2016-09-08 17:15

2016-09-08 17:15

Några tankar om arkitektur

Sunne: Man bör tänka långsiktigt

Jag läste Alf Folmers insändare om bebyggelsen mitt emot Järnvägsparken och längs Järnvägsgatan. Ack så berättigat!

Men Alf tänker inte med byggherrarnas huvuden. För dem gäller: hur kan vi med minsta insats vinna mest? Det kan man lyckas med om man använder prefabricerade element. Så gjorde man när ”Salla” byggdes. Om man följde byggprocessen kunde man se att det ingår en hel del moment och material. Till slut ser det ut som en stenbyggnad, men likväl är det inget annat än en ”pappkartong”. Huset ska imponera, det ska se mer ut än det är. Huset ljuger.

Affärsmännen vill ge Sunne en imponerande entré från resecentret. De vill visst även ge kvarteret en enhetlig prägel. Där börjar myten om historik. Något som Sunne i den formen inte har. Att ge sken av en stad som är präglad av förmögna hyresvärdar är att gestalta en lögn. Och då finns det två lögner: material och historik.

Byggherrarna har försovit ett helt århundrade arkitekturhistoria. De stängde av varseblivningsapparaten runt första världskriget och tror att alla runtomkring gjorde likadant. Och det är naturligtvis nästan sant, men det finns de som har upplevt ett jättespännande 1900-tal. Deras livsgnista beror på lusten att se sig omkring och att uppleva provokationer och nya harmonier.

Det är faktiskt även nödvändigt att prata om populism i arkitekturen, som passar väl i tiden med populismens triumfer överallt i Europa och USA. Därmed sagt att det handlar om ny våg av ”Heimatarchitektur”, en reaktion mot den tidiga modernismen. Men ”Heimatarchitektur” inspirerades samtidigt av ”Arts-and-Crafts-rörelsen” och en sån förtjänstfull anfader har de här diskuterade husen inte.

Som byggherre på denna viktiga plats bör man tänka mera långsiktigt. Det är möjligt att ett tidsenligt hus kan ge Sunne beröm lite längre utanför kommunens gränser och därmed dra mer folk hit. Folk som väntar sig mer av stan än av vilken landsort som helst. Folk som därmed kommer att spendera pengar här. Som kan räknas in i byggherrarnas kalkyl.

H-U Gyllenberg

 

Men Alf tänker inte med byggherrarnas huvuden. För dem gäller: hur kan vi med minsta insats vinna mest? Det kan man lyckas med om man använder prefabricerade element. Så gjorde man när ”Salla” byggdes. Om man följde byggprocessen kunde man se att det ingår en hel del moment och material. Till slut ser det ut som en stenbyggnad, men likväl är det inget annat än en ”pappkartong”. Huset ska imponera, det ska se mer ut än det är. Huset ljuger.

Affärsmännen vill ge Sunne en imponerande entré från resecentret. De vill visst även ge kvarteret en enhetlig prägel. Där börjar myten om historik. Något som Sunne i den formen inte har. Att ge sken av en stad som är präglad av förmögna hyresvärdar är att gestalta en lögn. Och då finns det två lögner: material och historik.

Byggherrarna har försovit ett helt århundrade arkitekturhistoria. De stängde av varseblivningsapparaten runt första världskriget och tror att alla runtomkring gjorde likadant. Och det är naturligtvis nästan sant, men det finns de som har upplevt ett jättespännande 1900-tal. Deras livsgnista beror på lusten att se sig omkring och att uppleva provokationer och nya harmonier.

Det är faktiskt även nödvändigt att prata om populism i arkitekturen, som passar väl i tiden med populismens triumfer överallt i Europa och USA. Därmed sagt att det handlar om ny våg av ”Heimatarchitektur”, en reaktion mot den tidiga modernismen. Men ”Heimatarchitektur” inspirerades samtidigt av ”Arts-and-Crafts-rörelsen” och en sån förtjänstfull anfader har de här diskuterade husen inte.

Som byggherre på denna viktiga plats bör man tänka mera långsiktigt. Det är möjligt att ett tidsenligt hus kan ge Sunne beröm lite längre utanför kommunens gränser och därmed dra mer folk hit. Folk som väntar sig mer av stan än av vilken landsort som helst. Folk som därmed kommer att spendera pengar här. Som kan räknas in i byggherrarnas kalkyl.

H-U Gyllenberg