2015-07-25 06:00

2015-07-27 19:29

Fantastiska dagar bakom oss

Jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad det var jag kände på Örnäsudden i tisdags kväll. Förrän det var någon intill mig som fångade ordet. Det var Kristina Pettersson:

Vemod.

Det var det jag kände – och många med mig – när det ståtliga skeppet Götheborg försvann i fjärran, bort mot Vänerns horisont. Det kändes ledsamt och vemodigt. Jag tyckte känslan var barnslig och slog bort den.

Men dagen efter sa förre chefen samma sak: Vemod. Jag tror att även han tyckte det var en barnslig känsla. Likväl sann.

Det var en vemodig känsla när skeppet lämnade oss. Efter tre fantastiska dagar. Så som Åmål levde upp under dessa dagar vetetusan om jag någonsin varit med om.

Och vilken PR-triumf för kommunalrådet Michael Karlsson. Det må vara honom förlåtet att det emellanåt lät lite sovjetiskt från scenen, när han upplyste oss Åmålsbor om vidden av denna framgång för vår stad.

En framgång var det också för oss på tidningen. Tack vare er läsare. Med Jessica som spindeln i nätet och med benäget bistånd från Karlstad (fyra fantastiska tjejer) så blev de tre dagarna en succé även för PD. Det blev långa dagar – många, många besökte vårt tält – och vi hade fantastiskt roligt.

Till avdelningen vemod måste jag också lägga känslan när beskedet nådde mig, att Robert Karl Oskar Broberg gått bort. De försvinner nu, min barndoms idoler. Även om Robban kanske inte var så jättestor för mig, så fanns hans låtar liksom alltid där. Han hade en knäpp period, tycker jag, men så kom han tillbaka och blev folkkär med sina Globen-spelningar. Då blev han också på nått sätt min och min sambos egen artist, eftersom det var en kassett med hans låtar som gick om och om igen när vi träffades:

”Min bil är inte lik din bil, det är en likbil”.

Bara en sån sak.

Apropå att inte riktigt kunna sätta ord på sina känslor så kom jag att tänka på ett underbart citat från seriernas värld. Ur historierna om Lucky Luke.

I ett album har Bröderna Dalton fått för sig att leva som laglydiga människor. De startar en bank. Av någon outgrundlig anledning blir det succé och Daltons får massor att göra. Efter en lång dag sätter sig Averell ­– den av bröderna som har mest otur när han tänker – på en stol:

”Jag vet inte vad det är med mig... det känns konstigt. Inte obehagligt, men konstigt”

Joe Dalton vet svar: ”Du är trött, din idiot! Det blir man av arbete”.

Jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad det var jag kände på Örnäsudden i tisdags kväll. Förrän det var någon intill mig som fångade ordet. Det var Kristina Pettersson:

Vemod.

Det var det jag kände – och många med mig – när det ståtliga skeppet Götheborg försvann i fjärran, bort mot Vänerns horisont. Det kändes ledsamt och vemodigt. Jag tyckte känslan var barnslig och slog bort den.

Men dagen efter sa förre chefen samma sak: Vemod. Jag tror att även han tyckte det var en barnslig känsla. Likväl sann.

Det var en vemodig känsla när skeppet lämnade oss. Efter tre fantastiska dagar. Så som Åmål levde upp under dessa dagar vetetusan om jag någonsin varit med om.

Och vilken PR-triumf för kommunalrådet Michael Karlsson. Det må vara honom förlåtet att det emellanåt lät lite sovjetiskt från scenen, när han upplyste oss Åmålsbor om vidden av denna framgång för vår stad.

En framgång var det också för oss på tidningen. Tack vare er läsare. Med Jessica som spindeln i nätet och med benäget bistånd från Karlstad (fyra fantastiska tjejer) så blev de tre dagarna en succé även för PD. Det blev långa dagar – många, många besökte vårt tält – och vi hade fantastiskt roligt.

Till avdelningen vemod måste jag också lägga känslan när beskedet nådde mig, att Robert Karl Oskar Broberg gått bort. De försvinner nu, min barndoms idoler. Även om Robban kanske inte var så jättestor för mig, så fanns hans låtar liksom alltid där. Han hade en knäpp period, tycker jag, men så kom han tillbaka och blev folkkär med sina Globen-spelningar. Då blev han också på nått sätt min och min sambos egen artist, eftersom det var en kassett med hans låtar som gick om och om igen när vi träffades:

”Min bil är inte lik din bil, det är en likbil”.

Bara en sån sak.

Apropå att inte riktigt kunna sätta ord på sina känslor så kom jag att tänka på ett underbart citat från seriernas värld. Ur historierna om Lucky Luke.

I ett album har Bröderna Dalton fått för sig att leva som laglydiga människor. De startar en bank. Av någon outgrundlig anledning blir det succé och Daltons får massor att göra. Efter en lång dag sätter sig Averell ­– den av bröderna som har mest otur när han tänker – på en stol:

”Jag vet inte vad det är med mig... det känns konstigt. Inte obehagligt, men konstigt”

Joe Dalton vet svar: ”Du är trött, din idiot! Det blir man av arbete”.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.