2015-01-21 06:00

2015-01-22 12:05

Starka minnen lever kvar

ARVIKA: Begravningsentreprenören Peter Janson hjälpte till i Thailand efter tsunamin

Någonstans mellan 225 000 och 300 000 människor miste livet i tsunamin som följde på jordbävningen under Indiska oceanen 2004. Närmare 550 av dem var från Sverige. Peter Janson var en av de 20-talet svenska begravningsentreprenörer som såg till att de förolyckade fördes hem på ett värdigt sätt.

Nästan tio år har gått sedan Peter Janson reste till Phuket i Thailand för att bistå i hjälparbetet som följde efter flodvågens skoningslösa framfart. I februari 2005 hade identifieringsarbetet tagit fart och därmed behövdes också personal som kunde ta hand om kropparna.

Behövde personal

Ett par dagar efter katastrofen skickade UD en förfrågan till landets begravningsbyråer om personal som bland annat skulle förbereda svenska offer inför hemförd och begravning på ett värdigt sätt. Peter Janson bestämde sig, efter viss tvekan, för att delta i arbetet och åkte ner första gången i mars 2005. Fast besluten att hjälpa till och med 15 års yrkeserfarenhet som stöd.

– Vi har ju svåra jobb här hemma också, så jag visste ju att jag skulle kunna ha distans till tunga saker, men det här var ju något man inte kan jämföra med något annat. Men vi pratade mycket med varandra inom gruppen.

Viktigt i sorgearbetet

Begravningsentreprenörernas uppdrag var att hämta och ta hand om de svenskar som hade identifierats på de olika id-stationer som hade byggts upp. Kropparna förbereddes för hemfärd eller – i ett fåtal fall – begravning eller kremering på plats i Thailand.

Anhöriga fick sedan möjlighet att ta personliga avsked – en tröst i en tung och obegriplig situation. Att deras älskade och saknade hade identifierats var en viktig del av sorgearbetet.

– När de fick den bekräftelsen, att äntligen få veta, så lättade det för många. Men några hittades aldrig, jag tror det var totalt 543 som saknades, och det är fortfarande ett tiotal som ännu inte har identifierats.

Åkte tillbaka

Redan i samband med den första tjänstgöringen i Phuket fick Peter förfrågan av Räddningsverket, nuvarande MSB, om att komma tillbaka för ytterligare en femveckorsperiod.

– De ville gärna ha personal som redan hade varit där och jobbat.

Den spontana reaktionen var att tacka nej. Hemma väntade familjen, fru och tre små barn, och det var tufft att vara så långt hemifrån. Men han reste till slut tillbaka för ytterligare en period i augusti och en del av september.

Värdig ceremoni

Ett par, tre gånger i veckan skickades kistor hem till Sverige och varje gång ordnades en liten men värdig avskedsceremoni som leddes av en präst. Psalmen ”Var inte rädd” av Ylva Eggehorn var alltid en del av stunden.

Ceremonin hölls i anslutning till flygplatsen, ofta med anhöriga som kommit för att delta i den och vara med på resan hem till Sverige.

– Flertalet gånger var det ett 20-tal kistor som skulle hem. Den sista perioden stod det en gång åtta barnkistor där. Det är de minnena som gör ondast.

Viktig insats

Att identifiera barn är mer komplicerat och tar längre tid, så när Peter var i Thailand för sin andra tjänstgöringsperiod var det ofta just barn som skulle förberedas.

– Då kom det ju ner föräldrar som hade överlevt och som nu skulle hämta hem sina barn efter att ha levt i ovisshet under lång tid. Det går knappt att föreställa sig den känslan, säger han.

Tio år har gått men minnena sitter kvar. Fortfarande kan han frammana bilder och lukter från arbetet i Thailand.

– Men jag mår inte dåligt av det. Det känns ju som en väldig erfarenhet och jag ångrar inte att jag hoppade på det, det gör jag inte. Även om det var fruktansvärda saker vi fick var med om så känner jag att vi gjorde en viktig insats.

