2016-04-03 16:37

2016-04-03 16:37

Stammens framtid oviss

LÅNGBERGET/SYSSLEBÄCK: Stor oro bland jägarna för älgbeståndet

Om några få år kan älgjakten vara över.
Åtminstone enligt Jägareförbundet Värmlands prognos.

Jägareförbundet höll på lördagen årsstämma på Långberget där de närmaste årens utveckling för den värmländska älgstammen målades upp i mycket dystra färger.

– Vi är djupt oroade för vart det ska ta vägen, säger förbundets ordförande Ingemar Tönnberg. 2015 tog vargarna ungefär lika många älgar som vi jägare lyckades skjuta.

Om den nuvarande trenden håller i sig kommer älgstammen 2019 att vara så liten att jakt inte kan tillåtas i flera områden.

– Det är beklagligt att förvaltningen av vilt ska avgöras i landets domstolar; den saken ska skötas regionalt.

Måste samordnas

Vice ordförande Anders O Olsson, tillika ansvarig för Jägareförbundet Värmlands klövviltsfrågor, gör likadana reflektioner.

– Den allmänna uppfattningen bland oss jägare är att vi börjar få riktigt ont om älg i många områden. Förra årets sköt vi knappt 3 300 djur, av tilldelade 4 300, medan vargen tog minst 3 000. Det överstiger klart älgens beräknade reproduktion på cirka 5 800 kalvar.

Det finns nu ett 30-tal varg­revir i Värmland. Jägare­förbundet vill på sikt att det antalet minskas till två à tre revir.

– Med totalt 20–30 varg­ar. Värmland har oproportionerligt många vargar jämfört med andra län i landet. Vi måste få till en jämnare fördelning.

Det är en av grund­pelarna för att inte älgstammen, som redan nu är nere på 1950-talsnivåer, ska lida ännu större skada.

– Men det räcker inte. Samtidigt måste jakten begränsas under en period. En samordning av båda dessa åtgärder är nödvändig för att klara av att bygga upp älgstammen igen.

Illa för glesbygden

I Värmland innehar runt 13 000 personer jaktkort och nästan alla jagar älg.

– De berörs naturligtvis direkt av detta, säger Anders O­­ Olsson.­ Men det märks också ett avtapp av jägare från andra håll i Sverige och från utlandet vilket påverkar hela glesbygden genom minskad efterfrågan på jaktarrenden och någonstans att bo under jakten.

– Dessutom går fastighetspriserna ner. Tidigare har det varit god efter­frågan på jaktstugor, men den avtar så klart när det blir allt mer ointressant att åka hit och jaga.

Jägareförbundet höll på lördagen årsstämma på Långberget där de närmaste årens utveckling för den värmländska älgstammen målades upp i mycket dystra färger.

– Vi är djupt oroade för vart det ska ta vägen, säger förbundets ordförande Ingemar Tönnberg. 2015 tog vargarna ungefär lika många älgar som vi jägare lyckades skjuta.

Om den nuvarande trenden håller i sig kommer älgstammen 2019 att vara så liten att jakt inte kan tillåtas i flera områden.

– Det är beklagligt att förvaltningen av vilt ska avgöras i landets domstolar; den saken ska skötas regionalt.

Måste samordnas

Vice ordförande Anders O Olsson, tillika ansvarig för Jägareförbundet Värmlands klövviltsfrågor, gör likadana reflektioner.

– Den allmänna uppfattningen bland oss jägare är att vi börjar få riktigt ont om älg i många områden. Förra årets sköt vi knappt 3 300 djur, av tilldelade 4 300, medan vargen tog minst 3 000. Det överstiger klart älgens beräknade reproduktion på cirka 5 800 kalvar.

Det finns nu ett 30-tal varg­revir i Värmland. Jägare­förbundet vill på sikt att det antalet minskas till två à tre revir.

– Med totalt 20–30 varg­ar. Värmland har oproportionerligt många vargar jämfört med andra län i landet. Vi måste få till en jämnare fördelning.

Det är en av grund­pelarna för att inte älgstammen, som redan nu är nere på 1950-talsnivåer, ska lida ännu större skada.

– Men det räcker inte. Samtidigt måste jakten begränsas under en period. En samordning av båda dessa åtgärder är nödvändig för att klara av att bygga upp älgstammen igen.

Illa för glesbygden

I Värmland innehar runt 13 000 personer jaktkort och nästan alla jagar älg.

– De berörs naturligtvis direkt av detta, säger Anders O­­ Olsson.­ Men det märks också ett avtapp av jägare från andra håll i Sverige och från utlandet vilket påverkar hela glesbygden genom minskad efterfrågan på jaktarrenden och någonstans att bo under jakten.

– Dessutom går fastighetspriserna ner. Tidigare har det varit god efter­frågan på jaktstugor, men den avtar så klart när det blir allt mer ointressant att åka hit och jaga.