2018-03-03 06:00

2018-03-03 06:00

Kontrollerat målfirande

Varför jublades det mer förr? Var inte så coola killar!

Det skulle kunna vara rubriker på den här krönikan.

Jag har gjort den reflektionen de senaste åren. I över 20 år bevakade jag sport här i Åmål. Som nyhetschef och numera chefredaktör blir det allt längre mellan gångerna, men i takt med krympande resurser får journalister på småtidningar i högre utsträckning vara beredda på att skriva om ”allt”.

Det är ingen hemlighet att ishockey och Åmåls Sportklubb ligger mig varmt om hjärtat. Och nu när det är kvaltider, med en massa matcher på kort tid, har jag inga problem med att hoppa in och hugga i.

Det är där jag gjort reflektionen: Det jublas inte lika mycket som förr när det görs mål.

När Mats Karlsson på 80-talet jublade för mål i ÅSK-tröjan så gjorde han det rejält. Man kunde ta en 36-rulle film från en match i plasttältet och närmast garanterat komma tillbaka till redaktionen med en läcker måljubelbild. Även i seriematcher.

Numera har vi minneskort i kameran och det är inga problem fotografera 200 bilder på en period. Ändå är det förtvivlat svårt att få till bilder där spelarna jublar efter mål.

Och då spelar ÅSK ett viktigt kval.

Samma sak gäller inom den lokala fotbollen. I arkivet har vi mängder med sköna jubelbilder (inklusive på Tommy Jingfors i alldeles för korta byxor) men när vi går igenom bilderna i dag är det oftast små nickningar som fångats på bild. Även om det kan sägas att IFK Åmåls importer hottat upp målgesterna lite.

Men varför är det så?

Är det för att dagens unga – tjejer och killar – vill visa upp en återhållsam och stram stil eftersom de räknar med att hamna på sociala medier? Jag tror faktiskt det. Poserandet verkar vara en genomgående trend i samhället. Spontana – glada eller sorgsna – uttryck väljs bort när det kommer till publicering av bilder på Instagram eller Facebook. Livfulla och mustiga bilder, där man bjuder på sig själv, ratas för poserande, plutande bilder, där varje hårstrå ligger prefekt.

På sociala medier vill man inte vara spontan.

Vi på tidningen märker av det på fler sätt. Det händer nuförtiden att personer som varit med i tidningen hör av sig och vill att den och den bilden tas bort ur arkivet. Med hänvisning till att ”jag ser inte klok ut”. När det handlar om för situationen fullt normala bilder. Krämiga, levande bilder. Ofta är det de bästa bilderna som önskas bort.

Jag har varit inne på det tidigare: Människor i dag, vill mer och mer kontrollera bilden av sig själva.

Till sist: Jag vet att Ralf Edströms målgest efter den sanslösa 1–0-bomben mot Västtyskland i VM 1976 också var tämligen återhållsam. Men det var ju av helt andra orsaker.

Varför jublades det mer förr? Var inte så coola killar!

Det skulle kunna vara rubriker på den här krönikan.

Jag har gjort den reflektionen de senaste åren. I över 20 år bevakade jag sport här i Åmål. Som nyhetschef och numera chefredaktör blir det allt längre mellan gångerna, men i takt med krympande resurser får journalister på småtidningar i högre utsträckning vara beredda på att skriva om ”allt”.

Det är ingen hemlighet att ishockey och Åmåls Sportklubb ligger mig varmt om hjärtat. Och nu när det är kvaltider, med en massa matcher på kort tid, har jag inga problem med att hoppa in och hugga i.

Det är där jag gjort reflektionen: Det jublas inte lika mycket som förr när det görs mål.

När Mats Karlsson på 80-talet jublade för mål i ÅSK-tröjan så gjorde han det rejält. Man kunde ta en 36-rulle film från en match i plasttältet och närmast garanterat komma tillbaka till redaktionen med en läcker måljubelbild. Även i seriematcher.

Numera har vi minneskort i kameran och det är inga problem fotografera 200 bilder på en period. Ändå är det förtvivlat svårt att få till bilder där spelarna jublar efter mål.

Och då spelar ÅSK ett viktigt kval.

Samma sak gäller inom den lokala fotbollen. I arkivet har vi mängder med sköna jubelbilder (inklusive på Tommy Jingfors i alldeles för korta byxor) men när vi går igenom bilderna i dag är det oftast små nickningar som fångats på bild. Även om det kan sägas att IFK Åmåls importer hottat upp målgesterna lite.

Men varför är det så?

Är det för att dagens unga – tjejer och killar – vill visa upp en återhållsam och stram stil eftersom de räknar med att hamna på sociala medier? Jag tror faktiskt det. Poserandet verkar vara en genomgående trend i samhället. Spontana – glada eller sorgsna – uttryck väljs bort när det kommer till publicering av bilder på Instagram eller Facebook. Livfulla och mustiga bilder, där man bjuder på sig själv, ratas för poserande, plutande bilder, där varje hårstrå ligger prefekt.

På sociala medier vill man inte vara spontan.

Vi på tidningen märker av det på fler sätt. Det händer nuförtiden att personer som varit med i tidningen hör av sig och vill att den och den bilden tas bort ur arkivet. Med hänvisning till att ”jag ser inte klok ut”. När det handlar om för situationen fullt normala bilder. Krämiga, levande bilder. Ofta är det de bästa bilderna som önskas bort.

Jag har varit inne på det tidigare: Människor i dag, vill mer och mer kontrollera bilden av sig själva.

Till sist: Jag vet att Ralf Edströms målgest efter den sanslösa 1–0-bomben mot Västtyskland i VM 1976 också var tämligen återhållsam. Men det var ju av helt andra orsaker.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.