2016-01-23 06:00

2016-01-23 06:00

På flykt från männens övergrepp

TORSBY: Ensamkommande flyktingflickor berättar

De har flytt, men inte främst från krig eller fattigdom. De är unga tjejer och helt ensamma. På flykt från kvinnoförtryck, övergrepp och tvångsgiftermål.

17-åriga Rihana från Afghanistan ger sårbarheten och ensamheten ett ansikte när hon delar med sig av sitt unga livs berättelse. Mamman och pappan dog när hon var liten och hon växte upp hos en farbror och hans familj. Hon törs inte berätta exakt vad som hände, men för mindre än ett år sedan flydde hon.

– Min pojkvän följde med, han stöttade mig. Han sa att jag hade rätten att utbilda mig och att leva med den jag älskade, oavsett om det var han eller någon annan, berättar Rihana.

Gömde sig

Rihana har inte sett sin pojkvän på flera månader. De skiljdes åt i Grekland där han hjälpte henne att först ta sig vidare mot en tryggare plats.

– Vi hade vandrat genom skogar och över berg. Många män tittade på mig på ett otäckt sätt. Flera gånger fick min pojkvän gömma mig under något skynke. En båt vi färdades i sjönk, jag kan inte simma. Jag förlorade medvetandet och min pojkvän trodde att jag hade dött.

Ensamhet och sorg

På väggarna i Rihanas rum på boendet för ensamkommande flyktingbarn i Torsby sitter pojkbandsaffischer från ungdomstidningen Frida. Hon har mängder av nallar och på örngottet i sängen finns en bild av Justin Bieber. Det ser ut som vilket flickrum som helst. Samtidigt finns där en tydlig sorg och saknad.

– Jag önskar att det fanns andra afghanska flickor här så att jag hade någon att prata med. Jag sover dåligt och har svårt att finna lust att gå till skolan. Oftast sitter jag själv här på rummet.

Väntan på besked

Rihana drömmer om att i framtiden utbilda sig till sjuksköterska. Men först måste hon lära sig att hantera tiden före och under den traumatiska flykten.

– Det jag vill mest av allt är att få besked om uppehållstillstånd. Jag vet ju inte om jag får stanna här. Om de bestämmer att jag ska skickas tillbaka är det bättre att jag dör här, säger Rihana med tårar i ögonen.

Bestraffning

Att förändra kvinnosynen i Afghanistan kommer att ta tid menar Rihana.

– Det handlar om kultur och tradition. Pojkarna får tidigt veta att de är viktigast och flickorna lär sig att de inte är värda något alls. Jag kan verkligen inte förstå varför vi ska bestraffas, det är inte direkt så att vi gjort något för att förtjäna att födas som flickor.

Killarna måste lära sig

På boendet i Torsby finns både killar och tjejer.

– I bland känner jag blickar från killarna. Men jag tror inte på att ha separata boenden för tjejer och killar. Killarna måste vänja sig vid och lära sig att tjejer har samma rättigheter och är lika mycket värda. Att här får tjejer också gå i skolan och har samma rätt att bestämma, säger Rihana.

Tvångsgiftermål

Foos Yahys Salah är 16 år och har varit i Sverige i ett halvår. Hon har sedan flykten inte haft någon kontakt med sin mor, styvfar och åtta syskon i Somalia.

– En av medlemmarna i terrororganisationen Al-Shabab hade bestämt att han skulle gifta sig med mig. Min familj hjälpte mig att fly. Jag hade inget mål för min flykt, jag ville bara komma till en plats där jag kunde känna mig trygg, berättar Foos.

Känner du dig trygg här?

– Ja, här känner jag mig väldigt trygg. Kvinnor i Somalia lever ett väldigt svårt liv. Om de har en man som jobbar så sköter de hemmet, annars måste de göra i stort sett vad som helst för att överleva.

Foos skiner upp när hon berättar om sin dröm om att en dag bli advokat. Sådana drömmar är omöjliga i hennes hemland där skolgång kostar pengar. Om familjen har råd att låta något eller några barn gå i skolan är det nästan alltid pojkarna som ges den chansen.

Bortlovad av storebror

17-åriga Hana Warsame gick i skola i Somalia, men det var en skola med enbart religion på schemat. Nu kämpar hon för att lära sig svenska, hon säger att hon gärna skulle se en framtid i Torsby som utbildad socionom.

– Det är tack vare min mamma som jag är här. Hon hjälpte mig att fly. Min storebror ville gifta bort mig till en äldre man, berättar Hana.

Trivs bra

Samira Daahir Warsame, 16 år, är den enda av tjejerna som NWT träffat vars flykt till Sverige inte direkt kan kopplas till att män kränkt hennes mänskliga rättigheter. Hon och hennes familj hade utvisats från Saudiarabien tillbaka till Somalia.

– Först tänkte jag att det skulle bli bra att komma tillbaka. Kvinnor är inget värda i Saudiarabien. Men det blev verkligen inte bra. Jag, min mamma och mina syskon, insåg att jag inte hade någon framtid i Somalia. Nu går jag i skolan till klockan 16 varje dag, efter det tränar vi eller gör läxor, sedan ser vi på tv. Jag trivs väldigt bra.

Det är inte tråkigt att bo på det här sättet?

– Nej inte alls.

Ingen kontakt

Ingen av tjejerna har sedan flykten haft kontakt med sina familjer. Till skillnad från många vuxna asylsökande har de inga tankar om att i framtiden kunna återförenas med sina familjer i Sverige.

– Vi pratade inte alls om det innan jag flydde. Det handlade bara om att jag var tvungen att ta mig därifrån så snabbt som möjligt, säger Foos.

Flickorna tror att anledningen till att så få av de ensamkommande flyktingbarnen är flickor delvis kan förklaras av att många familjer fruktar att flickorna inta ska klara av resan.

