2007-07-23 07:39

2015-09-28 13:27

Tradition om tidig kyrka vid Hammar

Eda

Påfallande ofta förekommer sägner om medeltida kyrkplatser i samband med gårds- eller ortnamnet Hammar. I Värmland kan ett tiotal kopplingar av detta slag konstateras bland de Hammar-namn som existerar i landskapet.
På en gång ska sägas att det inte handlar om den namntypen som hör ihop med järnhantering. Den är i sammanhanget att betrakta som allt för modern med sitt ursprung runt 1600-talet och lämnas därför därhän.
I stället sätter vi fokus på de osammansatta Hammar-namn som av språkforskare brukar förklaras som 'stenig backe', 'berg i dagen', 'klippa' och liknande. Dessa Hammar-namn antas ha hög ålder liksom andra som beskriver naturformationer i obestämd form, t ex Näs, Strand, Berg och Ås. Kopplingen mellan en gård Hammar och sägnerna om en kyrka eller en präst på platsen har oftast en ålderdomlig prägel. Man kan ana att ett samband bör förläggas till äldre medeltid, snarare än yngre. Tolkningar som hittills tillhandahållits – ”klippa”, ”sten”, ”berg i dagen” – tycks inte heller ha uppenbara kopplingar till kristen tid. Kanske ska man rent av tänka sig någon form av hednisk kultplats som tagits över och gjorts till centralpunkt under tidig medeltid, vid kristendomens införande? Intressant i sammanhanget är den tidiga romersk-katolska kyrkans benägenhet att stämpla ”konkurrerande” kristna riktningar som hedniska.
De synpunkter som framförs här om ett samband mellan ortnamnet Hammar och eventuella kultplatser grundar sig på observationer, reflektioner och uppföljning av traditionsmaterial. Någon vetenskaplig undersökning av förhållandet har varken företagits eller är hittills känd av undertecknad.

Under senare delen av 1980-talet kom intresset för uppgifter om den äldsta kyrkplatsen i Eda att bli upprinnelsen till en serie iakttagelser runt ortnamnet Hammar. Gamla traditioner berättar nämligen att ”Edas första kyrka byggdes på gården Hammars ägor av en munk från Åbogen i Norge”. Enligt Adam av Bremen, som skrev sin krönika på 1070-talet, var värmlänningarna kristnade vid denna tid. I vår tid omskrivna traditioner berättar att både Köla och Eda kyrkor ska ha blivit byggda år 1024. En uppgift som emellanåt betraktats med skepsis. I Hammarins Carlstads stifts herdaminnen (tryckta 1846-48) omtalas årtalet 1054 för Eda. Hammarin kan möjligen råkat ut för skrivfel eftersom den initierade Kölasonen Erik Noreen under de första årtiondena på 1800-talet hugger in årtalet 1024 även för Eda kyrkas grundläggande i kyrkogårdsmuren vid Nolby i Eda.

Norskt inflytande i gränstrakterna

När kristendomen infördes i Norge för cirka tusen år sedan, skedde det också via manifestationer i samband med ting. Den norske kungen Olav Haraldsson, som efter sin död vid Stiklestad år 1030 skulle bli omtalad som Olav den helige, uppmanade vid tinget på Moster år 1024 till kyrkobyggande. Det blir då ett märkligt sammanträffande - minst sagt - att som ett svar på denna uppmaning byggs samma år kyrka i Köla och Eda. Men orternas närhet till Norge kan vara en förklaring. De värmländska gränsbygderna har stått under visst inflytande från Norge vid denna tid. Till och med talas det om att delar av Värmland, om inte hela, lades till Norge av Harald Hårfagre i slutet av 800-talet.
Den plats där Eda kyrka ska ha stått, enligt en handfull relativt samstämmiga traditioner från 1900-talet, är strax väster om den gamla skolan vid Hammar. Skolan är numera privatbostad. Traditionerna har dokumenterats av undertecknad och finns i arkiv hos Värmlands museum. På en berghäll där gamla skolan uppfördes ska kyrkans klockstapel ha varit placerad.

En märklig kommentar och markering på äldsta kartan över området gjordes på 1640-talet av landskapets förste lantmätare Håkan Arwidsson. Han markerar i det aktuella området en yta som han kallar ”Cronedel” (kronodel) och skriver i förklaringen till kartan att ”kronodelen” är ”en skänk ifrån Mellbyn och till kyrkan”. Det skulle kunna vara kyrkplatsen och kyrkogården från 1000-talet som markerats som ”kronodel”. Vid reformationen på 1500-talet drog Gustav Vasa in den katolska kyrkans egendom till kronan. Vid detta tillfälle kan den gamla kyrkogården/kyrkplatsen ha blivit ”krono”. Sannolikt var den på 1600-talet övergiven sedan ett par, eller flera, hundra år eftersom Nolby-kyrkplatsen antas ha existerat från 1400-talet, om inte tidigare.

