2016-09-07 06:00

2016-09-07 06:00

"Kolleger blev utsatta för hot rakt upp i ansiktet"

KARLSTAD/ÖREBRO: Han jobbade i Örebro

Karlstadspolisen Kent-Erik Petersén jobbade i Oxhagen i Örebro i våras.
Han hamnade mitt i en hotfull situation.

I dag, säger han, är det stor skillnad mellan Kronoparken och Oxhagen i Örebro som han jobbat i vid två tillfällen.

– På Kronoparken finns det en större blandning av folk vilket gör att de här starka grupperna inte skapas. Oxhagen är väldigt segregerat.

Men det finns en viss risk att Kronoparken utvecklas i fel riktning, tror han:

– Området har de ingredienser som krävs. Det ligger och pyr. I vissa områden kan folk hotas när de rör sig där. Än är det en liten klick individer som står för det, men det gäller att vara med så de inte får med sig mer folk och det hela expanderar. Just nu är min känsla att det inte ligger särskilt nära att det blir så. Å andra sidan är det så små grejer som kan utlösa något sånt.

Han och hans kolleger är ofta på Kronoparken:

– Och vi har en konstant dialog med kidsen där. De flesta är trevliga, vi kan ha ett samtal med dem utan hard feelings och de vet reglerna; går de över gränsen blir det en konsekvens. 90 procent av dem köper det – sen finns det de som ställer sig utanför och det är väl det som är det farliga – att de sluter sig och att vi och soc tappar kontakten med dem.

I våras krävdes det extrabemanning av poliser i Örebros västra stadsdelar där Vivalla och Oxhagen ligger.

Kent-Erik Petersén var en av Karlstadspoliserna som fick åka dit.

De hamnade mitt i en hotfull situation:

– Stora gäng, kanske 30 personer, med ungdomar på mellan 14 och 18 strök omkring och så var det en massa småkids som såg upp till det här ungdomsgänget. På kvällen kom det in fyra, fem personer i flashiga BMW:s och mercor och kring dem flockades alla. Sedan delegeras arbetsuppgifter ut.

Vad kan man göra som polis i ett sånt läge?

– Ska man jobba som vi gjorde där ska det inte vara uniformerad polis i området över huvud taget. Det blev mer någon form av socialarbete. Samtidigt är det jättesvårt. Polisen i Örebro måste ju se det ur ett långsiktigt perspektiv. Ska man arbeta konsekvent och lagföra och försöka störa ut det här beteende och de här grupperingarna då måste man ju ha resurser över en längre tid och vara i området. Gör man bara punktinsatser för att det är det man mäktar med kanske det blir en negativ effekt i stället – det blir inte konsekvent över tid, säger Kent-Erik Petersén.

Han säger att han blev frustrerad över att poliserna tvingades stå och se på i stället för att ingripa:

– Jag trivdes inte med det sättet att jobba. Kolleger blev utsatta för hot rakt upp i ansiktet. En polisbil blev bombarderad med stenar. Men vi fick inte gå in eftersom det fanns risk för att situationen skulle eskalera.

Visst, säger Kent-Erik Petersén, är det bra att polisen jobbar kommunikativt:

– Men när människor i ett område anser att polisen inte har där att göra – att det är de som upprättar lagar och regler – då är det en ganska stark varningsklocka.

Vad hade du velat göra?

– Har du tagit jobb som en polis kan du inte bara sätta dig bakom ett skrivbord i din trygghetszon. Du måste vara beredd på obehagliga situationer. Det här var ett angrepp på rättssamhället och då är det jätteviktigt med en konsekvens.

Pratar du om att dra vapen?

– Det var inte min första tanke. Men vi hade buss, hjälmar, sköldar, pepparsprej, batonger. Folk kastade gatsten – ett pågående dödligt våld. Det är på riktigt, inget ”pojkstreck”. Och där nånstans börjar du komma upp på en nivå när du faktiskt får dra ett vapen, skjuta varningsskott för att få dem att förstå. Sen är det ju inget man vill.

I dag, säger han, är det stor skillnad mellan Kronoparken och Oxhagen i Örebro som han jobbat i vid två tillfällen.

– På Kronoparken finns det en större blandning av folk vilket gör att de här starka grupperna inte skapas. Oxhagen är väldigt segregerat.

Men det finns en viss risk att Kronoparken utvecklas i fel riktning, tror han:

– Området har de ingredienser som krävs. Det ligger och pyr. I vissa områden kan folk hotas när de rör sig där. Än är det en liten klick individer som står för det, men det gäller att vara med så de inte får med sig mer folk och det hela expanderar. Just nu är min känsla att det inte ligger särskilt nära att det blir så. Å andra sidan är det så små grejer som kan utlösa något sånt.

Han och hans kolleger är ofta på Kronoparken:

– Och vi har en konstant dialog med kidsen där. De flesta är trevliga, vi kan ha ett samtal med dem utan hard feelings och de vet reglerna; går de över gränsen blir det en konsekvens. 90 procent av dem köper det – sen finns det de som ställer sig utanför och det är väl det som är det farliga – att de sluter sig och att vi och soc tappar kontakten med dem.

I våras krävdes det extrabemanning av poliser i Örebros västra stadsdelar där Vivalla och Oxhagen ligger.

Kent-Erik Petersén var en av Karlstadspoliserna som fick åka dit.

De hamnade mitt i en hotfull situation:

– Stora gäng, kanske 30 personer, med ungdomar på mellan 14 och 18 strök omkring och så var det en massa småkids som såg upp till det här ungdomsgänget. På kvällen kom det in fyra, fem personer i flashiga BMW:s och mercor och kring dem flockades alla. Sedan delegeras arbetsuppgifter ut.

Vad kan man göra som polis i ett sånt läge?

– Ska man jobba som vi gjorde där ska det inte vara uniformerad polis i området över huvud taget. Det blev mer någon form av socialarbete. Samtidigt är det jättesvårt. Polisen i Örebro måste ju se det ur ett långsiktigt perspektiv. Ska man arbeta konsekvent och lagföra och försöka störa ut det här beteende och de här grupperingarna då måste man ju ha resurser över en längre tid och vara i området. Gör man bara punktinsatser för att det är det man mäktar med kanske det blir en negativ effekt i stället – det blir inte konsekvent över tid, säger Kent-Erik Petersén.

Han säger att han blev frustrerad över att poliserna tvingades stå och se på i stället för att ingripa:

– Jag trivdes inte med det sättet att jobba. Kolleger blev utsatta för hot rakt upp i ansiktet. En polisbil blev bombarderad med stenar. Men vi fick inte gå in eftersom det fanns risk för att situationen skulle eskalera.

Visst, säger Kent-Erik Petersén, är det bra att polisen jobbar kommunikativt:

– Men när människor i ett område anser att polisen inte har där att göra – att det är de som upprättar lagar och regler – då är det en ganska stark varningsklocka.

Vad hade du velat göra?

– Har du tagit jobb som en polis kan du inte bara sätta dig bakom ett skrivbord i din trygghetszon. Du måste vara beredd på obehagliga situationer. Det här var ett angrepp på rättssamhället och då är det jätteviktigt med en konsekvens.

Pratar du om att dra vapen?

– Det var inte min första tanke. Men vi hade buss, hjälmar, sköldar, pepparsprej, batonger. Folk kastade gatsten – ett pågående dödligt våld. Det är på riktigt, inget ”pojkstreck”. Och där nånstans börjar du komma upp på en nivå när du faktiskt får dra ett vapen, skjuta varningsskott för att få dem att förstå. Sen är det ju inget man vill.