2015-08-03 16:36

2015-08-03 16:36

Rösta om Åmåls fana

Regnbågsflaggan på Stadshuset har utlöst en livlig diskussion på PD:s insändarsida. Låt oss slå fast att Priderörelsen har haft och fortsatt har en betydelsefull roll. Den nya öppenheten har lättat trycket för människor vars läggning inte passat in i det så kallade normala mönstret. Och mer finns att göra.

En annan sak är vilka flaggor som ska vaja på kommunens officiella flaggstänger. På kommunens hemsida lämnas den märkliga uppgiften att Åmåls kommunflaggor var slut. Så det fick regnbågsflaggan. Fast nya flaggor är beställda.

Samtidigt vill man att Åmålsborna ska rösta om regnbågsflagga på Stadshuset. Alternativen är ”jättebra idé” eller ”dålig idé”.

Vem bestämmer egentligen om kommunens flaggor? Kommunchefen? Kommunalrådet? Vaktmästarn? Det måste väl finns någon instruktion? Eller ska saken avgöras genom en ytlig enkätundersökning av sämsta kvällstidningssort?

Det blir nog bekvämast och bäst om Åmåls kommun har en mycket strikt flaggordning i fortsättningen.

Så står vi inför ett byte av i stort sett alla sedlar och mynt. En nyhet blir en tvåhundrakronorssedel med Ingmar Bergman. Evert Taube taxeras bara till 50 spänn.

Porträttbyte blir det på 20-sedlarna. Selma Lagerlöf, som tidigt i ”Herr Arnes penningar” intresserade sig för penningströmmarna, får vika för Astrid Lindgren. Fast även hon intar en central roll i monetära sammanhang. Jag tänker förstås på Pippi och de pengar som hon fått av sin far negerkungen (som numera tituleras Söderhavskung). Pippis hushållning med de gyllene mynten kan vara en påminnelse om den tid vi stod på guldmyntfot med våra kontanter.

Det talas om att det förestående pengabytet är det sista. Kontantlösa samhället bankar på dörren. För folk utan bankkort får det då bli betalning med en vacker sten mot en limpa. Men ett gott spjut kostar nog en hel påse pärlor.

Varför är Göteborgare är så roliga, frågar folk. Jag vet inte. Det kan vara något genetiskt. Eller som med Västerbottenosten och mejeriet i Burträsk.

En förklaring är säkert att vi tolkar orden vidare än Stockholmare, för att nu välja en jämförelsegrupp ur högen.

Om vi hör ordet ”nötskal” tänker vi förstås genast på ”kohud”. Lika självklart är att ”skyskrapa” måste avse klagomål på en dålig, tunn sås.

Regnbågsflaggan på Stadshuset har utlöst en livlig diskussion på PD:s insändarsida. Låt oss slå fast att Priderörelsen har haft och fortsatt har en betydelsefull roll. Den nya öppenheten har lättat trycket för människor vars läggning inte passat in i det så kallade normala mönstret. Och mer finns att göra.

En annan sak är vilka flaggor som ska vaja på kommunens officiella flaggstänger. På kommunens hemsida lämnas den märkliga uppgiften att Åmåls kommunflaggor var slut. Så det fick regnbågsflaggan. Fast nya flaggor är beställda.

Samtidigt vill man att Åmålsborna ska rösta om regnbågsflagga på Stadshuset. Alternativen är ”jättebra idé” eller ”dålig idé”.

Vem bestämmer egentligen om kommunens flaggor? Kommunchefen? Kommunalrådet? Vaktmästarn? Det måste väl finns någon instruktion? Eller ska saken avgöras genom en ytlig enkätundersökning av sämsta kvällstidningssort?

Det blir nog bekvämast och bäst om Åmåls kommun har en mycket strikt flaggordning i fortsättningen.

Så står vi inför ett byte av i stort sett alla sedlar och mynt. En nyhet blir en tvåhundrakronorssedel med Ingmar Bergman. Evert Taube taxeras bara till 50 spänn.

Porträttbyte blir det på 20-sedlarna. Selma Lagerlöf, som tidigt i ”Herr Arnes penningar” intresserade sig för penningströmmarna, får vika för Astrid Lindgren. Fast även hon intar en central roll i monetära sammanhang. Jag tänker förstås på Pippi och de pengar som hon fått av sin far negerkungen (som numera tituleras Söderhavskung). Pippis hushållning med de gyllene mynten kan vara en påminnelse om den tid vi stod på guldmyntfot med våra kontanter.

Det talas om att det förestående pengabytet är det sista. Kontantlösa samhället bankar på dörren. För folk utan bankkort får det då bli betalning med en vacker sten mot en limpa. Men ett gott spjut kostar nog en hel påse pärlor.

Varför är Göteborgare är så roliga, frågar folk. Jag vet inte. Det kan vara något genetiskt. Eller som med Västerbottenosten och mejeriet i Burträsk.

En förklaring är säkert att vi tolkar orden vidare än Stockholmare, för att nu välja en jämförelsegrupp ur högen.

Om vi hör ordet ”nötskal” tänker vi förstås genast på ”kohud”. Lika självklart är att ”skyskrapa” måste avse klagomål på en dålig, tunn sås.

  • Sune Tholin