2017-09-29 16:09

2017-09-29 16:10

Politikerarvoden på rätt nivå är en svår avvägning

KARLSTAD: Statsvetaren om principer som krockar

Ett för lågt arvode signalerar att politiska uppdrag inte är så viktiga. Ett för högt får medborgarna att klaga över en politisk grädda utan markkontakt.
Att hitta rätt nivå är en svår avvägning, enligt statsvetaren Anders Broman.

Anders Broman är lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet och tror inte att nivån på arvodet avgör om någon tar ett politiskt uppdrag eller inte.

– Det finns inget som tyder på att skälet till att man inte deltar är att man tycker att det är för dåligt betalt.

Svårigheten att hitta kandidater beror i stället på individualiseringen och att människor, särskilt unga, engagerar sig på annat sätt i dag.

– Man känner inte att man kan representera alla andras åsikter, så därför vill man inte vara representant. Den representativa demokratin är ganska öppen och försöker hitta vägar.

Det har drivit fram en professionalisering av politiken.

Men någon måste ju till slut fatta besluten.

– Jo, precis. Då kanske vi hamnar där att partierna blir ännu mer rekryterare av yrkespolitiker än massrörelser.

Från gräsrot till proffs

Förr var partierna gräsrotsrörelser som fångade upp vad som rörde sig bland folk, men i dag toppar inte de frågorna automatiskt den politiska dagordningen.

– Då behöver man hitta andra former och då tänker man sig att om man rekryterar väldigt kunniga politiker så kan de plocka upp frågorna på det sättet.

Där finns det argument för att politikerlönerna ska vara konkurrenskraftiga gentemot andra jobb ledande politiker kan tänkas få, antingen i näringslivet eller offentlig sektor.

– Sedan har vi den andra principen, som kanske har varit rådande sedan tidigare, att man ska vara representant för de vanliga medborgarna och då kanske man bör ha någon sorts genomsnitt av vad de tjänar, säger Anders Broman.

För höga arvoden kan också ge fog för åsikten att politiker främst väljer sin karriärväg för att sko sig själva.

Principkrock

Här står två principer emot varandra – som så ofta i politiken.

Anders Broman tycker det är rimligt att en fritidspolitiker i en nämnd eller fullmäktige får ersättning för förlorad arbetsinkomst och utifrån hur mycket tid uppdraget tar.

– Sedan får man bolla med principen att man är sina medborgares representant. Man ska representera dem och inte styra över dem, som nämndledamot eller så och det talar för att man ska hålla ner det, men man ska inte förlora på det. Och någon form av ansvarstillägg ska man väl kunna se.

Anders Broman är lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet och tror inte att nivån på arvodet avgör om någon tar ett politiskt uppdrag eller inte.

– Det finns inget som tyder på att skälet till att man inte deltar är att man tycker att det är för dåligt betalt.

Svårigheten att hitta kandidater beror i stället på individualiseringen och att människor, särskilt unga, engagerar sig på annat sätt i dag.

– Man känner inte att man kan representera alla andras åsikter, så därför vill man inte vara representant. Den representativa demokratin är ganska öppen och försöker hitta vägar.

Det har drivit fram en professionalisering av politiken.

Men någon måste ju till slut fatta besluten.

– Jo, precis. Då kanske vi hamnar där att partierna blir ännu mer rekryterare av yrkespolitiker än massrörelser.

Från gräsrot till proffs

Förr var partierna gräsrotsrörelser som fångade upp vad som rörde sig bland folk, men i dag toppar inte de frågorna automatiskt den politiska dagordningen.

– Då behöver man hitta andra former och då tänker man sig att om man rekryterar väldigt kunniga politiker så kan de plocka upp frågorna på det sättet.

Där finns det argument för att politikerlönerna ska vara konkurrenskraftiga gentemot andra jobb ledande politiker kan tänkas få, antingen i näringslivet eller offentlig sektor.

– Sedan har vi den andra principen, som kanske har varit rådande sedan tidigare, att man ska vara representant för de vanliga medborgarna och då kanske man bör ha någon sorts genomsnitt av vad de tjänar, säger Anders Broman.

För höga arvoden kan också ge fog för åsikten att politiker främst väljer sin karriärväg för att sko sig själva.

Principkrock

Här står två principer emot varandra – som så ofta i politiken.

Anders Broman tycker det är rimligt att en fritidspolitiker i en nämnd eller fullmäktige får ersättning för förlorad arbetsinkomst och utifrån hur mycket tid uppdraget tar.

– Sedan får man bolla med principen att man är sina medborgares representant. Man ska representera dem och inte styra över dem, som nämndledamot eller så och det talar för att man ska hålla ner det, men man ska inte förlora på det. Och någon form av ansvarstillägg ska man väl kunna se.