2015-07-27 13:30

2015-07-27 13:30

Lifvet efter Götheborg

Ostindiefararen har lämnat Vänern. Besöket i Åmål berörde starkt. Det berodde nog på det unika och magnifiika skeppet. Men också att det blev en lättillgänglig historielektion.

Kommunens folk fixade arrangemanget på ett berömvärt sätt. Området vid annars trista djuphamnen blev för några dagar en riktigt trivsam plats.

När hustrun och jag kommit hem till Vingen efter Götheborgs avfärd, ville vi ha skeppet kvar en stund till. Så vi tog båten ut i nattmörkret. Från Laxgrund såg vi långt där ute hennes vita toppljus och gröna styrbordslanterna. I kikaren anade vi masterna. Med sina tre knop stävade hon mot saltare vatten. Bort från oss.

Men det finns ett liv efter detta. Skeppsbesöket har överskuggat mycket den sista tiden. Nästan som om det vore ett ”Sesam, öppna dig” för vår stad. Tyvärr tog inte fartyget med sig bekymren med skollokaler, omsorgen och företagsklimatet.

Med rätta kritiseras Stadshuset för bristande förståelse för småföretagare. Men skeppsbesöket var en fin grej för de företag som mår bra av att mycket folk kommer hit. Ankomstdagen formligen fylldes stan av folk från när och fjärran. Många ville få något till livs.

Men vad hände? Jo, flera matställen och kaféer höll stängt! Man tar sig för pannan. Stängt. Det blir svårt att kritisera kommunen för bristande intresse när man själv inte är beredd att gripa tillfället till extra klirr i kassan. Dessutom blev det riktigt dålig reklam för Åmål bland alla hungriga. Bedrövligt är ordet.

Till skillnad från riket i övrigt har vi i dessa trakter viss militär beredskap. Jag tänker förstås på Tössbo Compagni, dessa karoliner som nyligen i sommar på plats skapat respekt, ja rent av satt skräck i våra kolonier på andra sidan Östersjön.

Även vid Ostindiefararens besök fanns kompaniet på plats, visserligen med lättare beväpning än Götheborgs kanoner. I sina blågula uniformer enligt 1687 års reglemente spred de trygghet. På den tiden gällde det att skrämma fienden med färggranna kläder. Numera rekommenderas något mer i gröngråspräckligt

Emellertid vill jag inte sträcka mig så långt att betrakta det i och för sig ståtliga Tössbofolket som elitförband. Det skulle inte heller Karl XI gjort, ty han var sträng.

Men nog är det förbaskat trevligt när Tössbo Compagni drar i fält.

Ostindiefararen har lämnat Vänern. Besöket i Åmål berörde starkt. Det berodde nog på det unika och magnifiika skeppet. Men också att det blev en lättillgänglig historielektion.

Kommunens folk fixade arrangemanget på ett berömvärt sätt. Området vid annars trista djuphamnen blev för några dagar en riktigt trivsam plats.

När hustrun och jag kommit hem till Vingen efter Götheborgs avfärd, ville vi ha skeppet kvar en stund till. Så vi tog båten ut i nattmörkret. Från Laxgrund såg vi långt där ute hennes vita toppljus och gröna styrbordslanterna. I kikaren anade vi masterna. Med sina tre knop stävade hon mot saltare vatten. Bort från oss.

Men det finns ett liv efter detta. Skeppsbesöket har överskuggat mycket den sista tiden. Nästan som om det vore ett ”Sesam, öppna dig” för vår stad. Tyvärr tog inte fartyget med sig bekymren med skollokaler, omsorgen och företagsklimatet.

Med rätta kritiseras Stadshuset för bristande förståelse för småföretagare. Men skeppsbesöket var en fin grej för de företag som mår bra av att mycket folk kommer hit. Ankomstdagen formligen fylldes stan av folk från när och fjärran. Många ville få något till livs.

Men vad hände? Jo, flera matställen och kaféer höll stängt! Man tar sig för pannan. Stängt. Det blir svårt att kritisera kommunen för bristande intresse när man själv inte är beredd att gripa tillfället till extra klirr i kassan. Dessutom blev det riktigt dålig reklam för Åmål bland alla hungriga. Bedrövligt är ordet.

Till skillnad från riket i övrigt har vi i dessa trakter viss militär beredskap. Jag tänker förstås på Tössbo Compagni, dessa karoliner som nyligen i sommar på plats skapat respekt, ja rent av satt skräck i våra kolonier på andra sidan Östersjön.

Även vid Ostindiefararens besök fanns kompaniet på plats, visserligen med lättare beväpning än Götheborgs kanoner. I sina blågula uniformer enligt 1687 års reglemente spred de trygghet. På den tiden gällde det att skrämma fienden med färggranna kläder. Numera rekommenderas något mer i gröngråspräckligt

Emellertid vill jag inte sträcka mig så långt att betrakta det i och för sig ståtliga Tössbofolket som elitförband. Det skulle inte heller Karl XI gjort, ty han var sträng.

Men nog är det förbaskat trevligt när Tössbo Compagni drar i fält.

  • Sune Tholin