2015-01-05 16:06

2015-01-20 22:46

"Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret"

”Voltaire”

Vid något tillfälle, för ett antal år sedan, sändes efter det riksdagsval som då nyligen hållits en TV-sändning med de olika partiledarna. I första omgången medverkade bl a Bengt Westerberg, då partiledare för folkparitet.

Längre fram i programmet blev det en scenförändring då det var Lars Ohlys. VP-ledaren, tur att medverka och han kommer in i studion. Men det blev ytterligare en scenförändring, som nog ingen hade räknat med, för FP-ledaren Westerberg lämnade plötsligt sändningen. Varför försvann då han? Jo, förklaringen uppdagades senare. Westerberg ansåg Ohly odemokratisk och ville inte sitta ”vid samma bord” som Lars Ohly.

Något val senare hände något liknande, men då i en annan ”konstellation”. Denna gång var det samma typ av TV-program med partiledarna efter ett val, men den här gången var det Lars Ohly som lämnade studion när Jimmy Åkesson, SD-ledaren, kom in. Nu var det den tidigare ”odemokratiske” Ohly som var den ”demokratiske”, när den nye ”odemokratiske” Jimmy Åkesson kom in i sändningen.

Det tredje scenariot har vi nu i dagens svenska riksdag. Där sitter 49 representanter för ett ”odemokratiskt” parti och dessa vill ingen ”samarbeta” med och ingen vill sitta vid ”deras bord”, de nya ”syndarna”. Det handlar till synes om svart eller vitt, rätt eller fel, demokratisk eller odemokratisk fast efter en mera personlig skala och måttstock.

Varför inte ”tända några ljus” och ta diskussionen med de ”orättfärdiga” i stället för att ”förbanna mörkret” eller snarare låtsas att de inte finns?

Men var och en försöker tydligen höja sin egen status på någon annans bekostnad och alltid finns det ”odemokratiska syndabockar” att ”kasta sten på”. Men vem är den gode, vem är den felfrie, vem är syndabocken, vem är rättfärdig? Vem är demokratisk, vem är odemokratisk? Vem är egentligen värdig att kasta första stenen?

Kan inte låta bli att dra parallellen med fariséen i Jesu liknelse om fariséen och publikanen i templet. Den till synes gode fariséen räknar upp hur bra han är och jämför sig med den usle syndaren, publikanen. Men vem är det som duger i Jesu berättelse? Ja, inte är det den till synes duktige fariséen utan i stället syndaren, publikanen i Jesu tillspetsade liknelse.

Vad är det då för fel på den egentligen gode fariséen? Det paradoxala är att han trots allt han gör rätt ändå upphöjer sig själv och tror att han är felfri och istället kritiserar sin medmänniska. Kanske är denna liknelse inte helt relevant i det politiska sammanhanget, då den är minst sagt speciell och verkligen tillspetsad av Jesus i ett visst syfte, men den säger i alla fall en hel del om oss människor.

Vilka som är publikaner och syndare i dagens politiska liv och vilka som slår sig för bröstet och ”står på fariséens sida” kanske läsaren själv får räkna ut, men inte är tillvaron så enkel att det bara handlar om rätt eller fel, svart eller vitt, demokratisk eller odemokratisk! Visst får man väl tycka vad man vill om sina politiska motståndare men det rättfärdigar kanske inte ens eget uppträdande och självgodhet.

Någon sade för ett antal hundra år sedan följande:

”Jag ogillar allt du säger men är beredd att ge mitt liv för din rätt att säga det”.

Längre fram i programmet blev det en scenförändring då det var Lars Ohlys. VP-ledaren, tur att medverka och han kommer in i studion. Men det blev ytterligare en scenförändring, som nog ingen hade räknat med, för FP-ledaren Westerberg lämnade plötsligt sändningen. Varför försvann då han? Jo, förklaringen uppdagades senare. Westerberg ansåg Ohly odemokratisk och ville inte sitta ”vid samma bord” som Lars Ohly.

Något val senare hände något liknande, men då i en annan ”konstellation”. Denna gång var det samma typ av TV-program med partiledarna efter ett val, men den här gången var det Lars Ohly som lämnade studion när Jimmy Åkesson, SD-ledaren, kom in. Nu var det den tidigare ”odemokratiske” Ohly som var den ”demokratiske”, när den nye ”odemokratiske” Jimmy Åkesson kom in i sändningen.

Det tredje scenariot har vi nu i dagens svenska riksdag. Där sitter 49 representanter för ett ”odemokratiskt” parti och dessa vill ingen ”samarbeta” med och ingen vill sitta vid ”deras bord”, de nya ”syndarna”. Det handlar till synes om svart eller vitt, rätt eller fel, demokratisk eller odemokratisk fast efter en mera personlig skala och måttstock.

Varför inte ”tända några ljus” och ta diskussionen med de ”orättfärdiga” i stället för att ”förbanna mörkret” eller snarare låtsas att de inte finns?

Men var och en försöker tydligen höja sin egen status på någon annans bekostnad och alltid finns det ”odemokratiska syndabockar” att ”kasta sten på”. Men vem är den gode, vem är den felfrie, vem är syndabocken, vem är rättfärdig? Vem är demokratisk, vem är odemokratisk? Vem är egentligen värdig att kasta första stenen?

Kan inte låta bli att dra parallellen med fariséen i Jesu liknelse om fariséen och publikanen i templet. Den till synes gode fariséen räknar upp hur bra han är och jämför sig med den usle syndaren, publikanen. Men vem är det som duger i Jesu berättelse? Ja, inte är det den till synes duktige fariséen utan i stället syndaren, publikanen i Jesu tillspetsade liknelse.

Vad är det då för fel på den egentligen gode fariséen? Det paradoxala är att han trots allt han gör rätt ändå upphöjer sig själv och tror att han är felfri och istället kritiserar sin medmänniska. Kanske är denna liknelse inte helt relevant i det politiska sammanhanget, då den är minst sagt speciell och verkligen tillspetsad av Jesus i ett visst syfte, men den säger i alla fall en hel del om oss människor.

Vilka som är publikaner och syndare i dagens politiska liv och vilka som slår sig för bröstet och ”står på fariséens sida” kanske läsaren själv får räkna ut, men inte är tillvaron så enkel att det bara handlar om rätt eller fel, svart eller vitt, demokratisk eller odemokratisk! Visst får man väl tycka vad man vill om sina politiska motståndare men det rättfärdigar kanske inte ens eget uppträdande och självgodhet.

Någon sade för ett antal hundra år sedan följande:

”Jag ogillar allt du säger men är beredd att ge mitt liv för din rätt att säga det”.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.