2018-04-16 06:00

2018-04-16 15:17

Hon bytte Årjäng mot Afghanistan

MÅNDAGSINTERVJUN: Anna Tell om sin uppväxt, debutromanen och utlandstjänstgöring

Kriminalkommissarien och författaren Anna Tell har inte bott i Värmland sedan 90-talet.
Trots det åker hon fortfarande ”hem” när hon åker till Årjäng.
– Värmland är äkta och genuint och hit längtar jag alltid tillbaka.

Första boken, spänningsromanen Fyra dagar i Kabul, kom ut i somras. I juni ska nästa bok i serien om Amanda Lund, förhandlare på Nationella insatsstyrkan, vara klar.

Anna Tell arbetar heltid som kriminalkommissarie och är småbarnsförälder. Vem som helst hade känt att det räckte gott.

Men om kvällarna och på helgerna sitter författarinnan framför datorn och skriver:

– Jag har valt bort Netflix, säger hon och skrattar.

Över förväntan

Den första boken har blivit en försäljningssuccé som debutanten inte hade räknat med.

– Allt blev över förväntan, men det var ju svårt att veta vad jag skulle föreställa mig eftersom det var första gången.

Men det började i västra Värmland, där 42-åriga Anna Tell växte upp.

Hur skulle du beskriva Årjäng under din uppväxt?

– Det var en ganska skyddad miljö ändå, på gott och ont. För vår del var det inte så mycket intryck utifrån, vi åkte till Oslo, Karlstad eller Arvika om vi skulle ut och se något annat. På ett vis var det helt omvänt mot hur det ser ut i dag, det var vi som åkte över gränsen till Norge för att köpa vissa matgrejor, som mjöl, som var mycket billigare än hemma.

Jobbade utomlands

Hon pluggade på gymnasiet i Karlstad och flyttade därefter till USA för att arbeta som aupair.

– Sedan flyttade jag till Stockholm, som har varit min bas sedan dess.

Men utbildning och arbete har tagit henne till flera intressanta platser runt om i världen. Efter 15 månaders värnplikt gjorde Anna Tell sin första utlandstjänst, på Balkan. Därefter blev det den polisiära banan.

– Jag hade alltid tänkt att jag skulle jobba inom ordningsmakten eller försvarsmakten, nu blev det både och, och det har jag aldrig ångrat. Värnplikten var fantastiskt rolig och la en plattform för mitt eget självförtroende, att allt är möjligt bara jag tror på det. Att vara polis är ett fantastiskt yrke och det finns så mycket inom det polisiära som öppnar många dörrar.

Vad lockade med försvarsmakten och polismyndigheten?

– Jag tror det handlar om en inre drivkraft, att alla som jobbar med den här typen av yrken vill bidra till något gott i samhället. Vi vill ställa saker och ting tillrätta, bidra till bättre förutsättningar och känna att det jag gör räknas.

Anna Tell har i flera omgångar arbetat inom Sveriges militära utlandsstyrka på Balkan, i Bosnien och Kosovo i längre perioder, och i Afghanistan under ett år 2008.

Hur var det att jobba i Afghanistan?

– Jag kände en enorm dragningskraft till hela landet. Det är i många avseenden ett kontrasternas land: mellan rikedom och extrem fattigdom, mellan extrem hetta och extrem kyla och inte minst i landskapet i sig med bördiga dalar, klippor och berg som kan ses som vilken alpby som helst, men också torra, dammiga ökenlandskap med finkornig sand som flyger omkring.

Hur ser du på situationen i landet?

– Den utbredda korruptionen, framförallt inom rättsväsendet, är förödande för landets uppbyggnad och kommer att ta oerhört lång tid att komma tillrätta med. Min uppfattning är att det krävs internationell närvaro och rådgivning i decennier framöver.

– Säkerhetssituationen är besvärligare än på länge och hotbilden med krigsherrar, talibaner och terrorgrupper gör att förutsättningarna att få barnen i skola och nå ut med bistånd är begränsade.

