Utöya spöklik ett år efter massakern
UTÖYA
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
– Campingen har gått väldigt dåligt i år. Det är mest journalister. Någon som kommer in och köper en dricka och nyfikna som kommer hit för att titta eller lägga en blomma.
Receptionisten på Utvika camping är ensam i huvudbyggnaden. Teven står på och visar en svartvit film och på väggen hänger diplom från Röda korset.
För hedervärda insatser i en svår tid, står det.
Vi har fått reda på att färjan inte är i någon regelbunden trafik ut till ön, som ligger bara några hundra meter ut i vattnet. Vi måste få tag på en motorbåt och ta oss ut på egen hand.
Det är kusligt tyst och stilla.
Dyster inramning
Molnslöjorna är så låga att de når ner under grantopparna på berget som sluttar ner i Tyrifjorden. Det är regnigt och dystert. Inramningen fångar känslan av att vara där.
Atmosfären som rådde här för ett år sedan känns så oerhört långt borta där vi sitter och funderar på hur många liv som räddades den där dagen, i båten som vi nu har fått låna.
Den där dagen, 22 juli 2011, då de flesta på campingen höll sig inne och såg och hörde på rapporterna från Oslo. Kaoset några mil bort. En bombexplosion utanför regeringsbyggnaden. Chocken och ovetskapen om vad som hänt och vad som skulle hända.
När plötsligt platsen förvandlades till räddningsstation. Rapporterna hade förflyttats från Oslo centrum och i stället kablades bilder ut över världen från den lilla campingen. Bilder på hundratals blöta, blodiga, chockade och skräckslagna ungdomar. Ambulanser, helikoptrar, polisens insatsstyrka. Liksäckar.
600 ungdomar hade befunnit sig på ön utanför den lilla båthamnen nere vid vattnet. Norges största politiska ungdomsläger, arrangerat av Arbeiderpartiets ungdomsförbund.
600 barn och unga vuxna, varav många aldrig återvände från ön.
Ön som heter Utöya.
Ett tungt år
Siv Kristin Brattgjerd från den lilla byn Levanger några mil norr om Trondheim var en av de som kom tillbaka.
– Jag var på öns tältplats när jag såg honom. Mannen som sköt. Vi sprang ner till pumphuset på andra sidan av ön, hoppade i och började simma. Här kom jag till slut i land, säger hon där hon står, vid en minnesplakett på bryggan.
En kort stund senare skulle pumphuset bli skådeplats för den värsta massakern på ön. Den kostade 14 ungdomar livet.
Det har varit ett tungt år.
– Jag mår bra. Men det är upp och ner.
Siv Kristin och hennes familj har kommit tillbaka till Utvika för att åka ut till ön och minnesceremonin på söndag. Överlevande, anhöriga och dignitärer från flera länder samlas då för att hedra och minnas offren.
Vanligtvis så går det en färja över till Utöya, men den har inte varit särskilt använd av allmänheten på sistone. Ön var helt stängd fram till och med förste april. De enda som hade tillträde var polisens rättstekniker och andra som var del av förundersökningen mot Anders Behring Breivik.
Gärningsmannen själv har också återvänt, då han vallades runt ön iförd handklovar och fotlänk.
Varje centimeter av ön har finkammats och tid har inte funnits att bygga något minnesmonument. Underhållet överlag är eftersatt och de flesta husen är mycket gamla. De miljoner som skänkts och samlats in för återuppbyggnad av Utöya kommer väl till pass.
Öde ö
Trots att världspressen återigen snart kommer att rikta sina blickar hit på årsdagen av tragedin, så är Utöya en öde plats dagarna före 22 juli 2012. NWT:s team är det enda som är där.
– Ön kommer att vara stängd för besökare både fredag och lördag. Då ska vi försöka få ordning och förbereda oss, säger Mari Brenli, presskontakt för AUF.
På plats blir det uppenbart hur Breivik på en dryg timme kunde skjuta ihjäl och skada. Många av dem på sätt som vanställt dem för resten av livet. Ofta prickskjutna i ryggen och sedan avrättade eller ytterligare skadeskjutna i ansiktet där de låg på marken. Det var bara att välja bland de 600 måltavlorna som sprang för sina liv, hoppade i vattnet. Gömde sig i klippskrevorna på den steniga ön och under ormbunkarna i den glesa skogen.
Det är en mycket liten ö. Man går runt den på bara 15 minuter. Springer på fem.
På väggen till huvudbyggnaden hänger fortfarande programmet för lägrets aktiviteter kvar. Det vittnar om den aktivitet som rådde här för ett år sedan och är en isande kontrast till dagens kusliga atmosfär. Gro Harlem Brundtlands föreläsning hade varit tidigare på dagen och snart skulle fotbolls- och volleybollturneringen börja när helvetet bröt ut.
Samlas runt mig! ropade den utklädde polismannen, som enligt egen utsago kommit till ön för att informera ungdomarna om explosionen i Oslo. Sedan började han skjuta och ekot från skotten skulle inte tystna förrän han lugnt gav upp då polisens insatsstyrka kommit till ön, mer än en timme efter att slakten inletts.
Han hade då skjutit ihjäl 69 ungdomar och skadat 33. Smulat sönder Oslo centrum och där sprängt sju människor till döds. Förlamat ett land i sorg och förvirring.
Utöya är platsen som för alltid kommer att förknippas med det värsta vansinnesdådet i efterkrigstidens Skandinavien.
