2016-03-03 13:42

2016-03-04 16:52

"Boxning är som en mix av schack och balett"

BOXNING: Klubben på uppgång genom nya medlemmar bland flyktingar

Vinden har vänt för Sunne boxningsklubb. Efter en verklig knockout förra året med många tappade medlemmar har klubben fått ett rejält uppsving tack vare ensamkommande flyktingbarn som vill utöva sporten. De utgör nu hälften av klubbens aktiva medlemmar.
– Det är kanon och vi ser ljust på framtiden, säger Mikael Nordahl, tränare och ordförande.

Sunne boxningsklubb har funnit i cirka 10 år, även om verksamheten periodvis varit stillastående och medlemsantalet varierat genom åren. Men nu pekar det uppåt för första gången på länge. Boxningsintresserade flyktingbarn har tillfört klubben såväl nya medlemmar som ny energi.

– De utgör hälften av de som tränar. Nu är vi upp till 19 personer på träningarna och även några stycken som snart är redo att tävla. Det är kanon för klubben, säger Mikael Nordahl.

Komplex utmaning

Mikael Nordahl började själv boxas när han var 16. Sedan slutade han att tävla när han var 28, men efter att hans söner också upptäckte sporten tog han upp den igen som tränare. För honom är det komplexiteten som är sportens tjusning.

– Det är som många säger, att boxning är som en blandning av schack och balett. Det är mycket tänk och planering, taktik och hård fysisk träning. Det är en fruktansvärt jobbig sport; inte många andra sporter kräver så mycket styrka, fysik och kondition. Det är fantastisk träning och känslan av att gå in i ringen är väldigt speciellt.

Inte våldsbejakande

Många ser på boxning med kritiska ögon och menar att det är en våldsförhärligande sport. I Sverige var professionell boxning faktiskt förbjuden mellan 1970 och 2006. Enligt Mikael Nordahl är det en snedvriden och överdriven negativ bild; utövarna förstår att det som händer i ringen stannar i ringen och är inte våldsamma mot någon utanför den.

– Skaderisker finns ju inom alla sporter. Men när det gäller boxning är det väldigt överdrivet och beror mest på okunskap hos den som tror att det är farligt. Vi har otroligt bra skyddsredskap och bra domare som bryter så fort de ser några rackartag hos en spelare. När man visar de här ruggiga skadorna på teve är det kanske en i världen som råkat ut för det. Det värsta jag själv råkat ut för under alla år är en trasig tumme.

För alla

Mikael Nordahl menar att vem som helst kan boxas, och att sporten vinner mark i nya grupper.

– Det kommer mer och mer i rehabiliteringssyfte. Människor som drabbats av parkinsons sjukdom gör väldiga framsteg med boxningsträning. Men starkast växer sporten hos tjejer.

Vad tror du att det beror på?

– Det har kommit fram många bra kvinnliga spelare på senare år, och tjejerna ser väl då att de också kan. När jag var ung hade vi en tjej i klubben, i dag har många 50/50. I ärlighetens namn utvecklas tjejerna mest också. Killarna har nästan nått sin peak.

Med det nya medlemstillskottet ser Mikael ljust på boxningsframtiden i Sunne.

– Vi hade en mörk period, men nu känns allting mycket mer positivt. Jag ser fram emot att kunna åka på tävlingar med fler spelare inom kort.

Kan det finnas en ny Ingo i Sunne?

– Ja. Det finns det överallt. Den största talangen är träningsviljan. Man kan säga vad man vill om olika talanger, men den som tar sig längst är den som är villig att träna. Så enkelt är det.

Sunne boxningsklubb har funnit i cirka 10 år, även om verksamheten periodvis varit stillastående och medlemsantalet varierat genom åren. Men nu pekar det uppåt för första gången på länge. Boxningsintresserade flyktingbarn har tillfört klubben såväl nya medlemmar som ny energi.

– De utgör hälften av de som tränar. Nu är vi upp till 19 personer på träningarna och även några stycken som snart är redo att tävla. Det är kanon för klubben, säger Mikael Nordahl.

Komplex utmaning

Mikael Nordahl började själv boxas när han var 16. Sedan slutade han att tävla när han var 28, men efter att hans söner också upptäckte sporten tog han upp den igen som tränare. För honom är det komplexiteten som är sportens tjusning.

– Det är som många säger, att boxning är som en blandning av schack och balett. Det är mycket tänk och planering, taktik och hård fysisk träning. Det är en fruktansvärt jobbig sport; inte många andra sporter kräver så mycket styrka, fysik och kondition. Det är fantastisk träning och känslan av att gå in i ringen är väldigt speciellt.

Inte våldsbejakande

Många ser på boxning med kritiska ögon och menar att det är en våldsförhärligande sport. I Sverige var professionell boxning faktiskt förbjuden mellan 1970 och 2006. Enligt Mikael Nordahl är det en snedvriden och överdriven negativ bild; utövarna förstår att det som händer i ringen stannar i ringen och är inte våldsamma mot någon utanför den.

– Skaderisker finns ju inom alla sporter. Men när det gäller boxning är det väldigt överdrivet och beror mest på okunskap hos den som tror att det är farligt. Vi har otroligt bra skyddsredskap och bra domare som bryter så fort de ser några rackartag hos en spelare. När man visar de här ruggiga skadorna på teve är det kanske en i världen som råkat ut för det. Det värsta jag själv råkat ut för under alla år är en trasig tumme.

För alla

Mikael Nordahl menar att vem som helst kan boxas, och att sporten vinner mark i nya grupper.

– Det kommer mer och mer i rehabiliteringssyfte. Människor som drabbats av parkinsons sjukdom gör väldiga framsteg med boxningsträning. Men starkast växer sporten hos tjejer.

Vad tror du att det beror på?

– Det har kommit fram många bra kvinnliga spelare på senare år, och tjejerna ser väl då att de också kan. När jag var ung hade vi en tjej i klubben, i dag har många 50/50. I ärlighetens namn utvecklas tjejerna mest också. Killarna har nästan nått sin peak.

Med det nya medlemstillskottet ser Mikael ljust på boxningsframtiden i Sunne.

– Vi hade en mörk period, men nu känns allting mycket mer positivt. Jag ser fram emot att kunna åka på tävlingar med fler spelare inom kort.

Kan det finnas en ny Ingo i Sunne?

– Ja. Det finns det överallt. Den största talangen är träningsviljan. Man kan säga vad man vill om olika talanger, men den som tar sig längst är den som är villig att träna. Så enkelt är det.