Brist på utbildning

Bristen på utbildning för framförallt flickor – endast 17 procent av kvinnorna kan läsa – och kvinnornas situation i övrigt är annat som hon bär med sig efter sin tjänstgöring.

– Jag träffade ju i stort sett bara män, man ser inte halva befolkningen. Kvinnorna är ansvariga för hemmet och föder i genomsnitt sju barn, helst söner. Det är deras uppgift.

Hur föddes tankarna på att skriva en bok efter ditt år i Afghanistan?

– Författardrömmarna hade funnits tidigare, men det blev så uppenbart att boken jag skulle skriva skulle utspela sig i den afghanska kontexten. Jag hade förmånen att resa runt en del i landet och har varit på i stort sett alla platser som jag beskriver i boken.

Hur blev det en bok?

– När jag kom hem skrev jag ett manus som jag skickade in till flera förlag. Det lästes av flera förlag, som refuserade mitt manus, men gav mig skriftlig återkoppling om varför det inte höll hela vägen fram. Det är jag otroligt tacksam för, jag hade något att göra avstamp i. Jag kände att det här kommer att gå, jag var så nära mållinjen. Så jag skrev ett nytt manus som jag skickade in någon vecka efter att jag födde vårt andra barn och det är Fyra dagar i Kabul.

Men herregud, hur orkade du?

– Det är ju så livet är. Jag och min man jobbar heltid och lever småbarnsföräldraliv. Jag skriver på lediga stunder och det blir ju inget skrivet om jag inte sitter med datorn i knät. Men visst har jag min man att tacka som stöttar mig och tror på mitt bokprojekt. Han tar mycket av det vardagliga och vi har snälla barn. För mig är det avkoppling att skriva.

Boken är såld till flera andra länder och ett produktionsbolag har köpt film och tv-rättigheterna till manuset:

– Det är ganska häftigt! Produktionsbolaget har därmed option på att göra något inom två år och planerar för en tv-serie. Jag tror att Fyra dagar i Kabul skulle kunna göra sig bra som tv-serie, men det är långt ifrån säkert att det blir något i slutändan.

Om det blir en tv-serie, vem ska spela Amanda Lund?

– En cool kvinna som utstrålar skinn på nästan och som har fötterna på jorden. Önsketanken skulle vara någon som Malin Arvidsson eller Alexandra Rapaport kanske?

Vad kan du säga om nästa bok?

– Jag skriver ju på en serie, om tre, fyra böcker, med titeln Förhandlaren. Nästa bok utspelar sig i Stockholm och på Balkan. Det som är bra med huvudkaraktärerna är att de är kan få uppdrag hemma i Sverige eller i vilken del av världen som helst.

Kan tredje boken utspela sig i Värmland?

– Bra fråga, sannolikt.

Stuga i Årjäng

Utgångspunkten i Anna Tells författarskap är att beskriva miljöer och skeenden som hon känner sig hemma i. Hon beskriver platser hon besökt och yrken som hon känner väl till genom sin egen karriär.

Och Årjäng är som sagt hemma.

– Vi har en stuga i Årjäng, vid västra Silen, och stora delar av min familj bor i Årjäng. Det är dit jag åker om jag ska åka ”hem”. Det finns ingen annanstans där jag känner mig så harmonisk och som jag alltid längtar tillbaka till. Det finns något äkta och genuint över Värmland. Det finns en annan social trygghet och man räknar med att folk hjälper till. Det finns en tillit till andra människor.

Vad gör du om du inte jobbar, är med familjen eller skriver bok?

– Jag försöker att umgås med nära och kära och tränar en del. Jag har alltid älskat att träna och tävla i olika idrotter. I dag tränar jag på en lite annan nivå än innan jag fick barn, det blir inte utmattningsträning i tre timmar som förr.

Vad har du tävlat i?

– Jag har tävlat i polisiär sjukamp där bland annat chins, hinderbana och simning ingår. Jag fastnade lite extra för bänkpress så det har jag också tävlat i.

Och hur gick det då?

– Det är gamla meriter, men om det fortfarande räknas så har jag fem SM-medaljer, varav ett guld.

