2017-12-05 06:00

2017-12-05 06:00

Ordningsam dödgrävare

Svenska Akademien tagit till det gängse knepet när man vill tysta ner dumheter; en advokatbyrå ska utreda om det hänt något otillbörligt. Det kommer att ta drygt tre månader. Och under tiden får endast ständige sekreteraren Sara Danius uttala sig. Och hon kan tyvärr inget säga ”på grund av pågående utredning”.

Parallellt diskuteras i media om en ledamot av akademien kan uteslutas. Nej, det går inte har man slagit fast. Inte ens frivillig avsägelse fungerar.

Fast här måste vi protestera. Uteslutning kan visst ske. Fast då måste man förstås först bli dömd till döden. Som t.ex. Gustaf Mauritz Armfelt, gunstling i Gustav III:s hov. som hamnade i onåd efter att kungen skjutits med skrot av den där Anckarström.

Armfelt dömdes att mista liv och ära, tappade sin akademistol men räddade sitt huvud med flykt till Ryssland. Småningom fick han tillfälligt tillbaks sin plats Svenska Akademien. Men det är en annan historia.

Apropå det som nu händer, kan man återuppväcka Axel Wallengren, han som i slutet 1800-talet skrev under namnet ”Falstaff, fakir”. Inte minst hans verser är halsbrytande och dråpliga. Ni minns: ”Vatten är ett farligt gift, som omger Visby stift”.

Han skrev även: ”I Paris schangtila salar, varenda buse franska talar.” Kan gälla även Stockholm?

Kolumnen förra veckan, om Åmåls spöken, uppmärksammades ända bort i Skaraborg av en trogen läsare där. Denne ställde förresten själv till det för många år sen, när han en jul vikarierade som postmästare i Lidköping. Postkontoret där hade en brevlåda i ytterväggen. På insidan avdelade han en feriearbetande kille att ropa ”God jul” varje gång någon stack in sina försändelser.

Många blev skrämda av rösten i brevspringan och flydde ut till Kållandsö, ja ända upp på Kinnekulle.

F.d postisen berättar om dögrävar’n där i Skara stift, som var rätt begiven på starka drycker. Därtill grävde han helst nattetid. då det var svalt och lugnt. Några församlingsbor klädde sig i vita lakan i akt och mening att skrämma honom. De dansade tyst bland gravstenarna där i nattmörkret.

Men huvudpersonen tar ingen notis och gräver vidare. Så de lakansklädda beger sig snopna hemåt. När dörrävar’n hör grinden slå igen, ropar han: ”Hallå där! Ni får faen inte lämna området!”

Sune Tholin

Svenska Akademien tagit till det gängse knepet när man vill tysta ner dumheter; en advokatbyrå ska utreda om det hänt något otillbörligt. Det kommer att ta drygt tre månader. Och under tiden får endast ständige sekreteraren Sara Danius uttala sig. Och hon kan tyvärr inget säga ”på grund av pågående utredning”.

Parallellt diskuteras i media om en ledamot av akademien kan uteslutas. Nej, det går inte har man slagit fast. Inte ens frivillig avsägelse fungerar.

Fast här måste vi protestera. Uteslutning kan visst ske. Fast då måste man förstås först bli dömd till döden. Som t.ex. Gustaf Mauritz Armfelt, gunstling i Gustav III:s hov. som hamnade i onåd efter att kungen skjutits med skrot av den där Anckarström.

Armfelt dömdes att mista liv och ära, tappade sin akademistol men räddade sitt huvud med flykt till Ryssland. Småningom fick han tillfälligt tillbaks sin plats Svenska Akademien. Men det är en annan historia.

Apropå det som nu händer, kan man återuppväcka Axel Wallengren, han som i slutet 1800-talet skrev under namnet ”Falstaff, fakir”. Inte minst hans verser är halsbrytande och dråpliga. Ni minns: ”Vatten är ett farligt gift, som omger Visby stift”.

Han skrev även: ”I Paris schangtila salar, varenda buse franska talar.” Kan gälla även Stockholm?

Kolumnen förra veckan, om Åmåls spöken, uppmärksammades ända bort i Skaraborg av en trogen läsare där. Denne ställde förresten själv till det för många år sen, när han en jul vikarierade som postmästare i Lidköping. Postkontoret där hade en brevlåda i ytterväggen. På insidan avdelade han en feriearbetande kille att ropa ”God jul” varje gång någon stack in sina försändelser.

Många blev skrämda av rösten i brevspringan och flydde ut till Kållandsö, ja ända upp på Kinnekulle.

F.d postisen berättar om dögrävar’n där i Skara stift, som var rätt begiven på starka drycker. Därtill grävde han helst nattetid. då det var svalt och lugnt. Några församlingsbor klädde sig i vita lakan i akt och mening att skrämma honom. De dansade tyst bland gravstenarna där i nattmörkret.

Men huvudpersonen tar ingen notis och gräver vidare. Så de lakansklädda beger sig snopna hemåt. När dörrävar’n hör grinden slå igen, ropar han: ”Hallå där! Ni får faen inte lämna området!”

Sune Tholin