2015-02-05 17:41

2015-02-06 10:03

Den yttersta ondskan

PD-krönikor

En gång i tonåren såg jag på biografen Göta i Göteborg två dokumentärer som klippts samman av filmer som tyska nazitrupper själva tagit under förintelsen av judar, romer och andra på 1940-talet. Det var bilder över gränsen till det uthärdliga; människor i randiga fångdräkter bakom taggtråd, hugg, slag och skott, och utmärglade kroppar i massgravar. Det var värre än vad jag minns att något berättat. Jag gick därifrån chockad. Hur var dessa förintelseläger möjliga? Hur kan människor göra varandra så illa?

Det är i dagarna 70 år sedan de kvarvarande fångarna i koncentrationslägret Auschwitz i Polen befriades. Frågorna om hur dessa industrialiserade massmord var möjliga återkommer förstås.

Det är lätt att säga att det var en förvirrad ideologi, att en samling sjuka hjärnor hade ansvaret och som lyckades ta makten i en tid av samhällsekonomisk kollaps, att det var en serie maximalt olyckliga omständigheter som sammanföll eller betingade varandra.

Detta räcker kanske ett stycke. Men inte hela vägen. Professor Georg Klein skriver i Dagens Nyheter att vi behöver minnas förintelsen som ett exempel på vår arts inneboende kapacitet till den yttersta ondskan. Inte som något obegripligt utan som något fullt möjligt att förklara och förstå: detta är vad vi människor under vissa omständigheter är kapabla till.

Det finns monster, skrev Primo Levi en gång, men de är för få för att verkligen kunna bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna. Alltså, de som levde som andra, men mördade tusentals kvinnor och barn i lägret om dagen och sedan gick hem till familjen på kvällen, rastade hunden, nattade barnen och kramade hustrun.

Förintelsen är ett jordskred i tänkandet om människan. Det gick en stöt genom världen när koncentrationslägrens grindar öppnades för 70 år sedan. Förintelsen är möjligen begriplig utifrån vad vi nu anser oss veta om vad människan kan ta sig till. Men ändå obegriplig utifrån våra nedärvda föreställningar om vad det är att vara människa, eller snarare medmänniska.

Jag hade en gång en vän som överlevt ett av lägren. Han hade fångnumret inristat på underarmen. Han kom till några av de konfirmandgrupper jag hade. Och berättade. Jag har fortfarande en känsla av att ingen deltagare glömmer detta. Och just så är det: Om förintelsen måste vi berätta. Även när de levande vittnena är borta, och därmed länkarna till tiden och världen de levde i. Inte minst därför är det viktigt att noga bevara bilderna och filmerna, och vårda de många museer och minnesmärken världen över som fotsätter att berätta.


 

Lennart Widing

Hovpredikant, Tydjebyn

En gång i tonåren såg jag på biografen Göta i Göteborg två dokumentärer som klippts samman av filmer som tyska nazitrupper själva tagit under förintelsen av judar, romer och andra på 1940-talet. Det var bilder över gränsen till det uthärdliga; människor i randiga fångdräkter bakom taggtråd, hugg, slag och skott, och utmärglade kroppar i massgravar. Det var värre än vad jag minns att något berättat. Jag gick därifrån chockad. Hur var dessa förintelseläger möjliga? Hur kan människor göra varandra så illa?

Det är i dagarna 70 år sedan de kvarvarande fångarna i koncentrationslägret Auschwitz i Polen befriades. Frågorna om hur dessa industrialiserade massmord var möjliga återkommer förstås.

Det är lätt att säga att det var en förvirrad ideologi, att en samling sjuka hjärnor hade ansvaret och som lyckades ta makten i en tid av samhällsekonomisk kollaps, att det var en serie maximalt olyckliga omständigheter som sammanföll eller betingade varandra.

Detta räcker kanske ett stycke. Men inte hela vägen. Professor Georg Klein skriver i Dagens Nyheter att vi behöver minnas förintelsen som ett exempel på vår arts inneboende kapacitet till den yttersta ondskan. Inte som något obegripligt utan som något fullt möjligt att förklara och förstå: detta är vad vi människor under vissa omständigheter är kapabla till.

Det finns monster, skrev Primo Levi en gång, men de är för få för att verkligen kunna bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna. Alltså, de som levde som andra, men mördade tusentals kvinnor och barn i lägret om dagen och sedan gick hem till familjen på kvällen, rastade hunden, nattade barnen och kramade hustrun.

Förintelsen är ett jordskred i tänkandet om människan. Det gick en stöt genom världen när koncentrationslägrens grindar öppnades för 70 år sedan. Förintelsen är möjligen begriplig utifrån vad vi nu anser oss veta om vad människan kan ta sig till. Men ändå obegriplig utifrån våra nedärvda föreställningar om vad det är att vara människa, eller snarare medmänniska.

Jag hade en gång en vän som överlevt ett av lägren. Han hade fångnumret inristat på underarmen. Han kom till några av de konfirmandgrupper jag hade. Och berättade. Jag har fortfarande en känsla av att ingen deltagare glömmer detta. Och just så är det: Om förintelsen måste vi berätta. Även när de levande vittnena är borta, och därmed länkarna till tiden och världen de levde i. Inte minst därför är det viktigt att noga bevara bilderna och filmerna, och vårda de många museer och minnesmärken världen över som fotsätter att berätta.


 

Lennart Widing

Hovpredikant, Tydjebyn