2016-02-29 14:52

2016-03-01 12:00

Kul och skrämmande teater om tidlös spökfamilj

SUNNE: En vaccineringssaga för alla som någon gång varit rädda

”Pappa, jag törs inte skrämmas. Jag är rädd för spöken.”
”Men Laban, vi är ju spöken. Du kan väl inte vara rädd för dig själv?”
Flera generationer föräldrar och barn minns dialogen mellan Laban och hans pappa i boken Lilla spöket Laban, den första i serien med samma namn. I lördags spelade Boulevardteatern sin tolkning av sagan, som gav många perspektiv på temat rädsla.

Den lilla spökfamiljen bor i slottet Gomorronsols källare. Pappa spöke har stora förhoppningar om att sonen Laban ska bli en lika skräckinjagande mästerskrämmare som han själv.

Alla är rädda

Men när han tar med sonen på nattens spökrunda vågar Laban inte skrämma människorna på slottet. Han är rädd för spöken, trots att han själv är ett. Det ställer till det i huvudet för pappa, men det visar sig ju att han också är rädd för vissa saker, trots att han är vuxen. Varför blir man rädd, vilka är rädda och vad kan man vara rädd för? Och vad kan man göra för att få bukt med sina rädslor – oavsett om det handlar om spöken, vatten, höga höjder eller ensamhet?

Mångbottnad saga

Föreställningen Lilla spöket Laban utgår ifrån boken med samma namn som skrevs av Inger och Lasse Sandberg. Den gavs ut redan 1965 och skrevs för att deras son inte skulle vara rädd för spöken. Det tidlösa temat gör att storyn håller över 50 år senare.

– Spökhistorier har ju alltid kittlat människor, och framför allt barn. Det är roligt att bli lite lagom rädd, säger Sten Hellström.

– Och så är det otroligt fantasifullt att det är spöken det handlar om; att de är huvudkaraktärer, inte människorna. Men ändå är de mänskliga. Det är en rolig historia med fina karaktärer, säger Lise Edman.

Metaperspektiv

Föreställningen har spelats närmare 700 gånger sedan 2012. Och visst blir publiken rädd – även om ingen hittills har blivit ivägskrämd. Säkert beror det till viss del på att karaktärerna ser berättelsen med barnens ögon.

– Där tycker jag att Daniel Goldman, som regisserat, gjorde ett bra drag att låta det handla om ett resande teatersällskap som själva är rädda för spöken. De bearbetar sin egen rädsla genom att spela föreställningen. Ibland bryter de skådespelet och säger att ”jag vill inte, jag vågar inte, jag är rädd” och så testar man sina rädslor, säger Lise Edman.

Olika skrämselgrad

Föreställningen har dock en åldersgräns från tre år.

– Mindre barn kan bli rädda, framför allt om vuxna också blir det. Då blir en del barn väldigt rädda. Då är det fara å färde, och man får som skådespelare vara lite försiktig. Är det äldre barn är det enklare att visa mer rädsla än om det är riktigt små barn, säger Ulf Montan.

Vad är ni själva rädda för?

– Det är väl det gamla vanliga. Döden. Den är ju hemsk att tänka på, säger Sten Hellström.

– Åh, jag är rädd för mycket. Att flyga, att förlora dem jag tycker om, för att gå ensam i en skog. Att springa motionsspåret kan jag också vara rädd för, haha! Det finns massor, säger Lise Edman.

Får ni själva egenterapi för era rädslor genom att spela föreställningen, liksom teatersällskapet i den?

– Nej, inte direkt. Men man kan väl säga att vi har fått ”rädsloslitage”, säger Sten Hellström.

Den lilla spökfamiljen bor i slottet Gomorronsols källare. Pappa spöke har stora förhoppningar om att sonen Laban ska bli en lika skräckinjagande mästerskrämmare som han själv.

Alla är rädda

Men när han tar med sonen på nattens spökrunda vågar Laban inte skrämma människorna på slottet. Han är rädd för spöken, trots att han själv är ett. Det ställer till det i huvudet för pappa, men det visar sig ju att han också är rädd för vissa saker, trots att han är vuxen. Varför blir man rädd, vilka är rädda och vad kan man vara rädd för? Och vad kan man göra för att få bukt med sina rädslor – oavsett om det handlar om spöken, vatten, höga höjder eller ensamhet?

Mångbottnad saga

Föreställningen Lilla spöket Laban utgår ifrån boken med samma namn som skrevs av Inger och Lasse Sandberg. Den gavs ut redan 1965 och skrevs för att deras son inte skulle vara rädd för spöken. Det tidlösa temat gör att storyn håller över 50 år senare.

– Spökhistorier har ju alltid kittlat människor, och framför allt barn. Det är roligt att bli lite lagom rädd, säger Sten Hellström.

– Och så är det otroligt fantasifullt att det är spöken det handlar om; att de är huvudkaraktärer, inte människorna. Men ändå är de mänskliga. Det är en rolig historia med fina karaktärer, säger Lise Edman.

Metaperspektiv

Föreställningen har spelats närmare 700 gånger sedan 2012. Och visst blir publiken rädd – även om ingen hittills har blivit ivägskrämd. Säkert beror det till viss del på att karaktärerna ser berättelsen med barnens ögon.

– Där tycker jag att Daniel Goldman, som regisserat, gjorde ett bra drag att låta det handla om ett resande teatersällskap som själva är rädda för spöken. De bearbetar sin egen rädsla genom att spela föreställningen. Ibland bryter de skådespelet och säger att ”jag vill inte, jag vågar inte, jag är rädd” och så testar man sina rädslor, säger Lise Edman.

Olika skrämselgrad

Föreställningen har dock en åldersgräns från tre år.

– Mindre barn kan bli rädda, framför allt om vuxna också blir det. Då blir en del barn väldigt rädda. Då är det fara å färde, och man får som skådespelare vara lite försiktig. Är det äldre barn är det enklare att visa mer rädsla än om det är riktigt små barn, säger Ulf Montan.

Vad är ni själva rädda för?

– Det är väl det gamla vanliga. Döden. Den är ju hemsk att tänka på, säger Sten Hellström.

– Åh, jag är rädd för mycket. Att flyga, att förlora dem jag tycker om, för att gå ensam i en skog. Att springa motionsspåret kan jag också vara rädd för, haha! Det finns massor, säger Lise Edman.

Får ni själva egenterapi för era rädslor genom att spela föreställningen, liksom teatersällskapet i den?

– Nej, inte direkt. Men man kan väl säga att vi har fått ”rädsloslitage”, säger Sten Hellström.