2015-02-18 13:22

2015-02-18 13:22

Att få till en ändring är livsviktigt

REHAB ÅMÅL: Låt oss behålla våra träningskort

Låt oss behålla våra träningskort inom Närhälsan Rehabilitering i Dalsland! Processen om hantering av träningskort till rehab är ett alldeles utmärkt exempel på hur VG-regionens beslutsapparat fungerar och hur beslut tas långt över brukarnas huvud.

Den 5 september 2014 tog ledningsgruppen för rehab beslut att försäljning av träningskort inte skall förekomma vid rehabmottagningarna. Avveckling senast 4/1 2015. Detta beslut kommunicerades till oss som tränar i slutet av januari, medelst ett anslag på dörren till träningslokalen. Orsaken till avvecklingen skulle vara att rehab inte skulle tillhandahålla en tjänst som erbjuds av privata aktörer.

Någon konsekvensbeskrivning av vad som skulle hända dem som har utnyttjat träningslokalen har ej gjorts. Ej heller finns det någon uppgift om vilka vi är och hur många.

Då kan jag upplysa om att merparten av dem som har träningskort i Åmål är mycket drygt plus 65. Vi är lite allmänt skröpliga, halta, har ont lite här och där och har kanske dålig balans. Vi tränar, inte för att bli friska utan för att bibehålla och kanske förbättra vår nuvarande status. Vi tränar efter program som vi har fått av våra sjukgymnaster och på redskap som vi känner till och är anpassade för oss.

I ett av P4 Västs reportage sade någon regionföreträdare att man nu skulle ta kontakt med de privata gymmen så att de skulle kunna förbereda vår ankomst. Lite väl sent kan man tycka.

Intet ont om de privata gymmen, de har många maskiner, trevlig personal men de är inte våra gym och de saknar en del av våra redskap. Jag har exempelvis inte sett en höj- och sänkbar bädd, ett redskap som användes flitigt hos vårt rehab. Atmosfären är också annorlunda, där hög ljudnivå, hos oss lugn musik. Där muskelbyggare (inte alla), hos oss muskelbevarare.

När FP-politikern Jonas Andersson intervjuades i P4 Väst var det svårt att förstå motivet till borttagandet av träning på rehab. Konkurrensen med privata gym nämndes, likaså att åtgärden skulle medföra en ekonomisk vinst. Beslutet skulle inte gå att ändra på.

De privata gymmen har uppenbarligen inte underrättats och tillfrågats om de kan kan ta emot dem som nu tränar på rehab och om gymmen kan tillgodose behoven av träningsredskap.

Vad ekonomin beträffar så använder vi samma lokaler som användes av sjukgymnasterna. Alltså ingen ökad kostnad. Däremot tillför vi 200 kronor per månad och användare.

Resonemanget om konkurrens haltar. Om inte den offentliga vården får konkurrera där det finns privata alternativ skulle också vårdcentralen stängas.

Våra sjukgymnaster, som vi har fått våra program av, har försäkrat att vi inte är i vägen. Egendomligt nog har de tydligen inte alls varit med i processen om de försämrade träningsmöjligheterna.

Nu har regionrådet Lena Hult (S) gått in i debatten. Hon kommer att göra sitt yttersta för att träningsmöjligheterna behålls och tvärtemot Jonas Andersson finner hon det möjligt att ändra på beslutet.

Att få till en ändring av ledningsgruppens beslut är livsviktigt för oss om vi skall kunna behålla de framsteg som vi nått när vi har tränat med våra kunniga och trevliga sjukgymnaster. Utan träning är det troligt att vi är tillbaka på ruta noll och får gå tillbaka till vårdapparaten.


Lennart Andersson

Låt oss behålla våra träningskort inom Närhälsan Rehabilitering i Dalsland! Processen om hantering av träningskort till rehab är ett alldeles utmärkt exempel på hur VG-regionens beslutsapparat fungerar och hur beslut tas långt över brukarnas huvud.

Den 5 september 2014 tog ledningsgruppen för rehab beslut att försäljning av träningskort inte skall förekomma vid rehabmottagningarna. Avveckling senast 4/1 2015. Detta beslut kommunicerades till oss som tränar i slutet av januari, medelst ett anslag på dörren till träningslokalen. Orsaken till avvecklingen skulle vara att rehab inte skulle tillhandahålla en tjänst som erbjuds av privata aktörer.

Någon konsekvensbeskrivning av vad som skulle hända dem som har utnyttjat träningslokalen har ej gjorts. Ej heller finns det någon uppgift om vilka vi är och hur många.

Då kan jag upplysa om att merparten av dem som har träningskort i Åmål är mycket drygt plus 65. Vi är lite allmänt skröpliga, halta, har ont lite här och där och har kanske dålig balans. Vi tränar, inte för att bli friska utan för att bibehålla och kanske förbättra vår nuvarande status. Vi tränar efter program som vi har fått av våra sjukgymnaster och på redskap som vi känner till och är anpassade för oss.

I ett av P4 Västs reportage sade någon regionföreträdare att man nu skulle ta kontakt med de privata gymmen så att de skulle kunna förbereda vår ankomst. Lite väl sent kan man tycka.

Intet ont om de privata gymmen, de har många maskiner, trevlig personal men de är inte våra gym och de saknar en del av våra redskap. Jag har exempelvis inte sett en höj- och sänkbar bädd, ett redskap som användes flitigt hos vårt rehab. Atmosfären är också annorlunda, där hög ljudnivå, hos oss lugn musik. Där muskelbyggare (inte alla), hos oss muskelbevarare.

När FP-politikern Jonas Andersson intervjuades i P4 Väst var det svårt att förstå motivet till borttagandet av träning på rehab. Konkurrensen med privata gym nämndes, likaså att åtgärden skulle medföra en ekonomisk vinst. Beslutet skulle inte gå att ändra på.

De privata gymmen har uppenbarligen inte underrättats och tillfrågats om de kan kan ta emot dem som nu tränar på rehab och om gymmen kan tillgodose behoven av träningsredskap.

Vad ekonomin beträffar så använder vi samma lokaler som användes av sjukgymnasterna. Alltså ingen ökad kostnad. Däremot tillför vi 200 kronor per månad och användare.

Resonemanget om konkurrens haltar. Om inte den offentliga vården får konkurrera där det finns privata alternativ skulle också vårdcentralen stängas.

Våra sjukgymnaster, som vi har fått våra program av, har försäkrat att vi inte är i vägen. Egendomligt nog har de tydligen inte alls varit med i processen om de försämrade träningsmöjligheterna.

Nu har regionrådet Lena Hult (S) gått in i debatten. Hon kommer att göra sitt yttersta för att träningsmöjligheterna behålls och tvärtemot Jonas Andersson finner hon det möjligt att ändra på beslutet.

Att få till en ändring av ledningsgruppens beslut är livsviktigt för oss om vi skall kunna behålla de framsteg som vi nått när vi har tränat med våra kunniga och trevliga sjukgymnaster. Utan träning är det troligt att vi är tillbaka på ruta noll och får gå tillbaka till vårdapparaten.


Lennart Andersson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.