2017-12-02 06:00

2017-12-02 06:00

Bekymmer med den perfekta granen

GÄSTKRÖNIKÖREN

Så här på äldre dagar tänker jag ofta tillbaka till min barndoms jular.

Jag har ju växt upp på landet och jularna tillbringades tillsammans med den stora släkt som jag föddes in i. Det var trångt om saligheten i farmor och farfars hus, men vad gjorde det. Det myllrade av kusiner i alla åldrar, fast av alla dessa var jag till min stora stolthet äldst.

Den stora granen som farfar hämtat i skogen, den hade pyntats av fastrarna kvällen före julafton. Vi fick inte sticka in våra nyfikna huvuden och titta på den förrän det var dags för farmor att öppna dörrarna till stora rummet. Detta skedde under att farfar spelade en jullåt på sin fiol. Högtidligt värre!

Vi hade naturligtvis också julgran hemma, vi barn brukade få klä den under överinseende av modern. Far hämtade också granen i skogen och våra granar var så färska att de ofta fick stå kvar ända till påska!

En av mina fastrar bodde inte långt från oss, dit gick vi ofta. På vägen dit, en genväg genom skogen, hittade farsgubben den perfekta granen och varje gång vi gick förbi denna, så sa far att den granen ska vi ha. Han påpekade också att nu skulle mor nog bli nöjd, för det verkade som att de granar far kom hem med, inte alltid gjorde mor belåten. Detta kunde inte far förstå, för han tyckte minsann att han högg fina julgranar! Vi barn höll med far på detta påstående och när vi hade hängt granen full med saker vi tillverkat, så tyckte vi att den blev fin.

Men nu var våra julgransbekymmer ur vägen trodde vi, då vi dagen före julafton begav oss ut i skogen för att hämta vårt kap. Döm om vår förvåning när ”vår” gran var borta. Hur hade detta nu kunnat ske? frågade vi förvånat far.

Det fanns naturligtvis en massa förklaringar på detta, men far som var en påhittig person fann sig genast och sa att det säkert var jultomten själv som hade tagit granen. Det lugnade genast hans upprörda barn och vi fick söka vidare efter en annan gran, vilket vi också lyckades med.

Fast inte var mor nöjd när vi kom hem med granen, vi hade ju skrutit med att vi skulle ha den mest perfekta julgranen detta år.

På annandagen var vi som vanligt bjudna faster och farbror på kalas. När vi kommer in och får se deras fina julgran, då ger vi upp ett tjut För där tronade vår gran, det var vår farbror och våra kusiner som också hittat den perfekta granen och hämtat den.

Först till kvarn, som det heter!

Jag har ju växt upp på landet och jularna tillbringades tillsammans med den stora släkt som jag föddes in i. Det var trångt om saligheten i farmor och farfars hus, men vad gjorde det. Det myllrade av kusiner i alla åldrar, fast av alla dessa var jag till min stora stolthet äldst.

Den stora granen som farfar hämtat i skogen, den hade pyntats av fastrarna kvällen före julafton. Vi fick inte sticka in våra nyfikna huvuden och titta på den förrän det var dags för farmor att öppna dörrarna till stora rummet. Detta skedde under att farfar spelade en jullåt på sin fiol. Högtidligt värre!

Vi hade naturligtvis också julgran hemma, vi barn brukade få klä den under överinseende av modern. Far hämtade också granen i skogen och våra granar var så färska att de ofta fick stå kvar ända till påska!

En av mina fastrar bodde inte långt från oss, dit gick vi ofta. På vägen dit, en genväg genom skogen, hittade farsgubben den perfekta granen och varje gång vi gick förbi denna, så sa far att den granen ska vi ha. Han påpekade också att nu skulle mor nog bli nöjd, för det verkade som att de granar far kom hem med, inte alltid gjorde mor belåten. Detta kunde inte far förstå, för han tyckte minsann att han högg fina julgranar! Vi barn höll med far på detta påstående och när vi hade hängt granen full med saker vi tillverkat, så tyckte vi att den blev fin.

Men nu var våra julgransbekymmer ur vägen trodde vi, då vi dagen före julafton begav oss ut i skogen för att hämta vårt kap. Döm om vår förvåning när ”vår” gran var borta. Hur hade detta nu kunnat ske? frågade vi förvånat far.

Det fanns naturligtvis en massa förklaringar på detta, men far som var en påhittig person fann sig genast och sa att det säkert var jultomten själv som hade tagit granen. Det lugnade genast hans upprörda barn och vi fick söka vidare efter en annan gran, vilket vi också lyckades med.

Fast inte var mor nöjd när vi kom hem med granen, vi hade ju skrutit med att vi skulle ha den mest perfekta julgranen detta år.

På annandagen var vi som vanligt bjudna faster och farbror på kalas. När vi kommer in och får se deras fina julgran, då ger vi upp ett tjut För där tronade vår gran, det var vår farbror och våra kusiner som också hittat den perfekta granen och hämtat den.

Först till kvarn, som det heter!

  • Bibbi Moberg Aregarn