2018-02-06 06:00

2018-02-06 06:00

Efterlängtande vår!

GÄSTKRÖNIKÖREN: Bibbi Moberg Aregarn

Nu får vi väl tro att våren snart är här, fast det bara är i början på februari månad. Efterlängtad efter denna mörka och trista vintern. Visst får man vårkänslor när ljuset har kommit åter.

Något mer som ger mig vårkänslor är när jag är ute och åker med min permobil är när det skvätter om hjulen av slaskigt tövatten. Och snart kommer det knattrande mopeder eller motorcyklar som kör så det ryker. Då är det vår på riktigt.

Tankarna går då till sönerna, för när våren infann sig hade de fått cyklar och när de skulle lära sig att cykla under mor och fars ledning, så ville de genast ha så kallade smatterlappar på cykelhjulen. De tillverkades av kartongbit och skulle väsnas rejält när de cyklande fram, för detta ansågs vara mycket tufft.

Och det var inte nog med detta, vi stackars föräldrar skulle springa bakom och hålla i pakethållaren. Det blev mycket välbehövlig motion för oss under en del vårdagar.

En av sönerna fick senare i livet en lätt motorcykel, under mina protester, men eftersom han hade sparat och jobbat till den själv så var det ju bara att hålla god min. Men hjärtat satt många gånger i halsgropen när han åkte i väg – och mitt hjärta åkte inte på plats förrän jag hörde att han kom hem.

Senare i livet köpte han ett stort vidunder till motorcykel, som jag naturligtvis protesterade mot, då följde många sömlösa nätter. Som mor har man den rättigheten att oroa sig över sina barn, det har ingen betydelse om de är små eller stora, oron är lika stark. Men sönerna har nu mera börjat oroa sig för sin gamla mor, och det kan de gott ha, så mycket jag har fått oroa mig för dom. De numera medelålders sönerna lägger in protester mot sin gamla mor. Det påpekas att jag ska var försiktig ute i trafiken, med mina rullstolar. Jag ska inte göra si eller så.

Det känns konstigt när ens egna barn gör det. Numera har också barnbarnen börjat med förmaningar. De tycker att farmor ska ta det lite lugnt så här på gamla dagar. Kanske har de rätt i detta men jag tycker om att ha lite aktiviteter för mig. Och detta tänker jag fortsätta med så länge jag orkar och låta de mina oroa sig lite. Inte för att jag tror de ligger sömlösa för det.

Rullstolarna går tyst, det är bara att sätta i en kontakt när jag kommer hem efter åkturen. De för inte väsen som mopeder och motorcyklar inte. De ger ju också en stor frihet när man är funktionshandikappad.

Nu får vi väl tro att våren snart är här, fast det bara är i början på februari månad. Efterlängtad efter denna mörka och trista vintern. Visst får man vårkänslor när ljuset har kommit åter.

Något mer som ger mig vårkänslor är när jag är ute och åker med min permobil är när det skvätter om hjulen av slaskigt tövatten. Och snart kommer det knattrande mopeder eller motorcyklar som kör så det ryker. Då är det vår på riktigt.

Tankarna går då till sönerna, för när våren infann sig hade de fått cyklar och när de skulle lära sig att cykla under mor och fars ledning, så ville de genast ha så kallade smatterlappar på cykelhjulen. De tillverkades av kartongbit och skulle väsnas rejält när de cyklande fram, för detta ansågs vara mycket tufft.

Och det var inte nog med detta, vi stackars föräldrar skulle springa bakom och hålla i pakethållaren. Det blev mycket välbehövlig motion för oss under en del vårdagar.

En av sönerna fick senare i livet en lätt motorcykel, under mina protester, men eftersom han hade sparat och jobbat till den själv så var det ju bara att hålla god min. Men hjärtat satt många gånger i halsgropen när han åkte i väg – och mitt hjärta åkte inte på plats förrän jag hörde att han kom hem.

Senare i livet köpte han ett stort vidunder till motorcykel, som jag naturligtvis protesterade mot, då följde många sömlösa nätter. Som mor har man den rättigheten att oroa sig över sina barn, det har ingen betydelse om de är små eller stora, oron är lika stark. Men sönerna har nu mera börjat oroa sig för sin gamla mor, och det kan de gott ha, så mycket jag har fått oroa mig för dom. De numera medelålders sönerna lägger in protester mot sin gamla mor. Det påpekas att jag ska var försiktig ute i trafiken, med mina rullstolar. Jag ska inte göra si eller så.

Det känns konstigt när ens egna barn gör det. Numera har också barnbarnen börjat med förmaningar. De tycker att farmor ska ta det lite lugnt så här på gamla dagar. Kanske har de rätt i detta men jag tycker om att ha lite aktiviteter för mig. Och detta tänker jag fortsätta med så länge jag orkar och låta de mina oroa sig lite. Inte för att jag tror de ligger sömlösa för det.

Rullstolarna går tyst, det är bara att sätta i en kontakt när jag kommer hem efter åkturen. De för inte väsen som mopeder och motorcyklar inte. De ger ju också en stor frihet när man är funktionshandikappad.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.