risk för en lokal kölhalning skulle jag vilja säga: det var inte bättre förr. Och personligen tycker jag det är viktigt vilka historier som berättas. Detta gäller inte bara i vardagssituationer som den jag beskrivit här, utan framför allt för de historier som vi berättar på museer, på musik- och teaterscener och i andra medier. I min värld har kulturinstitutioner ett särskilt ansvar för historierna vi berättar om varandra. Dessa institutioner har ofta ett tolkningsföreträde, ett tolkningsföreträde som medför ett ansvar. För mig handlar det ansvaret om demokrati och inkludering.

Jag tycker exempelvis inte det är okej att ständigt upprepa berättelsen om det misstolkade manliga geniet som ska räddas av kvinnor. Kom igen, förutsägbart, utmana mig. Annars var Västanås Teaters sommarsatsning Lomjansguten fantastisk och spektakulär.

Jag tycker heller inte det är okej med de nästan uteslutande manliga artisterna på Arvika Hamnfest. Lägg av, visa mig ett annat tänk. Se exemplet på nationell kölhalning när artisten Zara Larsson försökte ta upp så kallad normkritik för bokningen av artister. Annars gillar jag att gå och lyssna på musik på en festival.

Jag tycker heller inte det är okej när det enbart är männens berättelser som hörs på fredagsfrukostsmöte på Rackstadmuseet. Annars gillar jag att kolla på och föra samtal om konst.

För att få höra allas berättelser, gäller det att se vilket ansvar man har när man har i uppdrag att förmedla saker till andra. Sen blir det ju inte alltid rätt. Som man säger i min värld: gör om gör rätt. Men det klart, Anrell pratar ju pelargoner.

Mannen fortsätter men riktar sig nu till mig: Det är skönt när man se skillnad på pojke och flicka, och sen ler han mot mig och tittar menande på flickan vid som expedieras. Jag ska tydligen bekräfta det han säger. Varpå jag säger: Du menar att mina kläder ser ut som en flickas. Nej säger han, det menar jag inte. Sen berättar han en historia som går ut på att någon har frågat om man sitter ner när man pissar om har man långt hår. Det var bättre förr, ja, ni vet.

Med risk för en lokal kölhalning skulle jag vilja säga: det var inte bättre förr. Och personligen tycker jag det är viktigt vilka historier som berättas. Detta gäller inte bara i vardagssituationer som den jag beskrivit här, utan framför allt för de historier som vi berättar på museer, på musik- och teaterscener och i andra medier. I min värld har kulturinstitutioner ett särskilt ansvar för historierna vi berättar om varandra. Dessa institutioner har ofta ett tolkningsföreträde, ett tolkningsföreträde som medför ett ansvar. För mig handlar det ansvaret om demokrati och inkludering.

Jag tycker exempelvis inte det är okej att ständigt upprepa berättelsen om det misstolkade manliga geniet som ska räddas av kvinnor. Kom igen, förutsägbart, utmana mig. Annars var Västanås Teaters sommarsatsning Lomjansguten fantastisk och spektakulär.

Jag tycker heller inte det är okej med de nästan uteslutande manliga artisterna på Arvika Hamnfest. Lägg av, visa mig ett annat tänk. Se exemplet på nationell kölhalning när artisten Zara Larsson försökte ta upp så kallad normkritik för bokningen av artister. Annars gillar jag att gå och lyssna på musik på en festival.

Jag tycker heller inte det är okej när det enbart är männens berättelser som hörs på fredagsfrukostsmöte på Rackstadmuseet. Annars gillar jag att kolla på och föra samtal om konst.

För att få höra allas berättelser, gäller det att se vilket ansvar man har när man har i uppdrag att förmedla saker till andra. Sen blir det ju inte alltid rätt. Som man säger i min värld: gör om gör rätt. Men det klart, Anrell pratar ju pelargoner.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.