2018-07-24 08:00

2018-07-24 08:00

Sällsamt möte i Ed

KRÖNIKA

Känner du igen mig?

– Borde jag det? frågade han.

Jag hade ringt på i ett hus bortåt Ed. Men visste inte om jag kommit rätt. Killen som öppnade granskade mig något klentroget. Hans intensivt bruna ögon kändes bekanta.

– Ja, om du bott på Aschebergsgatan, sa jag.

– Jo, det stämmer. Vad heter du?

– Sune.

– Tholin?

– Ja.

– Jag har lust att krama dig, sa killen i dörröppningen. Kom in!

Ett liv hade gått sen vi sågs senast. Det var 1960 när vi tagit realen på Burgårdens samreal. Mindes Morgan som en trevlig, mjuk och stillsam kille. Tog pianolektioner. Och som få hajade han det där med kasus i tyskan. Stort A i betyget. Så var han målvakt i klassens handbollslag. Idrott var viktigt på Burgården. Fast för en pianist var det väl riskfyllt att vara målvakt i handboll? Fingrar kan lätt bräckas.

 

I bland har jag undrat vart tidens resa fört Morgan och andra.

Nuförtiden underlättar datamaskinen om man vill leta efter folk. Strax anade jag att han flyttat till Dalsland. Och nu fick vi så en pratstund. Som alltid när man har gemensamma minnen – om än långt bak i tiden – går det förvånansvärt lätt att finna samtalsämnen.

Mötet kändes riktigt bra. Så vi träffs nog igen vad det lider.

 

Egentligen var det en wienerschnitzel som utlöste söndagsbesöket i Ed. Gjord på kalv på Gästhuset Tjuren. Där serveras nog landskapets bästa – med rätta (svenska) garnityret, dvs citron, ansjovis och kapris. Faktiskt ett snäpp bättre än på Kometen i Göteborg.

Fast krögar’n i Ed bryter något mot reglementet när han utökat tillbehören med en skvätt rödvinssås. Inte så dumt.

I schnitzelns hemland Österrike är enda tillbehöret en skiva citron. Men nog är det ansjovis som berikar rätten?

Själv lagar jag oftast med ett bra griskött. Kalvinnanlår kan vara svårt att finna i butikerna. Oss emellan kan jag nämna att jag utöver det andra, garnerar med en bit smör som jag blandar med ansjovisspad. Fett men gott.

 

Trots sin ringa ålder har Lelle-Kal – tack vare uppväxtmiljön i Götet – utvecklat ett svårslaget sinne för logik. Som när han förhördes på Landalaskolan:

– Lelle-Kal, vad gjorde Karl XII i Norge?

– Han dog.

– Rätt. Men gjorde han inget mer?

– Nä, de var det sista han gjorde.

– Borde jag det? frågade han.

Jag hade ringt på i ett hus bortåt Ed. Men visste inte om jag kommit rätt. Killen som öppnade granskade mig något klentroget. Hans intensivt bruna ögon kändes bekanta.

– Ja, om du bott på Aschebergsgatan, sa jag.

– Jo, det stämmer. Vad heter du?

– Sune.

– Tholin?

– Ja.

– Jag har lust att krama dig, sa killen i dörröppningen. Kom in!

Ett liv hade gått sen vi sågs senast. Det var 1960 när vi tagit realen på Burgårdens samreal. Mindes Morgan som en trevlig, mjuk och stillsam kille. Tog pianolektioner. Och som få hajade han det där med kasus i tyskan. Stort A i betyget. Så var han målvakt i klassens handbollslag. Idrott var viktigt på Burgården. Fast för en pianist var det väl riskfyllt att vara målvakt i handboll? Fingrar kan lätt bräckas.

 

I bland har jag undrat vart tidens resa fört Morgan och andra.

Nuförtiden underlättar datamaskinen om man vill leta efter folk. Strax anade jag att han flyttat till Dalsland. Och nu fick vi så en pratstund. Som alltid när man har gemensamma minnen – om än långt bak i tiden – går det förvånansvärt lätt att finna samtalsämnen.

Mötet kändes riktigt bra. Så vi träffs nog igen vad det lider.

 

Egentligen var det en wienerschnitzel som utlöste söndagsbesöket i Ed. Gjord på kalv på Gästhuset Tjuren. Där serveras nog landskapets bästa – med rätta (svenska) garnityret, dvs citron, ansjovis och kapris. Faktiskt ett snäpp bättre än på Kometen i Göteborg.

Fast krögar’n i Ed bryter något mot reglementet när han utökat tillbehören med en skvätt rödvinssås. Inte så dumt.

I schnitzelns hemland Österrike är enda tillbehöret en skiva citron. Men nog är det ansjovis som berikar rätten?

Själv lagar jag oftast med ett bra griskött. Kalvinnanlår kan vara svårt att finna i butikerna. Oss emellan kan jag nämna att jag utöver det andra, garnerar med en bit smör som jag blandar med ansjovisspad. Fett men gott.

 

Trots sin ringa ålder har Lelle-Kal – tack vare uppväxtmiljön i Götet – utvecklat ett svårslaget sinne för logik. Som när han förhördes på Landalaskolan:

– Lelle-Kal, vad gjorde Karl XII i Norge?

– Han dog.

– Rätt. Men gjorde han inget mer?

– Nä, de var det sista han gjorde.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.