Efteråt höll han också en del föredrag och visade bilder från arbetet. Det var, tror han, en viktig del av den egna återhämtningen.

Nästan tio år har gått sedan Peter Janson reste till Phuket i Thailand för att bistå i hjälparbetet som följde efter flodvågens skoningslösa framfart. I februari 2005 hade identifieringsarbetet tagit fart och därmed behövdes också personal som kunde ta hand om kropparna.

Behövde personal

Ett par dagar efter katastrofen skickade UD en förfrågan till landets begravningsbyråer om personal som bland annat skulle förbereda svenska offer inför hemförd och begravning på ett värdigt sätt. Peter Janson bestämde sig, efter viss tvekan, för att delta i arbetet och åkte ner första gången i mars 2005. Fast besluten att hjälpa till och med 15 års yrkeserfarenhet som stöd.

– Vi har ju svåra jobb här hemma också, så jag visste ju att jag skulle kunna ha distans till tunga saker, men det här var ju något man inte kan jämföra med något annat. Men vi pratade mycket med varandra inom gruppen.

Viktigt i sorgearbetet

Begravningsentreprenörernas uppdrag var att hämta och ta hand om de svenskar som hade identifierats på de olika id-stationer som hade byggts upp. Kropparna förbereddes för hemfärd eller – i ett fåtal fall – begravning eller kremering på plats i Thailand.

Anhöriga fick sedan möjlighet att ta personliga avsked – en tröst i en tung och obegriplig situation. Att deras älskade och saknade hade identifierats var en viktig del av sorgearbetet.

– När de fick den bekräftelsen, att äntligen få veta, så lättade det för många. Men några hittades aldrig, jag tror det var totalt 543 som saknades, och det är fortfarande ett tiotal som ännu inte har identifierats.

Åkte tillbaka

Redan i samband med den första tjänstgöringen i Phuket fick Peter förfrågan av Räddningsverket, nuvarande MSB, om att komma tillbaka för ytterligare en femveckorsperiod.

– De ville gärna ha personal som redan hade varit där och jobbat.

Den spontana reaktionen var att tacka nej. Hemma väntade familjen, fru och tre små barn, och det var tufft att vara så långt hemifrån. Men han reste till slut tillbaka för ytterligare en period i augusti och en del av september.

Värdig ceremoni

Ett par, tre gånger i veckan skickades kistor hem till Sverige och varje gång ordnades en liten men värdig avskedsceremoni som leddes av en präst. Psalmen ”Var inte rädd” av Ylva Eggehorn var alltid en del av stunden.

Ceremonin hölls i anslutning till flygplatsen, ofta med anhöriga som kommit för att delta i den och vara med på resan hem till Sverige.

– Flertalet gånger var det ett 20-tal kistor som skulle hem. Den sista perioden stod det en gång åtta barnkistor där. Det är de minnena som gör ondast.

Viktig insats

Att identifiera barn är mer komplicerat och tar längre tid, så när Peter var i Thailand för sin andra tjänstgöringsperiod var det ofta just barn som skulle förberedas.

– Då kom det ju ner föräldrar som hade överlevt och som nu skulle hämta hem sina barn efter att ha levt i ovisshet under lång tid. Det går knappt att föreställa sig den känslan, säger han.

Tio år har gått men minnena sitter kvar. Fortfarande kan han frammana bilder och lukter från arbetet i Thailand.

– Men jag mår inte dåligt av det. Det känns ju som en väldig erfarenhet och jag ångrar inte att jag hoppade på det, det gör jag inte. Även om det var fruktansvärda saker vi fick var med om så känner jag att vi gjorde en viktig insats.

Efteråt höll han också en del föredrag och visade bilder från arbetet. Det var, tror han, en viktig del av den egna återhämtningen.