"Rädslan finns där ständigt"
;)
Foto: Karoline Malitzki [Förstora]
Birgith Olssons blick är orolig och hon vill sitta vid fönstret så att hon kan titta ut. Det är jobbigt att prata om det som hände. Det tar en stund innan hon kan forma orden och tårarna rinner till.
– Jag hade tagit ut pengar och pratade med kassörskan Maja-Lena. Något skymtade i fönstret och sen såg jag att de kom in. De hade huvor och sa åt mig att öppna kassaskåpet. Men jag trodde det var ett skämt och svarade att jag inte alls tänkte öppna. Maja-Lena var så kort att hon inte syntes bakom disken, berättar Birgith Olsson som var kund på banken.
När Birgith sa nej ännu än gång fick hon en pistol i bröstet och en K-pist mot höften. Då skrek Maja-Lena och mannen med pistolen riktade om. Den andre beordrade Birgith längre in i rummet där hon snart låg med ansiktet mot golvet och vapnet i nacken.
– Jag var övertygad om att jag skulle dö och tänkte på mina barn, min man, mamma och svärföräldrarna. Hur skulle de klara sig utan mig? Man hinner tänka mycket. Jag tänkte också att mina glasögon ska de i alla fall inte få, de ska någon annan ha. Så jag tog av dem varligt och smög in dem under kassavalvsdörren. Männen skrek hela tiden och det kändes som en evighet. Jag glömmer aldrig deras röster, klickljudet när de osäkrade vapnen och K-pisten i nacken.
I dag har Birgith Olsson fortfarande sömnproblem och mardrömmar. Det senaste året har de minskat till cirka två gånger i veckan då hon äntligen fått tag i en bra terapeut. Tidigare kom våldsdrömmarna fyra, fem gånger i veckan.
– Jag blev en annan människa. Innan var jag glad och pigg. Nu måste jag alltid ha kontroll. Jag går aldrig på banken och jag lämnar varukorgen i kön om någon har ett kroppsspråk eller ett beteende som avviker. Jag kollar alltid nödutgångar var jag än är. Sådant som jag aldrig tänkte på innan. Det är jobbigt, förklarar Birgith som också isolerat sig från omvärlden i perioder.
