2015-06-18 06:00

2015-06-18 06:00

Härenstam helt utantill

Tidningshuset 18 juni

Nu är också Magnus Härenstam borta och det känns tomt. Både Magnus och Brasse, alltså. Och sedan länge också Eva från kultserien ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Jag kände mig ganska tidigt mogen att förflytta fokus från Myrorna till Magnus och Brasses krogshower. Lärde mig snuskigheterna och spritskämten från ”Nya Bacchi”-skivan utantill, trots att jag inte alls förstod de flesta av referenserna. Men de vuxna skrattade när jag körde ”Verkmästaren i magen”.

Jag minns när jag och Frosten smet ut på lunchrasten från Södra skolan, gick ned till biblioteket för att lyssna på ”Varning för barn”, Magnus och Brasses kultshow på skiva, bland annat med ”Svordomsvisan”.

Man kunde göra så på den tiden. Få sitta i ett hörn på biblioteket och lyssna på lp-skivor. I hörlurar. Skivorna rattades från utlåningen:

”Bonnlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit...” Vi skrattade så vi tjöt!

Naturligtvis blev vi utslängda.

Efterhand som skivorna från showerna kom på rad så kunde jag alla Magnus monologer utantill. När ingen hade något annat att köra på roliga timmen så fick jag gå fram till katedern och dra ”Backhopparen”. Gång på gång på gång.Frosten, ja. Har länge haft funderingar kring smeknamn/öknamn. Om varför de uppkommit. Och framförallt varför vissa fastnar – och andra inte.

Som exempelvis Frosten. Anders Torstensson kom från Herrängen, från andra sidan Vänersborgsvägen.

Under hela lågstadiet hade han inget smeknamn. Det fick han första dagen på mellanstadiet. Nye majjen Fjellman hörde (avsiktligt?) fel på uppropet och kallade honom Anders Frostensson – som psalmförfattaren.

Varje rast spelade vi fotboll med tennisboll (de hårda killarna i A och B lade alltid beslag på den riktiga fotbollsplanen på Kotorget) och det fanns väldigt många Anders. Men trestaviga Torstensson eller ”Frostensson” var jobbigt att skrika varje gång man ville ha en passning.

Frosten var född.

Men varför fick aldrig jag något öknamn? Jag minns att det fanns en period då jag hemskt gärna ville ha ett. Jag liksom undrade vad det skulle bli. Men det kom aldrig.

”Klenis”, ”Professorn” – ”Stången”, kanske någon anspelning på min snea rygg? Vad som helst hade dugt.

Ungefär lika knäppt som när jag under en kort period sörjde över att jag INTE hade glasögon. Jag ville få dålig syn så att jag kunde skaffa mig samma coola brillor som Dave Edmunds...

Nu är också Magnus Härenstam borta och det känns tomt. Både Magnus och Brasse, alltså. Och sedan länge också Eva från kultserien ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Jag kände mig ganska tidigt mogen att förflytta fokus från Myrorna till Magnus och Brasses krogshower. Lärde mig snuskigheterna och spritskämten från ”Nya Bacchi”-skivan utantill, trots att jag inte alls förstod de flesta av referenserna. Men de vuxna skrattade när jag körde ”Verkmästaren i magen”.

Jag minns när jag och Frosten smet ut på lunchrasten från Södra skolan, gick ned till biblioteket för att lyssna på ”Varning för barn”, Magnus och Brasses kultshow på skiva, bland annat med ”Svordomsvisan”.

Man kunde göra så på den tiden. Få sitta i ett hörn på biblioteket och lyssna på lp-skivor. I hörlurar. Skivorna rattades från utlåningen:

”Bonnlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit...” Vi skrattade så vi tjöt!

Naturligtvis blev vi utslängda.

Efterhand som skivorna från showerna kom på rad så kunde jag alla Magnus monologer utantill. När ingen hade något annat att köra på roliga timmen så fick jag gå fram till katedern och dra ”Backhopparen”. Gång på gång på gång.Frosten, ja. Har länge haft funderingar kring smeknamn/öknamn. Om varför de uppkommit. Och framförallt varför vissa fastnar – och andra inte.

Som exempelvis Frosten. Anders Torstensson kom från Herrängen, från andra sidan Vänersborgsvägen.

Under hela lågstadiet hade han inget smeknamn. Det fick han första dagen på mellanstadiet. Nye majjen Fjellman hörde (avsiktligt?) fel på uppropet och kallade honom Anders Frostensson – som psalmförfattaren.

Varje rast spelade vi fotboll med tennisboll (de hårda killarna i A och B lade alltid beslag på den riktiga fotbollsplanen på Kotorget) och det fanns väldigt många Anders. Men trestaviga Torstensson eller ”Frostensson” var jobbigt att skrika varje gång man ville ha en passning.

Frosten var född.

Men varför fick aldrig jag något öknamn? Jag minns att det fanns en period då jag hemskt gärna ville ha ett. Jag liksom undrade vad det skulle bli. Men det kom aldrig.

”Klenis”, ”Professorn” – ”Stången”, kanske någon anspelning på min snea rygg? Vad som helst hade dugt.

Ungefär lika knäppt som när jag under en kort period sörjde över att jag INTE hade glasögon. Jag ville få dålig syn så att jag kunde skaffa mig samma coola brillor som Dave Edmunds...