2016-02-09 08:22

2016-02-09 08:22

Magi med svår uppgift

SUNNE: En föreställning som andas trolldom och går till djupet av nordisk berättartradition

Bortom norra polens stjärna, bortom sol och måne, lever nåjden Nahkergöörnje. En urgestalt i samisk berättartradition och lika förundrande mystisk som midnattssolen själv. När Västanå teater ger sin version av hans liv blir Fjällets siare en lika intensiv som ambitiös föreställning.

Nahkergöörnje är på skidfärd genom Sameland för att sprida sin visdom till befolkningen där. På sin färd genom fjällen – och livet – möter han såväl vänner som fiender, odjur och andar, prövningar och segrar innan hans ande slår sig till ro och blir ett med vinden över fjälltopparna.

Storslagen ton

Att återge ett liv och en livsgärning – och genom den introducera en folkgrupps berättarkultur – på en timme är inte att göra det lätt för sig, men det Västanå Teaters Fjällets siare förlorar i tydlighet vinner man i skönhet. Inuti yurtan – vilket väl för den här kvällen får kallas kåtan – på Brårud är stämningen lika intim som storslagen. Jakob Hultcrantz Hanssons pondus som Nahkergöörnje fyller ett helt rum, och Hanna Kulle tar sig självklart an alla gestalter han möter på sin färd, oavsett om det är trollpacka, en orm eller hans nye lärjunge.

Livets soundtrack

Men det är en föreställning som till oerhört stor del bärs av musiken. Musikerna Erlend Apneseth och Klas Anders Haglund är enastående och Magnus Stinnerboms kompositioner förmedlar alla känslor, kamper och dramatiska vändningar i Nahkergöörnjes väsen.

Pedagogiskt syfte

Min enda invändning är att föreställningen, hur snygg och genomarbetad den än är, känns som att den främst kommer att tilltala den som redan är någorlunda invigd i samernas historia och berättarkonst. För novisen kan nog presentationen lätt uppfattas som för abstrakt – speciellt när föreställningen görs i pedagogiskt syfte och kommer att spela tio skolföreställningar från årskurs tre och uppåt. Kommer barn att förstå vad det handlar om? Kommer de att gå därifrån en timme senare med ökade kunskaper om samer? Nej, förmodligen inte. Men det fina med teater är ju att man kan ta det till sig som man vill och kan, och musiken och alla spännande kostymer och föremål kan vara en upplevelse i sig oavsett publikens ålder. Och kan man bara genom en fantasieggande stormeffekt i en tunna så ett frö till intresse för vårt urfolk, är det väl nog så gott.

Nahkergöörnje är på skidfärd genom Sameland för att sprida sin visdom till befolkningen där. På sin färd genom fjällen – och livet – möter han såväl vänner som fiender, odjur och andar, prövningar och segrar innan hans ande slår sig till ro och blir ett med vinden över fjälltopparna.

Storslagen ton

Att återge ett liv och en livsgärning – och genom den introducera en folkgrupps berättarkultur – på en timme är inte att göra det lätt för sig, men det Västanå Teaters Fjällets siare förlorar i tydlighet vinner man i skönhet. Inuti yurtan – vilket väl för den här kvällen får kallas kåtan – på Brårud är stämningen lika intim som storslagen. Jakob Hultcrantz Hanssons pondus som Nahkergöörnje fyller ett helt rum, och Hanna Kulle tar sig självklart an alla gestalter han möter på sin färd, oavsett om det är trollpacka, en orm eller hans nye lärjunge.

Livets soundtrack

Men det är en föreställning som till oerhört stor del bärs av musiken. Musikerna Erlend Apneseth och Klas Anders Haglund är enastående och Magnus Stinnerboms kompositioner förmedlar alla känslor, kamper och dramatiska vändningar i Nahkergöörnjes väsen.

Pedagogiskt syfte

Min enda invändning är att föreställningen, hur snygg och genomarbetad den än är, känns som att den främst kommer att tilltala den som redan är någorlunda invigd i samernas historia och berättarkonst. För novisen kan nog presentationen lätt uppfattas som för abstrakt – speciellt när föreställningen görs i pedagogiskt syfte och kommer att spela tio skolföreställningar från årskurs tre och uppåt. Kommer barn att förstå vad det handlar om? Kommer de att gå därifrån en timme senare med ökade kunskaper om samer? Nej, förmodligen inte. Men det fina med teater är ju att man kan ta det till sig som man vill och kan, och musiken och alla spännande kostymer och föremål kan vara en upplevelse i sig oavsett publikens ålder. Och kan man bara genom en fantasieggande stormeffekt i en tunna så ett frö till intresse för vårt urfolk, är det väl nog så gott.