Första boken, spänningsromanen Fyra dagar i Kabul, kom ut i somras. I juni ska nästa bok i serien om Amanda Lund, förhandlare på Nationella insatsstyrkan, vara klar.

Anna Tell arbetar heltid som kriminalkommissarie och är småbarnsförälder. Vem som helst hade känt att det räckte gott.

Men om kvällarna och på helgerna sitter författarinnan framför datorn och skriver:

– Jag har valt bort Netflix, säger hon och skrattar.

Över förväntan

Den första boken har blivit en försäljningssuccé som debutanten inte hade räknat med.

– Allt blev över förväntan, men det var ju svårt att veta vad jag skulle föreställa mig eftersom det var första gången.

Men det började i västra Värmland, där 42-åriga Anna Tell växte upp.

Hur skulle du beskriva Årjäng under din uppväxt?

– Det var en ganska skyddad miljö ändå, på gott och ont. För vår del var det inte så mycket intryck utifrån, vi åkte till Oslo, Karlstad eller Arvika om vi skulle ut och se något annat. På ett vis var det helt omvänt mot hur det ser ut i dag, det var vi som åkte över gränsen till Norge för att köpa vissa matgrejor, som mjöl, som var mycket billigare än hemma.

Jobbade utomlands

Hon pluggade på gymnasiet i Karlstad och flyttade därefter till USA för att arbeta som aupair.

– Sedan flyttade jag till Stockholm, som har varit min bas sedan dess.

Men utbildning och arbete har tagit henne till flera intressanta platser runt om i världen. Efter 15 månaders värnplikt gjorde Anna Tell sin första utlandstjänst, på Balkan. Därefter blev det den polisiära banan.

– Jag hade alltid tänkt att jag skulle jobba inom ordningsmakten eller försvarsmakten, nu blev det både och, och det har jag aldrig ångrat. Värnplikten var fantastiskt rolig och la en plattform för mitt eget självförtroende, att allt är möjligt bara jag tror på det. Att vara polis är ett fantastiskt yrke och det finns så mycket inom det polisiära som öppnar många dörrar.

Vad lockade med försvarsmakten och polismyndigheten?

– Jag tror det handlar om en inre drivkraft, att alla som jobbar med den här typen av yrken vill bidra till något gott i samhället. Vi vill ställa saker och ting tillrätta, bidra till bättre förutsättningar och känna att det jag gör räknas.

Anna Tell har i flera omgångar arbetat inom Sveriges militära utlandsstyrka på Balkan, i Bosnien och Kosovo i längre perioder, och i Afghanistan under ett år 2008.

Hur var det att jobba i Afghanistan?

– Jag kände en enorm dragningskraft till hela landet. Det är i många avseenden ett kontrasternas land: mellan rikedom och extrem fattigdom, mellan extrem hetta och extrem kyla och inte minst i landskapet i sig med bördiga dalar, klippor och berg som kan ses som vilken alpby som helst, men också torra, dammiga ökenlandskap med finkornig sand som flyger omkring.

Hur ser du på situationen i landet?

– Den utbredda korruptionen, framförallt inom rättsväsendet, är förödande för landets uppbyggnad och kommer att ta oerhört lång tid att komma tillrätta med. Min uppfattning är att det krävs internationell närvaro och rådgivning i decennier framöver.

– Säkerhetssituationen är besvärligare än på länge och hotbilden med krigsherrar, talibaner och terrorgrupper gör att förutsättningarna att få barnen i skola och nå ut med bistånd är begränsade.

Brist på utbildning

Bristen på utbildning för framförallt flickor – endast 17 procent av kvinnorna kan läsa – och kvinnornas situation i övrigt är annat som hon bär med sig efter sin tjänstgöring.

– Jag träffade ju i stort sett bara män, man ser inte halva befolkningen. Kvinnorna är ansvariga för hemmet och föder i genomsnitt sju barn, helst söner. Det är deras uppgift.

Hur föddes tankarna på att skriva en bok efter ditt år i Afghanistan?

