2017-04-28 08:30

2017-04-28 08:31

När min katt gav mig blåtira

I går fyllde min katt Bosse tio år. En katt som ständigt gör avtryck i min familj. Oftast lockar han till skratt, men det finns också tillfällen som är mindre roliga. Ett av dem var när han bröt två ben i ena tassen för ett antal år sedan. Vad han råkat ut för vet jag inte, mer än att han kom inhoppande på tre tassar tidigt en morgon hösten 2009. Det blev veterinärbesök, och därefter medicinering och vila för Bosses del.

Men att få en katt att vila är inte så enkelt. En morgon innan jag gick till jobbet upptäckte jag att han hoppat upp på en hylla. Där fick han naturligtvis inte sitta med sin skadade tass så jag gick dit och tänkte lyfta ner honom. Bråttom hade jag också. Bosse var inte förberedd på den hastiga rörelsen vilket ledde till att han i ren självbevarelsedrift sträckte ut ena tassen, med klorna utfällda. Och en av klorna fastnade i mitt ena ögonlock. Blodet rann och nästa morgon hade jag fått en rejäl blåtira.

Inte så kul, men det var ändå inte det var värsta. För när jag kom till jobbet fick jag i uppdrag att åka till Sundsbergs gård och göra ett reportage om en temavecka. Gissa vad den handlade om? Mäns våld mot kvinnor.

Jag trodde inte att det var sant. Skulle jag, med min blåtira, intervjua personer som berättar om kvinnor som misshandlas? Ja, det skulle jag tydligen. Ingen av de andra hade möjlighet att åka dit så det var bara göra sig redo inför eftermiddagens uppdrag.

Timmarna innan satt jag och funderade över hur jag skulle bete mig under intervjun. Skulle jag sitta där med min blåtira och låtsas som ingenting? Eller skulle jag berätta att min katt klöst mig? Trodde de verkligen på en sådan historia? Eller skulle de tro att jag ljög, och att jag var en av dem som ville dölja att jag blivit misshandlad?

Till saken hör att detta var mitt i den där perioden då vi erbjöds vaccination mot svininfluensan, så jag passade på att åka till vårdcentralen på lunchen för att få en spruta. Väl på plats tittade sjuksköterskan på mitt öga och det slutade med både läkarbesök, stelkrampsspruta och penicillin, vilket innebar att jag inte lämnade vårdcentralen förrän flera timmar senare. Därmed missade jag besöket på Sundsbergs gård, och jag pustade ut. Jag hade klarat mig undan!

Trodde jag, alltså. En temavecka brukar ju som bekant pågå en hel vecka, så jag fick så snällt ringa och boka in en ny träff nästa dag.

Och då hade mitt öga blivit ännu blåare. Men det fanns inget annat att göra än att ta tjuren vid hornen och åka dit. Jag sa som det var, att min katt klöst mig, och jag vet än i dag inte om kvinnan trodde på min historia eller inte.

Men hur som helst, reportaget blev lyckat. Blåtiran försvann, och Bosses tass blev helt återställd. Det enda som återstår i dag är ett litet ärr på mitt ena ögonlock. Och förstås minnet av en dråplig historia som jag har skrattat åt många gånger sedan dess.

I går fyllde min katt Bosse tio år. En katt som ständigt gör avtryck i min familj. Oftast lockar han till skratt, men det finns också tillfällen som är mindre roliga. Ett av dem var när han bröt två ben i ena tassen för ett antal år sedan. Vad han råkat ut för vet jag inte, mer än att han kom inhoppande på tre tassar tidigt en morgon hösten 2009. Det blev veterinärbesök, och därefter medicinering och vila för Bosses del.

Men att få en katt att vila är inte så enkelt. En morgon innan jag gick till jobbet upptäckte jag att han hoppat upp på en hylla. Där fick han naturligtvis inte sitta med sin skadade tass så jag gick dit och tänkte lyfta ner honom. Bråttom hade jag också. Bosse var inte förberedd på den hastiga rörelsen vilket ledde till att han i ren självbevarelsedrift sträckte ut ena tassen, med klorna utfällda. Och en av klorna fastnade i mitt ena ögonlock. Blodet rann och nästa morgon hade jag fått en rejäl blåtira.

Inte så kul, men det var ändå inte det var värsta. För när jag kom till jobbet fick jag i uppdrag att åka till Sundsbergs gård och göra ett reportage om en temavecka. Gissa vad den handlade om? Mäns våld mot kvinnor.

Jag trodde inte att det var sant. Skulle jag, med min blåtira, intervjua personer som berättar om kvinnor som misshandlas? Ja, det skulle jag tydligen. Ingen av de andra hade möjlighet att åka dit så det var bara göra sig redo inför eftermiddagens uppdrag.

Timmarna innan satt jag och funderade över hur jag skulle bete mig under intervjun. Skulle jag sitta där med min blåtira och låtsas som ingenting? Eller skulle jag berätta att min katt klöst mig? Trodde de verkligen på en sådan historia? Eller skulle de tro att jag ljög, och att jag var en av dem som ville dölja att jag blivit misshandlad?

Till saken hör att detta var mitt i den där perioden då vi erbjöds vaccination mot svininfluensan, så jag passade på att åka till vårdcentralen på lunchen för att få en spruta. Väl på plats tittade sjuksköterskan på mitt öga och det slutade med både läkarbesök, stelkrampsspruta och penicillin, vilket innebar att jag inte lämnade vårdcentralen förrän flera timmar senare. Därmed missade jag besöket på Sundsbergs gård, och jag pustade ut. Jag hade klarat mig undan!

Trodde jag, alltså. En temavecka brukar ju som bekant pågå en hel vecka, så jag fick så snällt ringa och boka in en ny träff nästa dag.

Och då hade mitt öga blivit ännu blåare. Men det fanns inget annat att göra än att ta tjuren vid hornen och åka dit. Jag sa som det var, att min katt klöst mig, och jag vet än i dag inte om kvinnan trodde på min historia eller inte.

Men hur som helst, reportaget blev lyckat. Blåtiran försvann, och Bosses tass blev helt återställd. Det enda som återstår i dag är ett litet ärr på mitt ena ögonlock. Och förstås minnet av en dråplig historia som jag har skrattat åt många gånger sedan dess.