2016-10-10 08:00

2016-10-10 08:00

"Landstinget är på rätt väg"

MÅNDAGSINTERVJU: Gunilla Andersson

Landstingsdirektör Gunilla Andersson leder en verksamhet med 7 000 anställda, en budget på 7,5 miljarder kronor och som står inför stora omställningar.
Som ledare beskriver hon sig mer som lyssnande än auktoritär.

Gunilla Andersson bor på en liten gård utanför stan och kopplar av med att ta hand om djuren, fyra tackor och en bagge, några höns och ett par blandrashundar.

Av arbetskamrater har hon liknats vid en border collie. En ras som är känd för att kunna valla flocken mot ett bestämt mål.

– Jag blev lite fundersam för jag känner inte igen mig i det där med nafsandet i hasorna, säger Gunilla Andersson med ett skratt.

Men hon vänder sig inte helt mot beskrivningen.

– Jag tror jag är en lyssnade ledare som försöker samla in så mycket information som möjligt från medarbetarna för att kunna fatta rätt beslut. Jag är absolut inte auktoritär, det är inte min personlighet.

Gunilla Andersson är inne på sitt tredje år som landstingsdirektör. Dessförinnan var hon hälso- och sjukvårdchef och biträdande landstingsdirektör vid sidan av Hans Karlsson och visste väl vad jobbet handlade om när hon tillträdde. Innan dess var hon divisionschef för division diagnostik och ytterligare ett antal år tillbaka var hon chef för laboratoriemedicin.

Vad har varit det svåraste i jobbet hittills?

– Jag förstår att många tänker att det är omställningen och att dra ner på personal. Och det är förstås jättesvårt. Under åren har det också förekommit svåra situationer där det krävs mycket av en som person för att hjälpa medarbetare.

Omställningen innebär att 300 tjänster ska sparas in.

Vad har du fått för reaktioner från personalen?

– Jag möter förståelse för att vi inte har mer pengar än vi har, men jag får också fråga ”hur ska vi göra då?”.

Hur ska de göra?

– Jag sitter inte inne med det svaret, det måste vi hjälpas åt att jobba med. Alla landsting har problem. Det är den stora utmaningen - hur ska vi göra när befolkningen blir äldre och den medicinska utvecklingen går framåt.

Hur hanterar du kritik?

– Jag fokuserar på uppdraget. Det är klart att det finns gånger när man inte kan stänga av då är det värdefullt att kunna gå ut till fåren och göra något helt annat.

Hur ser du på landstingens balansgång mellan att ge dyr och specialiserad vård till få eller bra basvård till stora patientgrupper?

– De är en väldigt svår balans. Jag tycker att vi ibland är för fokuserade på specialist- och akutvård. 80 procent av resurserna går till bassjukvård och kroniskt sjuka. Vi borde lägga er fokus där.

Hon är uppvuxen i Ölme där pappa hade bilverkstad. Men nåt intresse för bilar finns inte kvar.

Vägen in i vården var som laboratorieassistent, det som i dag kallas biomedicinsk analytiker.

Skulle du kunna gå tillbaka till det jobbet i dag?

– Nej, då skulle jag behöva gå tillbaka till skolbänken igen.

När började du fundera på att bli chef?

– Jag blev tillfrågad och tänkte ”varför inte?”

Vården anses som en väldigt hierarkisk miljö. Hur har det varit att som laboratorieassisten bli chef över överläkare?

– Jag har aldrig upplevt det som en nackdel utan alltid blivit respekterad för den jag är. Jag tror att min bakgrund har varit en fördel för att jobbet har kontakt med hela vårdapparaten.

Det är ett år kvar på förordnandet som landstingsdirektör.

Vad händer sen?

– Det får vi se då.

Hur gör du för att hålla kontakt med den praktiska verksamheten?

– Jag önskar att jag kunde vara ute mer. Jag får mycket input från cheferna och jag försöker vara med på olika typer av möten med verksamheterna. Ett exempel är när arbetet med förändringen på Arvika sjukhus började ville jag vara med i början av processen för att lyssna av.

Om vården är inne i en stor omställning skulle du säga att Landstinget i Värmland är på rätt väg?

– Ja, vi är på rätt väg. Det finns så mycket kunskap hos våra medarbetare och vi har stora möjligheter till förändring. Vi kommer inte att klara att ha en vård som den ser ut i dag. Det är en stor utmaning att se hur vägen framåt ska se ut, där behöver hela samhället hjälpas åt.

Regionfrågan är väldigt aktuell. Hur påverkar det er tjänstemän?

– Det är helt och hållet en politisk fråga än så länge. Det är viktigt att vi fortsätter arbeta med de samverkansavtal som vi har och låter den politiska processen ha sin gång först.

Var känner du dig mest hemma i landstingets lokaler?

– I korridorerna på CSK i närheten av entrén där det är mycket patienter i rörelse.

Du fyller 60 år i november. Blir det kalas?

– Nej, jag hade kalas när jag fyllde 50 det får räcka, nu ska jag fira med familjen.

Gunilla Andersson bor på en liten gård utanför stan och kopplar av med att ta hand om djuren, fyra tackor och en bagge, några höns och ett par blandrashundar.

Av arbetskamrater har hon liknats vid en border collie. En ras som är känd för att kunna valla flocken mot ett bestämt mål.