– Författardrömmarna hade funnits tidigare, men det blev så uppenbart att boken jag skulle skriva skulle utspela sig i den afghanska kontexten. Jag hade förmånen att resa runt en del i landet och har varit på i stort sett alla platser som jag beskriver i boken.

Hur blev det en bok?

– När jag kom hem skrev jag ett manus som jag skickade in till flera förlag. Det lästes av flera förlag, som refuserade mitt manus, men gav mig skriftlig återkoppling om varför det inte höll hela vägen fram. Det är jag otroligt tacksam för, jag hade något att göra avstamp i. Jag kände att det här kommer att gå, jag var så nära mållinjen. Så jag skrev ett nytt manus som jag skickade in någon vecka efter att jag födde vårt andra barn och det är Fyra dagar i Kabul.

Men herregud, hur orkade du?

– Det är ju så livet är. Jag och min man jobbar heltid och lever småbarnsföräldraliv. Jag skriver på lediga stunder och det blir ju inget skrivet om jag inte sitter med datorn i knät. Men visst har jag min man att tacka som stöttar mig och tror på mitt bokprojekt. Han tar mycket av det vardagliga och vi har snälla barn. För mig är det avkoppling att skriva.

Boken är såld till flera andra länder och ett produktionsbolag har köpt film och tv-rättigheterna till manuset:

– Det är ganska häftigt! Produktionsbolaget har därmed option på att göra något inom två år och planerar för en tv-serie. Jag tror att Fyra dagar i Kabul skulle kunna göra sig bra som tv-serie, men det är långt ifrån säkert att det blir något i slutändan.

Om det blir en tv-serie, vem ska spela Amanda Lund?

– En cool kvinna som utstrålar skinn på nästan och som har fötterna på jorden. Önsketanken skulle vara någon som Malin Arvidsson eller Alexandra Rapaport kanske?

Vad kan du säga om nästa bok?

– Jag skriver ju på en serie, om tre, fyra böcker, med titeln Förhandlaren. Nästa bok utspelar sig i Stockholm och på Balkan. Det som är bra med huvudkaraktärerna är att de är kan få uppdrag hemma i Sverige eller i vilken del av världen som helst.

Kan tredje boken utspela sig i Värmland?

– Bra fråga, sannolikt.

Stuga i Årjäng

Utgångspunkten i Anna Tells författarskap är att beskriva miljöer och skeenden som hon känner sig hemma i. Hon beskriver platser hon besökt och yrken som hon känner väl till genom sin egen karriär.

Och Årjäng är som sagt hemma.

– Vi har en stuga i Årjäng, vid västra Silen, och stora delar av min familj bor i Årjäng. Det är dit jag åker om jag ska åka ”hem”. Det finns ingen annanstans där jag känner mig så harmonisk och som jag alltid längtar tillbaka till. Det finns något äkta och genuint över Värmland. Det finns en annan social trygghet och man räknar med att folk hjälper till. Det finns en tillit till andra människor.

Vad gör du om du inte jobbar, är med familjen eller skriver bok?

– Jag försöker att umgås med nära och kära och tränar en del. Jag har alltid älskat att träna och tävla i olika idrotter. I dag tränar jag på en lite annan nivå än innan jag fick barn, det blir inte utmattningsträning i tre timmar som förr.

Vad har du tävlat i?

– Jag har tävlat i polisiär sjukamp där bland annat chins, hinderbana och simning ingår. Jag fastnade lite extra för bänkpress så det har jag också tävlat i.

Och hur gick det då?

– Det är gamla meriter, men om det fortfarande räknas så har jag fem SM-medaljer, varav ett guld.

Anna Tell

Ålder: 42

Yrke: Kriminalkommissarie

Bor: Stockholm

Familj: Man och två barn

Läser: Allt om Afghanistan. Annars gärna Lina Bengtsdotter, Kristina Olsson, Sofie Sarenbrant, Camilla Grebe och Per Schlingman

Tittar på: Netflixserier som Homeland och Falsk identitet och allsköns krigsfilmer

Intressen: Vasaloppet

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.