2016-08-25 16:30

2016-08-25 16:30

Fryken – en viktig transportled förr

FLOTTNINGEN I FRYKSDALEN 1: Mer är ett paradis för friluftsliv

Stilla flyter Fryken en skön sommardag och lockar till bad och en mängd andra fritidsupplevelser. Men för inte så länge sedan var sjöarna med sina älvar också en viktig transportled. Miljontals timmerstockar flottades söderut. En stor uppsamlingsplats fanns i Torsby. Att vara flottare var ett farligt yrke som ofta gick i arv.

I dag är det inte många som längre minns flottarna. Några få äldre kommer ihåg deras fascinerande berättelser. Jobbet gick ofta i arv, du kunde börja redan som tonåring, då som brötvakt. Det betydde att när stockarna fastnade i varandra så skulle du slå larm. Ju snabbare desto bättre, för då gick det i bästa fall att rätta till det. Många var de som var med och skötte om en viktig näring som i förlängningen gav goda inkomster till Moder Svea. Skogsnäringen har alltid varit stor och betydelsefull. Med den kom också så småningom välfärden till byn.

Den kommersiella båttrafiken på Fryken har upphört. Fritidsbåtarna har tagit över och de är många numera. Men visst saknar vi Frykenbåtarna, som en gång betydde så mycket för kommunikationen och som var en livsnerv i det samhället vi hade då. Det är viktigt för oss nutidsmänniskor att minnas vad som varit. Vi måste ha ett historiskt perspektiv för att rätt kunna bedöma framtiden. Ibland tar jag fram några favoritböcker ur min bokhylla, en del härstammar ända från farfars tid på Stöpafors herrgård. Jag sitter i hans gamla länstol, som jag ärvt, och unnar mig att suga på minnen.

Ju äldre man blir desto mer betyder rötterna. Det är därför hembygdsföreningarna genom alla tider varit så framgångsrika. Dess eldsjälar gör en fantastisk insats genom att visa hur tufft det varit på vägen mot dagens konsumtionssamhälle och lyxstandard jämfört med hur det var förr. Blev livet bättre? Ja, naturligtvis! Men ändå, något tappades bort på vägen, den rejäla mänskliga omsorgen om varandra började vittra.

Hembygdsfolket gör idag fin underhållning av fakta och nostalgiska minnen. Inte för mycket vemod här inte. Det gäller särskilt i Fryksdalen med all sin sång, dans, poesi och underfundiga upptåg. Bygdespelen lever upp om sommaren, det känns härligt och genuint riktigt.

I en av mina favoritböcker, den om Värmland i Allhems landskapsserie, som gavs ut år 1956 och som omfattar 532 sidor med 680 svartvita bilder, finns det mycket att ta till sig. Statsminister Tage Erlander författade inledningen i en tid när folkhemmet höll på att växa sig starkt.

Miljoner stockar

En av de näringar som skildras i boken och som senare försvann var timmerflottningen. Den var från ungefär 1860 och fram till 1970 mycket betydelsefull och utan den hade skogsnäringen inte kunnat expandera så snabbt. Men utdelningen till flottarna för sitt hårda och uppoffrande slit blev blygsam. På älvarna ner till Frykensjöarna, Ljusnan, Röjdån och Rottnan, dansade stockarna och kunde räknas i miljoner. Sommartid tuffade bogsersläpen söderut på Fryken mot Norsälven och så vidare mot Vänern.

Frykensjöarna är ett märkligt vattendrag, ett mellanting mellan sjö och Norrlandsälv. Och Fryken är vid sidan av Glafsfjorden den största av Värmlands 2000 vattensamlingar, 127 meter djup som mest. Vid Oleby i Övre Fryken hade Fryksdalens Flottningsförening ett timmersorteringsverk där årligen 4 miljoner stockar samlades upp för att sorteras. Sug på det, fyra miljoner stockar och det gällde dessutom att hålla reda på de rätta ägarna till dem.

I ett familjealbum finns en bild på skrivaren av detta, den är tagen sommaren 1949. Jag var fem år och sitter på en av alla dessa timmerstockar vid Björkholmen i Stöpafors. Intill där finns en flottarkoja fortfarande kvar, den användes ända fram till 1950 och där kunde vi barn övernatta, det var förstås mycket spännande. Flottningen i Stöpafors hade sitt centrum vid Boseby, Norra Näs, det var här timret rullades ut i vattnet.