Att ”kronodelen” skänktes till kyrkan av Mellbyns ägare kanske kan förklaras med att de fått denna skattejord sig tillagd, eller påförd, men inte ville så och skörda på en begravningsplats utan skänkte den till kyrkan. På sätt och vis ”tillbaka” till kyrkan, den som efter reformationen blev dagens evangeliska, lutherska kyrka.

Tradition pekar ut platsen

Relativt nyligen gav arkivstudier en kompletterande upplysning om var kyrkplatsen i Hammar-området i Eda var belägen. En 1944 nedtecknad tradition omnämner ”Kronodelen”, tillhörig Stora Hög, som platsen för kyrkan: ”Kronodelen, ängsmark...Hörde till kronan. Eda gamla kyrka stod här, troligen för över 500 år sedan.” Om Nolby-kyrkplatsen finns följande anteckning: ”Gamla kyrkogården, Nolby. Här stod Eda gamla kyrka i 400 år - ­ till omkring 1850. I kyrkogårdsmuren finns en stenplatta med årtalet 1024.”
Dessa traditioner bidrar till att ge en fullständigt unik överblick över Edas kyrkplatser under tusen år. Kyrkans tillkomsttid vid Hammar sätts till 1024. Den platsen tycks alltså ha använts fram mot 1300- eller 1400-talet. Digerdöden år 1350 fördes högst sannolikt till Eda via pilgrimsleden från Norge och kan ha inneburit långtgående förändringar i befolkningsunderlaget. Kyrkplatsen vid Hammar ser ut att ha övergetts efter digerdöden, En ny kyrkplats tas därefter i bruk vid Nolby. Den äger sedan bestånd cirka 400 år mellan 1400-talet och 1840-talet, då nuvarande kyrkplats kommer till.
Kyrklig koppling till platser med Hammar-namn har mig veterligen aldrig tidigare diskuterats. Men det var i samband med upptäckten av detta förhållande i Eda som det konstaterades att ännu fler Hammar-platser är förknippade med sägner om tidiga kyrkor. Vi återkommer och berättar om fler Hammar-platser i Värmland där detta fenomen uppträder.

Arne R Sandberg
På en gång ska sägas att det inte handlar om den namntypen som hör ihop med järnhantering. Den är i sammanhanget att betrakta som allt för modern med sitt ursprung runt 1600-talet och lämnas därför därhän.
I stället sätter vi fokus på de osammansatta Hammar-namn som av språkforskare brukar förklaras som 'stenig backe', 'berg i dagen', 'klippa' och liknande. Dessa Hammar-namn antas ha hög ålder liksom andra som beskriver naturformationer i obestämd form, t ex Näs, Strand, Berg och Ås. Kopplingen mellan en gård Hammar och sägnerna om en kyrka eller en präst på platsen har oftast en ålderdomlig prägel. Man kan ana att ett samband bör förläggas till äldre medeltid, snarare än yngre. Tolkningar som hittills tillhandahållits – ”klippa”, ”sten”, ”berg i dagen” – tycks inte heller ha uppenbara kopplingar till kristen tid. Kanske ska man rent av tänka sig någon form av hednisk kultplats som tagits över och gjorts till centralpunkt under tidig medeltid, vid kristendomens införande? Intressant i sammanhanget är den tidiga romersk-katolska kyrkans benägenhet att stämpla ”konkurrerande” kristna riktningar som hedniska.
De synpunkter som framförs här om ett samband mellan ortnamnet Hammar och eventuella kultplatser grundar sig på observationer, reflektioner och uppföljning av traditionsmaterial. Någon vetenskaplig undersökning av förhållandet har varken företagits eller är hittills känd av undertecknad.

Under senare delen av 1980-talet kom intresset för uppgifter om den äldsta kyrkplatsen i Eda att bli upprinnelsen till en serie iakttagelser runt ortnamnet Hammar. Gamla traditioner berättar nämligen att ”Edas första kyrka byggdes på gården Hammars ägor av en munk från Åbogen i Norge”. Enligt Adam av Bremen, som skrev sin krönika på 1070-talet, var värmlänningarna kristnade vid denna tid. I vår tid omskrivna traditioner berättar att både Köla och Eda kyrkor ska ha blivit byggda år 1024. En uppgift som emellanåt betraktats med skepsis. I Hammarins Carlstads stifts herdaminnen (tryckta 1846-48) omtalas årtalet 1054 för Eda. Hammarin kan möjligen råkat ut för skrivfel eftersom den initierade Kölasonen Erik Noreen under de första årtiondena på 1800-talet hugger in årtalet 1024 även för Eda kyrkas grundläggande i kyrkogårdsmuren vid Nolby i Eda.

