2015-08-08 06:00

2015-08-14 14:59

Millenieskifte och världsrekord

KRÖINKA: OVE RYDH

Jag minns att vi tittade på ett vykort från Stockholm. Det var inget foto, utan en teckning av något slag.

Det var kallt, för vattnet i centrala stan hade frusit till. Kanske var det Djurgårdsbrunnsviken. Mannen i hög hatt och kvinnan i långklänning. De åkte skridskor i mörkret. Och bakom dem – en kaskad av fyrverkerier.

”Nyårsafton 1900”.

Jag läste texten på framsidan med fascination. Om och om igen.

Mormor var med. Hon konstaterade – för på den tiden blev inte många över 100 år gamla – att hon aldrig skulle få uppleva ett sekelskifte. Men att jag skulle får uppleva ett millennieskifte. Ja, vi visste ju inte då, att det hette millennieskifte. Fast vi förstod att 2000 var något speciellt. Men, funderade jag. 35...? Skulle jag verkligen bli så gammal som 35? Jag minns att tanken svindlade.

Mormor fick förstås rätt. Hon fick aldrig uppleva något sekelskifte. Medan jag passerade de 35 och fick vara med om millennieskiftet.

Men det är länge sedan nu. Minns ni förresten hur alla dataexperter och alla ansvariga på företag blev skitskraja över den så kallade millenniebuggen? Miljoner, miljarder investerades för att datorerna inte skulle stanna – eller rent av sprängas – när klockan blev 00000000, eller vad det nu var den skulle bli. Flygplan skulle störta och jag vet inte vad.

Med mina gedigna grundkunskaper från ADB-kursen med Åke Nyberg så var jag förstås en aning skeptisk. Eller rättare sagt: jag visste att jag hade rätt. Inte hände det nåt. Även vår vd var lurad. Tänk vad pengar företagen kastade iväg på det. Men multinationella företagen inom dataindustrin jublade över bluffen.

 

Jag har alltid varit fascinerad av årtal. Egentligen inte siffror, vilket i sig är märkligt. Men årtal och världsrekord. Eller kanske mer förr. Jag kunde alla friidrottsvärldsrekord på 1970-talet, men jag kan dem inte längre.

För mig är världsrekordet i längdhopp fortfarande 8,90 och på hundra meter springning 9,9.

 

50-årskris? Nej, inte alls. Snarare 15-årskris. Jag minns att jag satt ensam framför tv:n när det började närma sig 1980. Jag kände mig väl vuxen och började fundera över världen och livet. Under 1980-talet kommer allt att gå åt helvete. Det visste jag. Jag vet inte vad det var. Kanske var det ayatollan i Iran eller så var det kalla kriget. Men kärnvapen över vår jord och finito. Det var så jag tänkte då.

Minns förresten också – från den tiden – att min moster Kerstin berättade att hennes dotter Petra, alltså min kusin, hade sett på tv. Och jag tror, även sett en frimärkssamling. Hon kallade shahen av Iran den stygge kungen och ayatolla Khomeini den snälle kungen.

Ja, tjena.

Men det var vad vi trodde då. 1979.

Det var kallt, för vattnet i centrala stan hade frusit till. Kanske var det Djurgårdsbrunnsviken. Mannen i hög hatt och kvinnan i långklänning. De åkte skridskor i mörkret. Och bakom dem – en kaskad av fyrverkerier.

”Nyårsafton 1900”.

Jag läste texten på framsidan med fascination. Om och om igen.

Mormor var med. Hon konstaterade – för på den tiden blev inte många över 100 år gamla – att hon aldrig skulle få uppleva ett sekelskifte. Men att jag skulle får uppleva ett millennieskifte. Ja, vi visste ju inte då, att det hette millennieskifte. Fast vi förstod att 2000 var något speciellt. Men, funderade jag. 35...? Skulle jag verkligen bli så gammal som 35? Jag minns att tanken svindlade.

Mormor fick förstås rätt. Hon fick aldrig uppleva något sekelskifte. Medan jag passerade de 35 och fick vara med om millennieskiftet.

Men det är länge sedan nu. Minns ni förresten hur alla dataexperter och alla ansvariga på företag blev skitskraja över den så kallade millenniebuggen? Miljoner, miljarder investerades för att datorerna inte skulle stanna – eller rent av sprängas – när klockan blev 00000000, eller vad det nu var den skulle bli. Flygplan skulle störta och jag vet inte vad.

Med mina gedigna grundkunskaper från ADB-kursen med Åke Nyberg så var jag förstås en aning skeptisk. Eller rättare sagt: jag visste att jag hade rätt. Inte hände det nåt. Även vår vd var lurad. Tänk vad pengar företagen kastade iväg på det. Men multinationella företagen inom dataindustrin jublade över bluffen.

 

Jag har alltid varit fascinerad av årtal. Egentligen inte siffror, vilket i sig är märkligt. Men årtal och världsrekord. Eller kanske mer förr. Jag kunde alla friidrottsvärldsrekord på 1970-talet, men jag kan dem inte längre.

För mig är världsrekordet i längdhopp fortfarande 8,90 och på hundra meter springning 9,9.

 

50-årskris? Nej, inte alls. Snarare 15-årskris. Jag minns att jag satt ensam framför tv:n när det började närma sig 1980. Jag kände mig väl vuxen och började fundera över världen och livet. Under 1980-talet kommer allt att gå åt helvete. Det visste jag. Jag vet inte vad det var. Kanske var det ayatollan i Iran eller så var det kalla kriget. Men kärnvapen över vår jord och finito. Det var så jag tänkte då.

Minns förresten också – från den tiden – att min moster Kerstin berättade att hennes dotter Petra, alltså min kusin, hade sett på tv. Och jag tror, även sett en frimärkssamling. Hon kallade shahen av Iran den stygge kungen och ayatolla Khomeini den snälle kungen.

Ja, tjena.

Men det var vad vi trodde då. 1979.