2018-03-29 06:00

2018-03-29 06:00

JW bäst på rock live

Jag minns exakt var jag befann mig när jag hörde Jerry Williams första gången. Det var på Ågårdens disco 1978.

Vad fan är detta? tänkte jag när något hårt slog mig i skallen. Det var förstås Bob Kellys ”Git It”, en av Jerrys största låtar. Wel-o-wel-o-wop-wip-wip-wip, för de flesta.

Utan historiskt perspektiv visste jag inte då, att detta var Jerry Williams dundercomeback. Han var tillbaka med riktig rock´n´roll tillsammans med bandet Roadwork.

Året efter kom nästa platta och titellåten ”I Can Jive” blev väl om möjligt ännu större. Sedan dess har jag följt honom, läst allt jag kommit över och köpt varenda platta. Och förstås sett honom live otaliga gånger. I Bengtsforsparken, så klart, men även på många andra orter, både inomhus och utomhus.

Å yrkets vägnar har jag mött honom några gånger backstage och även om det bara blev ytligt snack så fick jag uppfattningen att han var en man med fötterna på jorden som helt enkelt mest av allt älskade att lira.

Det är nu 30 år sedan jag som 22-årig reporter gjorde ett porträtt på rock-farfar!

Många minnen finns, förstås. Som i Hunnebostrand när jag och min bror var inne i turnébullen och snikade till oss ett klistermärke i tyg. Märket var stort som en bordsduk och satt också stadigt i bussens bord. ”Ni får det om ni kan ta loss det”, sa Roadworkarna och det märket satt på bakluckan på min bil när vi körde hemåt.

Det blev några tama tillställningar på slutet – i Karlstad lät det inget bra – men den allra sista livekonsert jag hörde med Jerry blev i alla fall en riktig höjdare. Den 5 augusti 2016 skåpade han ut förbandet Jill Johnsson i Societetsparken i Varberg.

Varje sommar sedan jag fick körkort har jag kollat in om ledighet och läge kunde sys ihop med någon spelning. Nu är den tiden över. Ingen musiker, inget band kommer – hos mig – någonsin att kunna fylla tomrummet efter Jerry Williams.

Jerry Williams var en artist som hade integritet och som ingav respekt – och som också fick respekt tillbaka. Tänk att han aldrig nånsin under alla dessa år sagt ett knyst om sin familj i intervjuer och andra sammanhang. Och att media också respekterat detta.

Om andra artister har all möjlig skit fram grävts fram, men inte en enda gång har jag läst storys om familjen bakom Jerry Williams.

Jag brukar inte vilja ta upp kritik mot låga publiksiffror – folk får väl göra vad de vill på sin fritid. Men 170 betalande när ÅSK spelar kval till Hockeyettan är inget annat än bedrövligt.

Det måste finnas fler hockeyintresserade i Åmål? ALLA håller väl inte på Färjestad??

Ove Rydh

Jag minns exakt var jag befann mig när jag hörde Jerry Williams första gången. Det var på Ågårdens disco 1978.

Vad fan är detta? tänkte jag när något hårt slog mig i skallen. Det var förstås Bob Kellys ”Git It”, en av Jerrys största låtar. Wel-o-wel-o-wop-wip-wip-wip, för de flesta.

Utan historiskt perspektiv visste jag inte då, att detta var Jerry Williams dundercomeback. Han var tillbaka med riktig rock´n´roll tillsammans med bandet Roadwork.

Året efter kom nästa platta och titellåten ”I Can Jive” blev väl om möjligt ännu större. Sedan dess har jag följt honom, läst allt jag kommit över och köpt varenda platta. Och förstås sett honom live otaliga gånger. I Bengtsforsparken, så klart, men även på många andra orter, både inomhus och utomhus.

Å yrkets vägnar har jag mött honom några gånger backstage och även om det bara blev ytligt snack så fick jag uppfattningen att han var en man med fötterna på jorden som helt enkelt mest av allt älskade att lira.

Det är nu 30 år sedan jag som 22-årig reporter gjorde ett porträtt på rock-farfar!

Många minnen finns, förstås. Som i Hunnebostrand när jag och min bror var inne i turnébullen och snikade till oss ett klistermärke i tyg. Märket var stort som en bordsduk och satt också stadigt i bussens bord. ”Ni får det om ni kan ta loss det”, sa Roadworkarna och det märket satt på bakluckan på min bil när vi körde hemåt.

Det blev några tama tillställningar på slutet – i Karlstad lät det inget bra – men den allra sista livekonsert jag hörde med Jerry blev i alla fall en riktig höjdare. Den 5 augusti 2016 skåpade han ut förbandet Jill Johnsson i Societetsparken i Varberg.

Varje sommar sedan jag fick körkort har jag kollat in om ledighet och läge kunde sys ihop med någon spelning. Nu är den tiden över. Ingen musiker, inget band kommer – hos mig – någonsin att kunna fylla tomrummet efter Jerry Williams.

Jerry Williams var en artist som hade integritet och som ingav respekt – och som också fick respekt tillbaka. Tänk att han aldrig nånsin under alla dessa år sagt ett knyst om sin familj i intervjuer och andra sammanhang. Och att media också respekterat detta.

Om andra artister har all möjlig skit fram grävts fram, men inte en enda gång har jag läst storys om familjen bakom Jerry Williams.

Jag brukar inte vilja ta upp kritik mot låga publiksiffror – folk får väl göra vad de vill på sin fritid. Men 170 betalande när ÅSK spelar kval till Hockeyettan är inget annat än bedrövligt.

Det måste finnas fler hockeyintresserade i Åmål? ALLA håller väl inte på Färjestad??

Ove Rydh

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.