Norskt inflytande i gränstrakterna

När kristendomen infördes i Norge för cirka tusen år sedan, skedde det också via manifestationer i samband med ting. Den norske kungen Olav Haraldsson, som efter sin död vid Stiklestad år 1030 skulle bli omtalad som Olav den helige, uppmanade vid tinget på Moster år 1024 till kyrkobyggande. Det blir då ett märkligt sammanträffande - minst sagt - att som ett svar på denna uppmaning byggs samma år kyrka i Köla och Eda. Men orternas närhet till Norge kan vara en förklaring. De värmländska gränsbygderna har stått under visst inflytande från Norge vid denna tid. Till och med talas det om att delar av Värmland, om inte hela, lades till Norge av Harald Hårfagre i slutet av 800-talet.
Den plats där Eda kyrka ska ha stått, enligt en handfull relativt samstämmiga traditioner från 1900-talet, är strax väster om den gamla skolan vid Hammar. Skolan är numera privatbostad. Traditionerna har dokumenterats av undertecknad och finns i arkiv hos Värmlands museum. På en berghäll där gamla skolan uppfördes ska kyrkans klockstapel ha varit placerad.

En märklig kommentar och markering på äldsta kartan över området gjordes på 1640-talet av landskapets förste lantmätare Håkan Arwidsson. Han markerar i det aktuella området en yta som han kallar ”Cronedel” (kronodel) och skriver i förklaringen till kartan att ”kronodelen” är ”en skänk ifrån Mellbyn och till kyrkan”. Det skulle kunna vara kyrkplatsen och kyrkogården från 1000-talet som markerats som ”kronodel”. Vid reformationen på 1500-talet drog Gustav Vasa in den katolska kyrkans egendom till kronan. Vid detta tillfälle kan den gamla kyrkogården/kyrkplatsen ha blivit ”krono”. Sannolikt var den på 1600-talet övergiven sedan ett par, eller flera, hundra år eftersom Nolby-kyrkplatsen antas ha existerat från 1400-talet, om inte tidigare.

Att ”kronodelen” skänktes till kyrkan av Mellbyns ägare kanske kan förklaras med att de fått denna skattejord sig tillagd, eller påförd, men inte ville så och skörda på en begravningsplats utan skänkte den till kyrkan. På sätt och vis ”tillbaka” till kyrkan, den som efter reformationen blev dagens evangeliska, lutherska kyrka.

Tradition pekar ut platsen

Relativt nyligen gav arkivstudier en kompletterande upplysning om var kyrkplatsen i Hammar-området i Eda var belägen. En 1944 nedtecknad tradition omnämner ”Kronodelen”, tillhörig Stora Hög, som platsen för kyrkan: ”Kronodelen, ängsmark...Hörde till kronan. Eda gamla kyrka stod här, troligen för över 500 år sedan.” Om Nolby-kyrkplatsen finns följande anteckning: ”Gamla kyrkogården, Nolby. Här stod Eda gamla kyrka i 400 år - ­ till omkring 1850. I kyrkogårdsmuren finns en stenplatta med årtalet 1024.”
Dessa traditioner bidrar till att ge en fullständigt unik överblick över Edas kyrkplatser under tusen år. Kyrkans tillkomsttid vid Hammar sätts till 1024. Den platsen tycks alltså ha använts fram mot 1300- eller 1400-talet. Digerdöden år 1350 fördes högst sannolikt till Eda via pilgrimsleden från Norge och kan ha inneburit långtgående förändringar i befolkningsunderlaget. Kyrkplatsen vid Hammar ser ut att ha övergetts efter digerdöden, En ny kyrkplats tas därefter i bruk vid Nolby. Den äger sedan bestånd cirka 400 år mellan 1400-talet och 1840-talet, då nuvarande kyrkplats kommer till.
Kyrklig koppling till platser med Hammar-namn har mig veterligen aldrig tidigare diskuterats. Men det var i samband med upptäckten av detta förhållande i Eda som det konstaterades att ännu fler Hammar-platser är förknippade med sägner om tidiga kyrkor. Vi återkommer och berättar om fler Hammar-platser i Värmland där detta fenomen uppträder.

Arne R Sandberg

null
null
null