2015-03-25 12:18

2015-03-25 12:18

Tranan har faktiskt firats på Ljungsberg

ÅMÅL: Dog ut på 1940-talet?

I lördagens krönika efterlyste jag firandet av tranafton i Dalsland. Av några samtal att döma, verkar det som om traditionen har funnits i Åmålstrakten, men också att den sedan länge är avsomnad.

* * *

Visst har det firats tranafton, eller trankväll, i Åmål. 77-årige Sven-Erik Andersson minns sin barndom på 1940-talet på Ljungsberg, när han och hans kompisar klädde ut sig och gick ut på vårfrudagen och ”tiggde fete ben”, som man sa.

– Det vi ville ha var förstås en chokladkaka eller frukt – men allra helst en slant, berättar Sven-Erik Andersson, som fortfarande bor kvar på Ljungsberg.

När Sven-Erik var i nio-tioårsåldern klädde man ut sig, inte till trana, utan till gubbar och kärringar, sjörövare eller cowboys och gav sig ut till grannhusen.

Vad hände med traditionen?

– Den är utdöd sedan länge. Den fanns under vår generation men knappast efter det. Att klä ut sig och kasta påskbrev är väl samma grej, i princip.

Även Åmålsbördige Kalle Hult i Kil har erfarenhet av att fira trana. Men först sedan han som 20-åring flyttat till Filipstad för att arbeta som lokförare.

– Jag hade aldrig hört talas om trankväll förrän jag kom till Filipstad. Men i Filipstad hade de aldrig hört talas om påskkärringar, säger Kalle Hult.

– Trana kommer, trana kommer, skrek de, och så spökade de ut sig, berättar han. De gick ut med korgar eller burkar för att samla godis, men helst ville de ha pengar.

Kalle Hult minns att barnen sa att de ”samlade ben”, när de gjorde detta.

Hult flyttade till Filipstad i början av 1950-talet. Möjlighen var tranfirandet redan borta i Åmål vid den tiden, medan traditionen fortfarande hade ett fäste i Värmland. Klart är att firandet av trankvällen eller trandansen på våffeldagen har starka likheter med påsktraditionen – åtminstone som den utövats i Åmålstrakten genom åren. Måhända blev det för mycket med två så liknande traditioner på vårkanten, så att påskbrevskastandet istället tog överhanden?

Fler som har teorier om detta är välkomna att höra av sig.

I lördagens krönika efterlyste jag firandet av tranafton i Dalsland. Av några samtal att döma, verkar det som om traditionen har funnits i Åmålstrakten, men också att den sedan länge är avsomnad.

* * *

Visst har det firats tranafton, eller trankväll, i Åmål. 77-årige Sven-Erik Andersson minns sin barndom på 1940-talet på Ljungsberg, när han och hans kompisar klädde ut sig och gick ut på vårfrudagen och ”tiggde fete ben”, som man sa.

– Det vi ville ha var förstås en chokladkaka eller frukt – men allra helst en slant, berättar Sven-Erik Andersson, som fortfarande bor kvar på Ljungsberg.

När Sven-Erik var i nio-tioårsåldern klädde man ut sig, inte till trana, utan till gubbar och kärringar, sjörövare eller cowboys och gav sig ut till grannhusen.

Vad hände med traditionen?

– Den är utdöd sedan länge. Den fanns under vår generation men knappast efter det. Att klä ut sig och kasta påskbrev är väl samma grej, i princip.

Även Åmålsbördige Kalle Hult i Kil har erfarenhet av att fira trana. Men först sedan han som 20-åring flyttat till Filipstad för att arbeta som lokförare.

– Jag hade aldrig hört talas om trankväll förrän jag kom till Filipstad. Men i Filipstad hade de aldrig hört talas om påskkärringar, säger Kalle Hult.

– Trana kommer, trana kommer, skrek de, och så spökade de ut sig, berättar han. De gick ut med korgar eller burkar för att samla godis, men helst ville de ha pengar.

Kalle Hult minns att barnen sa att de ”samlade ben”, när de gjorde detta.

Hult flyttade till Filipstad i början av 1950-talet. Möjlighen var tranfirandet redan borta i Åmål vid den tiden, medan traditionen fortfarande hade ett fäste i Värmland. Klart är att firandet av trankvällen eller trandansen på våffeldagen har starka likheter med påsktraditionen – åtminstone som den utövats i Åmålstrakten genom åren. Måhända blev det för mycket med två så liknande traditioner på vårkanten, så att påskbrevskastandet istället tog överhanden?

Fler som har teorier om detta är välkomna att höra av sig.