2018-05-29 06:00

2018-05-29 06:00

Det våras för fucking

Tiden går. 1998 skrev Åmåls kommun ett argt brev till höga vederbörande i Stockholm. Det gällde filmen ”Fucking Åmål”.

Kommunstyrelsen var förgrymmad över att statliga medel användes till att smutskasta vår goda stad. Man hade väl hört att filmen bl.a. handlade om en homosexuell tjej. Och att där fanns en låt med titeln ”Varför måste vi bo i jävla penis* -Åmål”. (* Här har av hänsyn till barn och gamla – samt på bestämd inrådan från hustrun – annat än originalordet använts).

Dåvarande kommunchefen Bosse Larson fick order om att formulera den kritiska skrivelsen. Bosse hade på känn att det från kommunens sida inte var så mycket att protestera emot, men uppfyllde pliktskyldigast kommunstyrelsens uppdrag. Den enda reaktionen blev visst att filmens upphovsman Lukas Moodysson skrev ett lugnande brev.

Det visade sig också att filmen inte rubbade Åmåls rykte som en tämligen sedesam plats. Tvärtom kom stan i ropet och en och annan turist stannade till för ett besök här. Några sade sig känna igen Åmål från flera scener. Särskilt när flickorna Elin och Agnes står på bron över 45:an, tittar på strömmen av bilar och funderar över livet.

Nu var det emellertid så, att filmen bara hade hämtat namnet från Åmål. Den berömda bron förband i själva verket föga romantiskt klingande Lextorp och Sylte i södra Trollhättan. Inte en enda finmeter var tagen i Åmål. Fast man hade tillverkat en Åmålsskylt som fejk i bakgrunden.

”Fucking Åmål” blev en nydanande film som verkligen berörde ungdomar. Vid premiären för 20 år sen snappade jag i Umetrakten upp följande från en tonårskille apropå titeln:

– Men va fan betyder Åmål?

Själv drog jag den gången nytta av uppståndelsen kring filmen. Hade rört till det för mig i ett av Götets parkeringshus och fick inte upp bommen på utvägen. Lördag. Massor av bilar bakom. Irritation och tutanden. Blodtrycket steg. Jag sprang ut och ropade:

– Hjälp! Jag är från Åmål!

– Jasså Fucking Åmål, sa folk en smula medlidsamt och lotsade mig vänligt ut.

Tack Moodysson.

Nu tjugo år senare blåser andra vindar i Stadshuset. Filmen ska visas som ett led i stadens 375-årsjubileum. Åmålsborna ska dessutom bjudas på en specialkonsert med ”Augustifamiljen”, som framför ”Fucking Åmåls” filmmusik.

Som sagt. Tiden går.

Sune Tholin

Tiden går. 1998 skrev Åmåls kommun ett argt brev till höga vederbörande i Stockholm. Det gällde filmen ”Fucking Åmål”.

Kommunstyrelsen var förgrymmad över att statliga medel användes till att smutskasta vår goda stad. Man hade väl hört att filmen bl.a. handlade om en homosexuell tjej. Och att där fanns en låt med titeln ”Varför måste vi bo i jävla penis* -Åmål”. (* Här har av hänsyn till barn och gamla – samt på bestämd inrådan från hustrun – annat än originalordet använts).

Dåvarande kommunchefen Bosse Larson fick order om att formulera den kritiska skrivelsen. Bosse hade på känn att det från kommunens sida inte var så mycket att protestera emot, men uppfyllde pliktskyldigast kommunstyrelsens uppdrag. Den enda reaktionen blev visst att filmens upphovsman Lukas Moodysson skrev ett lugnande brev.

Det visade sig också att filmen inte rubbade Åmåls rykte som en tämligen sedesam plats. Tvärtom kom stan i ropet och en och annan turist stannade till för ett besök här. Några sade sig känna igen Åmål från flera scener. Särskilt när flickorna Elin och Agnes står på bron över 45:an, tittar på strömmen av bilar och funderar över livet.

Nu var det emellertid så, att filmen bara hade hämtat namnet från Åmål. Den berömda bron förband i själva verket föga romantiskt klingande Lextorp och Sylte i södra Trollhättan. Inte en enda finmeter var tagen i Åmål. Fast man hade tillverkat en Åmålsskylt som fejk i bakgrunden.

”Fucking Åmål” blev en nydanande film som verkligen berörde ungdomar. Vid premiären för 20 år sen snappade jag i Umetrakten upp följande från en tonårskille apropå titeln:

– Men va fan betyder Åmål?

Själv drog jag den gången nytta av uppståndelsen kring filmen. Hade rört till det för mig i ett av Götets parkeringshus och fick inte upp bommen på utvägen. Lördag. Massor av bilar bakom. Irritation och tutanden. Blodtrycket steg. Jag sprang ut och ropade:

– Hjälp! Jag är från Åmål!

– Jasså Fucking Åmål, sa folk en smula medlidsamt och lotsade mig vänligt ut.

Tack Moodysson.

Nu tjugo år senare blåser andra vindar i Stadshuset. Filmen ska visas som ett led i stadens 375-årsjubileum. Åmålsborna ska dessutom bjudas på en specialkonsert med ”Augustifamiljen”, som framför ”Fucking Åmåls” filmmusik.

Som sagt. Tiden går.

Sune Tholin

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.