Äkta flottarprofil

En av de stora flottningsprofilerna i Fryksdalen var Oskar Nilsson i Södra Falla. Han var född 1908 och gick bort 1993. Platsen där timret lades upp kallades i folkmun för Oskarshamn givetvis efter Oskar. Den fryksdalska humorn har ju alltid haft lätt att hitta smeknamn på sina profiler. Platsen ligger mellan Bosebyn och Norra Näs. Oskar Nilsson var hela sitt liv flottare om vår och sommar och timmerhuggare på vintern, berättar systersonen Ove, som också välvilligt lånat ut en del bilder till oss.

Oskar fick diplom för lång och trogen tjänst, för mer än 30-årigt väl utfört flottningsarbete, som det står på dokumentet, utfärdat av Fryksdalens Flottningsförening, daterat Torsby den 5 augusti 1966. Han blev en av dessa flottarhjältar som vi idag har all anledning att tacka för en gedigen insats.

Det finns en plats nedanför Tossebergsklätten, som kallas Rasta, den ligger vid Rastaviken. Hit kördes vintertid timret och lades upp i stora högar. När våren kom och islossningen med den rullades stockarna ut i vattnet. De buntades och drogs sedan iväg av bogserbåtar. På de tillrinnande älvarna kunde man lägga stockarna på isen och vänta på att vårsolen satte fart på islossningen och gjorde det tunga jobbet.

Flottar-August

I arkivdokument har jag mött Flottar-August, som hade att försörja fru och fem barn. I säsongerna var hans hem en flottarkoja, byggd i timmer och med jordgolv och en eldhärd i kojans mitt med ett rökhål ovanför i taket. Från långväggen gick britsarna ända fram till eldstaden som gav värme. Du var varm om huvudet eller om benen, beroende på åt vilket håll du låg. Men du var så trött efter ända upp till tjugo timmars pass i ett sträck så du sov gott. Britsarna var täckta av granris och mossa. Det var ständigt halvdunkel i kojan, men vad spelade det för roll. Hit kom du för att äta och sova. Här skulle du också torka kläderna och i eldskenet, innan du gick till vila, se över redskapen inför nästa dags arbete.

Maten lagade var och en för sig. Den bestod mest av kolbullar, som rördes ihop på vatten och mjöl, stektes i flott med hårdsaltat fläsk på trebenspanna. Till detta dracks kaffe kokat på sumpen med bara en liten nypa nymalet som tillsats därför att kaffe var så dyrt. När du stekte i flottet stänkte det på kläderna, men flottet åt råttorna upp under natten så fläckarna försvann. Ja, i flottarkojan var man så långt ifrån lyxliv som det går att komma.

1500 sysselsatta

Att vara flottare var ett farligt arbete och ändå hände förvånansvärt få dödsolyckor i förhållande till riskerna. Men de som inträffade var förstås tragedier. Utfallet vittnar ändå om flottarnas stora yrkesskicklighet. Det gällde att ha bra balans på stockarna, att snabbt kunna riva brötar som var anhopningar av timmer, att varpa eller bogsera stockarna över strömma vattendrag och snabbt sortera i skiljen. Flottningen var ett utpräglat säsongsjobb, ett sätt att dryga ut den magra hushållskassan, det var nödvändigt för att över huvud taget kunna överleva. Arkivmaterialet avslöjar att Fryksdalens Flottningsförening hade cirka 1500 man (inklusive ett antal kvinnor och unga pojkar) sysselsatta under säsongerna på tidigt 1900-tal.

Jag tittar på gamla bilder och en video, som Sebrafilm i Torsby har gjort. Flottarna står i timmerbröten och sliter med sina flotthakar för att få stockarna rätt och älvvattnet forsar runt om dem. Att rå på bröten var tufft även för de mest erfarna, det behövdes både yxa och inte sällan dynamit för att få loss stockarna när de slagit knut på sig själva. Och det måste gå snabbt för varje minut som gick växte brötet och snart stod det upp i ett enda virrvarr.

