2017-08-31 22:08

2017-08-31 22:08

Imponerande flyt när Unga Västanå berättar

RECENSION: Mio min Mio på Berättarladans loft

Under tisdagen och onsdagen gav Unga Västanå skolföreställningar av Mio min Mio för årskurserna 4 och 5 i Sunne. Det gjorde de rätt i.
Att unga spelar teater för unga skapar en häftig känsla och när det dessutom görs så bra som i det här fallet blir stämningen snudd på magisk.

Astrid Lindgrens berättelse har bearbetats av Jakob Hultcrantz Hansson och det är också han som har regisserat föreställningen. Innan skolungdomarna släpptes in på Berättarladans loft berättade han på ett mycket effektfullt sätt om de unga skådespelarnas utsatta situation när de spelar teater för sina skolkompisar. Resultatet blev en ung teaterpublik som skötte sig exemplariskt.

Det de fick se var historien om nioårige Bo Vilhelm Olsson, Bosse, som bor hos sina fosterföräldrar. En dag får Bosse ett rött äpple som blir till ett guldäpple och han hamnar i Landet i fjärran. Där möter han sin pappa, landets kung. Pappan har letat efter honom i nio år och Bosse heter nu Mio.

Mio och Jum-Jum, sonen till kungens trädgårdsmästare, rider ut mot ett hisnande äventyr på den vita hästen Miramis. Mio ska försöka rädda barnen som rövats bort av den onde riddar Kato och strida mot den grymme härskaren i Landet Utanför.

Iscensättningen har ett enormt flyt och är mycket väl genomförd, både vad gäller textbearbetning och regi. Magnus Stinnerboms musik och Bo Jonzons enkla men effektfulla scenografi lyfter det hela ytterligare, men det som gör allra störst intryck är ändå de unga skådespelarna. Tillsammans med Jakob Hultcrantz Hansson, som spelar fader konungen och Riddar Kato, svarar de för en fantastisk prestation. Loke Hultcrantz och Moses Bocker som Bosse/Mio respektive Benke/Jum-Jum imponerar i sina huvudroller men alla barn och ungdomar, i åldrarna 9–16 år, agerar oerhört övertygande.

Vilken etablerad skådis som helst skulle kunna bli vettskrämd av att försöka fylla det jättelika Loftet med teater – att där berätta en mörk och mångfacetterad historia som verkligen når fram. Att de unga skådespelarna lyckas så förträffligt med detta är oerhört imponerande.

Astrid Lindgrens berättelse har bearbetats av Jakob Hultcrantz Hansson och det är också han som har regisserat föreställningen. Innan skolungdomarna släpptes in på Berättarladans loft berättade han på ett mycket effektfullt sätt om de unga skådespelarnas utsatta situation när de spelar teater för sina skolkompisar. Resultatet blev en ung teaterpublik som skötte sig exemplariskt.

Det de fick se var historien om nioårige Bo Vilhelm Olsson, Bosse, som bor hos sina fosterföräldrar. En dag får Bosse ett rött äpple som blir till ett guldäpple och han hamnar i Landet i fjärran. Där möter han sin pappa, landets kung. Pappan har letat efter honom i nio år och Bosse heter nu Mio.

Mio och Jum-Jum, sonen till kungens trädgårdsmästare, rider ut mot ett hisnande äventyr på den vita hästen Miramis. Mio ska försöka rädda barnen som rövats bort av den onde riddar Kato och strida mot den grymme härskaren i Landet Utanför.

Iscensättningen har ett enormt flyt och är mycket väl genomförd, både vad gäller textbearbetning och regi. Magnus Stinnerboms musik och Bo Jonzons enkla men effektfulla scenografi lyfter det hela ytterligare, men det som gör allra störst intryck är ändå de unga skådespelarna. Tillsammans med Jakob Hultcrantz Hansson, som spelar fader konungen och Riddar Kato, svarar de för en fantastisk prestation. Loke Hultcrantz och Moses Bocker som Bosse/Mio respektive Benke/Jum-Jum imponerar i sina huvudroller men alla barn och ungdomar, i åldrarna 9–16 år, agerar oerhört övertygande.

Vilken etablerad skådis som helst skulle kunna bli vettskrämd av att försöka fylla det jättelika Loftet med teater – att där berätta en mörk och mångfacetterad historia som verkligen når fram. Att de unga skådespelarna lyckas så förträffligt med detta är oerhört imponerande.