– Men det är också så att pojkarna alltid går före flickorna. De är viktigast, säger Foos.

17-åriga Rihana från Afghanistan ger sårbarheten och ensamheten ett ansikte när hon delar med sig av sitt unga livs berättelse. Mamman och pappan dog när hon var liten och hon växte upp hos en farbror och hans familj. Hon törs inte berätta exakt vad som hände, men för mindre än ett år sedan flydde hon.

– Min pojkvän följde med, han stöttade mig. Han sa att jag hade rätten att utbilda mig och att leva med den jag älskade, oavsett om det var han eller någon annan, berättar Rihana.

Gömde sig

Rihana har inte sett sin pojkvän på flera månader. De skiljdes åt i Grekland där han hjälpte henne att först ta sig vidare mot en tryggare plats.

– Vi hade vandrat genom skogar och över berg. Många män tittade på mig på ett otäckt sätt. Flera gånger fick min pojkvän gömma mig under något skynke. En båt vi färdades i sjönk, jag kan inte simma. Jag förlorade medvetandet och min pojkvän trodde att jag hade dött.

Ensamhet och sorg

På väggarna i Rihanas rum på boendet för ensamkommande flyktingbarn i Torsby sitter pojkbandsaffischer från ungdomstidningen Frida. Hon har mängder av nallar och på örngottet i sängen finns en bild av Justin Bieber. Det ser ut som vilket flickrum som helst. Samtidigt finns där en tydlig sorg och saknad.

– Jag önskar att det fanns andra afghanska flickor här så att jag hade någon att prata med. Jag sover dåligt och har svårt att finna lust att gå till skolan. Oftast sitter jag själv här på rummet.

Väntan på besked

Rihana drömmer om att i framtiden utbilda sig till sjuksköterska. Men först måste hon lära sig att hantera tiden före och under den traumatiska flykten.

– Det jag vill mest av allt är att få besked om uppehållstillstånd. Jag vet ju inte om jag får stanna här. Om de bestämmer att jag ska skickas tillbaka är det bättre att jag dör här, säger Rihana med tårar i ögonen.

Bestraffning

Att förändra kvinnosynen i Afghanistan kommer att ta tid menar Rihana.

– Det handlar om kultur och tradition. Pojkarna får tidigt veta att de är viktigast och flickorna lär sig att de inte är värda något alls. Jag kan verkligen inte förstå varför vi ska bestraffas, det är inte direkt så att vi gjort något för att förtjäna att födas som flickor.

Killarna måste lära sig

På boendet i Torsby finns både killar och tjejer.

– I bland känner jag blickar från killarna. Men jag tror inte på att ha separata boenden för tjejer och killar. Killarna måste vänja sig vid och lära sig att tjejer har samma rättigheter och är lika mycket värda. Att här får tjejer också gå i skolan och har samma rätt att bestämma, säger Rihana.

Tvångsgiftermål

Foos Yahys Salah är 16 år och har varit i Sverige i ett halvår. Hon har sedan flykten inte haft någon kontakt med sin mor, styvfar och åtta syskon i Somalia.

– En av medlemmarna i terrororganisationen Al-Shabab hade bestämt att han skulle gifta sig med mig. Min familj hjälpte mig att fly. Jag hade inget mål för min flykt, jag ville bara komma till en plats där jag kunde känna mig trygg, berättar Foos.

Känner du dig trygg här?

– Ja, här känner jag mig väldigt trygg. Kvinnor i Somalia lever ett väldigt svårt liv. Om de har en man som jobbar så sköter de hemmet, annars måste de göra i stort sett vad som helst för att överleva.

Foos skiner upp när hon berättar om sin dröm om att en dag bli advokat. Sådana drömmar är omöjliga i hennes hemland där skolgång kostar pengar. Om familjen har råd att låta något eller några barn gå i skolan är det nästan alltid pojkarna som ges den chansen.

Bortlovad av storebror

17-åriga Hana Warsame gick i skola i Somalia, men det var en skola med enbart religion på schemat. Nu kämpar hon för att lära sig svenska, hon säger att hon gärna skulle se en framtid i Torsby som utbildad socionom.

– Det är tack vare min mamma som jag är här. Hon hjälpte mig att fly. Min storebror ville gifta bort mig till en äldre man, berättar Hana.

Trivs bra

Samira Daahir Warsame, 16 år, är den enda av tjejerna som NWT träffat vars flykt till Sverige inte direkt kan kopplas till att män kränkt hennes mänskliga rättigheter. Hon och hennes familj hade utvisats från Saudiarabien tillbaka till Somalia.

– Först tänkte jag att det skulle bli bra att komma tillbaka. Kvinnor är inget värda i Saudiarabien. Men det blev verkligen inte bra. Jag, min mamma och mina syskon, insåg att jag inte hade någon framtid i Somalia. Nu går jag i skolan till klockan 16 varje dag, efter det tränar vi eller gör läxor, sedan ser vi på tv. Jag trivs väldigt bra.

Det är inte tråkigt att bo på det här sättet?

– Nej inte alls.

Ingen kontakt

Ingen av tjejerna har sedan flykten haft kontakt med sina familjer. Till skillnad från många vuxna asylsökande har de inga tankar om att i framtiden kunna återförenas med sina familjer i Sverige.

– Vi pratade inte alls om det innan jag flydde. Det handlade bara om att jag var tvungen att ta mig därifrån så snabbt som möjligt, säger Foos.

Flickorna tror att anledningen till att så få av de ensamkommande flyktingbarnen är flickor delvis kan förklaras av att många familjer fruktar att flickorna inta ska klara av resan.

– Men det är också så att pojkarna alltid går före flickorna. De är viktigast, säger Foos.