– Jag blev lite fundersam för jag känner inte igen mig i det där med nafsandet i hasorna, säger Gunilla Andersson med ett skratt.

Men hon vänder sig inte helt mot beskrivningen.

– Jag tror jag är en lyssnade ledare som försöker samla in så mycket information som möjligt från medarbetarna för att kunna fatta rätt beslut. Jag är absolut inte auktoritär, det är inte min personlighet.

Gunilla Andersson är inne på sitt tredje år som landstingsdirektör. Dessförinnan var hon hälso- och sjukvårdchef och biträdande landstingsdirektör vid sidan av Hans Karlsson och visste väl vad jobbet handlade om när hon tillträdde. Innan dess var hon divisionschef för division diagnostik och ytterligare ett antal år tillbaka var hon chef för laboratoriemedicin.

Vad har varit det svåraste i jobbet hittills?

– Jag förstår att många tänker att det är omställningen och att dra ner på personal. Och det är förstås jättesvårt. Under åren har det också förekommit svåra situationer där det krävs mycket av en som person för att hjälpa medarbetare.

Omställningen innebär att 300 tjänster ska sparas in.

Vad har du fått för reaktioner från personalen?

– Jag möter förståelse för att vi inte har mer pengar än vi har, men jag får också fråga ”hur ska vi göra då?”.

Hur ska de göra?

– Jag sitter inte inne med det svaret, det måste vi hjälpas åt att jobba med. Alla landsting har problem. Det är den stora utmaningen - hur ska vi göra när befolkningen blir äldre och den medicinska utvecklingen går framåt.

Hur hanterar du kritik?

– Jag fokuserar på uppdraget. Det är klart att det finns gånger när man inte kan stänga av då är det värdefullt att kunna gå ut till fåren och göra något helt annat.

Hur ser du på landstingens balansgång mellan att ge dyr och specialiserad vård till få eller bra basvård till stora patientgrupper?

– De är en väldigt svår balans. Jag tycker att vi ibland är för fokuserade på specialist- och akutvård. 80 procent av resurserna går till bassjukvård och kroniskt sjuka. Vi borde lägga er fokus där.

Hon är uppvuxen i Ölme där pappa hade bilverkstad. Men nåt intresse för bilar finns inte kvar.

Vägen in i vården var som laboratorieassistent, det som i dag kallas biomedicinsk analytiker.

Skulle du kunna gå tillbaka till det jobbet i dag?

– Nej, då skulle jag behöva gå tillbaka till skolbänken igen.

När började du fundera på att bli chef?

– Jag blev tillfrågad och tänkte ”varför inte?”

Vården anses som en väldigt hierarkisk miljö. Hur har det varit att som laboratorieassisten bli chef över överläkare?

– Jag har aldrig upplevt det som en nackdel utan alltid blivit respekterad för den jag är. Jag tror att min bakgrund har varit en fördel för att jobbet har kontakt med hela vårdapparaten.

Det är ett år kvar på förordnandet som landstingsdirektör.

Vad händer sen?

– Det får vi se då.

Hur gör du för att hålla kontakt med den praktiska verksamheten?

– Jag önskar att jag kunde vara ute mer. Jag får mycket input från cheferna och jag försöker vara med på olika typer av möten med verksamheterna. Ett exempel är när arbetet med förändringen på Arvika sjukhus började ville jag vara med i början av processen för att lyssna av.

Om vården är inne i en stor omställning skulle du säga att Landstinget i Värmland är på rätt väg?

– Ja, vi är på rätt väg. Det finns så mycket kunskap hos våra medarbetare och vi har stora möjligheter till förändring. Vi kommer inte att klara att ha en vård som den ser ut i dag. Det är en stor utmaning att se hur vägen framåt ska se ut, där behöver hela samhället hjälpas åt.

Regionfrågan är väldigt aktuell. Hur påverkar det er tjänstemän?

– Det är helt och hållet en politisk fråga än så länge. Det är viktigt att vi fortsätter arbeta med de samverkansavtal som vi har och låter den politiska processen ha sin gång först.

Var känner du dig mest hemma i landstingets lokaler?

– I korridorerna på CSK i närheten av entrén där det är mycket patienter i rörelse.

Du fyller 60 år i november. Blir det kalas?

– Nej, jag hade kalas när jag fyllde 50 det får räcka, nu ska jag fira med familjen.

Gunilla Andersson

Ålder: 59 år

Familj: Man, tre egna barn, tre bonusbarn och nio barnbarn.

Bor: I Ilanda på en liten gård.

Läser: ”Jag hinner inte läsa så mycket men när jag läser är jag allätare.”

Ser på tv: nyheterna.

Intressen: ”Familjen, djuren och gården är både mitt intresse och där får jag min motion.”

Smultronställe: ”Det är inte ett, utan många. Det finns så många fina ställen i Värmland, Sverige och Norge. Jag tycker om natur, har ingen dragning till storstäder.”

Aktuellt just nu: ”På fritiden är det mycket fokus på barnbarnen. På jobbet är det planeringen för 2017, både vad gäller verksamhetsplanering och budgetplanering.

Vad gör dig lycklig?: ”När mötet mellan vården och en patient blir riktigt innerligt. Det får jag gåshud av.”