Ibland måste flottarna stå i iskallt vatten i upp till tio timmar. När jag tittar på bilderna av dessa Fryksdalens cowboys noterar jag att ungefär hälften har skärmmössa och hälften den svarta och berömda flottarhatten på sig. Flottarna kunde till och med balansera på en timmerstock och skjuta ifrån med flotthaken så att de kom fort fram.

Det sista året som flottningen bedrevs av Fryksdalens Flottningsförening blev 1987. Då transporterades på vattnet en virkesmängd motsvarande 350 långtradare med släp från Björnidet i Torsby. Lastbilarna tog över. Fram till 1991 flottades däremot fortfarande massaved på Klarälven, som blev Sveriges sista flottningsled. Därefter var en epok definitivt avslutad.

I dag är det inte många som längre minns flottarna. Några få äldre kommer ihåg deras fascinerande berättelser. Jobbet gick ofta i arv, du kunde börja redan som tonåring, då som brötvakt. Det betydde att när stockarna fastnade i varandra så skulle du slå larm. Ju snabbare desto bättre, för då gick det i bästa fall att rätta till det. Många var de som var med och skötte om en viktig näring som i förlängningen gav goda inkomster till Moder Svea. Skogsnäringen har alltid varit stor och betydelsefull. Med den kom också så småningom välfärden till byn.

Den kommersiella båttrafiken på Fryken har upphört. Fritidsbåtarna har tagit över och de är många numera. Men visst saknar vi Frykenbåtarna, som en gång betydde så mycket för kommunikationen och som var en livsnerv i det samhället vi hade då. Det är viktigt för oss nutidsmänniskor att minnas vad som varit. Vi måste ha ett historiskt perspektiv för att rätt kunna bedöma framtiden. Ibland tar jag fram några favoritböcker ur min bokhylla, en del härstammar ända från farfars tid på Stöpafors herrgård. Jag sitter i hans gamla länstol, som jag ärvt, och unnar mig att suga på minnen.

Ju äldre man blir desto mer betyder rötterna. Det är därför hembygdsföreningarna genom alla tider varit så framgångsrika. Dess eldsjälar gör en fantastisk insats genom att visa hur tufft det varit på vägen mot dagens konsumtionssamhälle och lyxstandard jämfört med hur det var förr. Blev livet bättre? Ja, naturligtvis! Men ändå, något tappades bort på vägen, den rejäla mänskliga omsorgen om varandra började vittra.

Hembygdsfolket gör idag fin underhållning av fakta och nostalgiska minnen. Inte för mycket vemod här inte. Det gäller särskilt i Fryksdalen med all sin sång, dans, poesi och underfundiga upptåg. Bygdespelen lever upp om sommaren, det känns härligt och genuint riktigt.

I en av mina favoritböcker, den om Värmland i Allhems landskapsserie, som gavs ut år 1956 och som omfattar 532 sidor med 680 svartvita bilder, finns det mycket att ta till sig. Statsminister Tage Erlander författade inledningen i en tid när folkhemmet höll på att växa sig starkt.

Miljoner stockar

En av de näringar som skildras i boken och som senare försvann var timmerflottningen. Den var från ungefär 1860 och fram till 1970 mycket betydelsefull och utan den hade skogsnäringen inte kunnat expandera så snabbt. Men utdelningen till flottarna för sitt hårda och uppoffrande slit blev blygsam. På älvarna ner till Frykensjöarna, Ljusnan, Röjdån och Rottnan, dansade stockarna och kunde räknas i miljoner. Sommartid tuffade bogsersläpen söderut på Fryken mot Norsälven och så vidare mot Vänern.

Frykensjöarna är ett märkligt vattendrag, ett mellanting mellan sjö och Norrlandsälv. Och Fryken är vid sidan av Glafsfjorden den största av Värmlands 2000 vattensamlingar, 127 meter djup som mest. Vid Oleby i Övre Fryken hade Fryksdalens Flottningsförening ett timmersorteringsverk där årligen 4 miljoner stockar samlades upp för att sorteras. Sug på det, fyra miljoner stockar och det gällde dessutom att hålla reda på de rätta ägarna till dem.

I ett familjealbum finns en bild på skrivaren av detta, den är tagen sommaren 1949. