2016-03-09 12:01

2016-03-09 12:01

Nattpatrullen fortsatte – trots krock med älg

ARVIKA: "Vi ger inte upp så lätt!"

Nattpatrullen i Arvika krockade med en älg på väg till en av sina gamla.
Men det stoppade dem inte!
– Vi gör allt och lite till för dem! säger undersköterskan Marie Högberg.

Hon och kollegan Carina Augustsson jobbar på nattpatrullen i Arvika – men deras tur går på ställen som inte ens har mobiltäckning.

– Vi är väldigt ensamma däruppe! Möter man en bil blir man nästan chockad, säger Marie Högberg.

Natten mellan tisdagen och onsdagen började som vanligt. Carina körde och Marie satt bredvid på de små, hala vägarna upp mot norska gränsen.

– Och fram kom älgen! Den dök bara upp! Jag såg hur den kom mot oss, över huven och sedan for av igen. Rutan blev helt inklämd och där satt vi, fulla med glassplitter. Ingen av oss vågade gå ur bilen, berättar Marie.

Otroligt nog var de oskadda: inga splitterskador och inget brutet vad det verkade. Och ännu mer otroligt: bilen fungerade!

Tog sig till kyrkan

På så sätt kunde de ta sig till några kilometer till kyrkan i Bogen där de lyckades få täckning på en av de tre mobilerna de hade med sig och ringa bärgare.

– Vi fick skjuts med dem ner till Gunnarskog, berättar Marie.

Hos kollegerna där fick de också en stärkande kopp kaffe – och så fick de låna en bil. För ingen av dem tänkte ens på att avbryta sitt pass:

– Vi kände efter lite. Och så sa vi till varandra att ”det var nog inte så farligt. Vi tar en bil och åker så att de får sin hjälp.” Det är ju det som är prio ett – att alla ska få sina besök även om vi råkar illa ut. Vi har till och med åkt bandvagn till våra gamla när det blåst träd över vägen!

De hade tre besök kvar när olyckan hände – och de kom fram till alla tre även om de var rejält försenade.

– Då fick vi ju förklara varför vi var så sena, förstås.

Det är mycket att göra för hemtjänsten i Arvika:

– Vi har gått på knäna i många månader. Det är nätt och jämnt att vi hunnit äta på nätterna. Och då kör vi ändå 9,5-timmarspass, säger Marie.

Ska meddela när de åker

Nu har de bestämt att de ska försöka ringa och meddela sig med kollegerna inne i Arvika när de lämnar en brukare för att åka till nästa:

– Så att de vet ungefär var vi är om det blir tyst från oss för länge.

Under onsdagsmorgonen var både Marie och Carina på akuten och blev undersökta. Ingen av dem har några skador, även om båda var omtumlade och mörbultade.

– Men läkaren tyckte ändå att vi skulle vila en dag.

Hur det gick för älgen är lite oklart. Den försvann från olycksplatsen.

Hon och kollegan Carina Augustsson jobbar på nattpatrullen i Arvika – men deras tur går på ställen som inte ens har mobiltäckning.

– Vi är väldigt ensamma däruppe! Möter man en bil blir man nästan chockad, säger Marie Högberg.

Natten mellan tisdagen och onsdagen började som vanligt. Carina körde och Marie satt bredvid på de små, hala vägarna upp mot norska gränsen.

– Och fram kom älgen! Den dök bara upp! Jag såg hur den kom mot oss, över huven och sedan for av igen. Rutan blev helt inklämd och där satt vi, fulla med glassplitter. Ingen av oss vågade gå ur bilen, berättar Marie.

Otroligt nog var de oskadda: inga splitterskador och inget brutet vad det verkade. Och ännu mer otroligt: bilen fungerade!

Tog sig till kyrkan

På så sätt kunde de ta sig till några kilometer till kyrkan i Bogen där de lyckades få täckning på en av de tre mobilerna de hade med sig och ringa bärgare.

– Vi fick skjuts med dem ner till Gunnarskog, berättar Marie.

Hos kollegerna där fick de också en stärkande kopp kaffe – och så fick de låna en bil. För ingen av dem tänkte ens på att avbryta sitt pass:

– Vi kände efter lite. Och så sa vi till varandra att ”det var nog inte så farligt. Vi tar en bil och åker så att de får sin hjälp.” Det är ju det som är prio ett – att alla ska få sina besök även om vi råkar illa ut. Vi har till och med åkt bandvagn till våra gamla när det blåst träd över vägen!

De hade tre besök kvar när olyckan hände – och de kom fram till alla tre även om de var rejält försenade.

– Då fick vi ju förklara varför vi var så sena, förstås.

Det är mycket att göra för hemtjänsten i Arvika:

– Vi har gått på knäna i många månader. Det är nätt och jämnt att vi hunnit äta på nätterna. Och då kör vi ändå 9,5-timmarspass, säger Marie.

Ska meddela när de åker

Nu har de bestämt att de ska försöka ringa och meddela sig med kollegerna inne i Arvika när de lämnar en brukare för att åka till nästa:

– Så att de vet ungefär var vi är om det blir tyst från oss för länge.

Under onsdagsmorgonen var både Marie och Carina på akuten och blev undersökta. Ingen av dem har några skador, även om båda var omtumlade och mörbultade.

– Men läkaren tyckte ändå att vi skulle vila en dag.

Hur det gick för älgen är lite oklart. Den försvann från olycksplatsen.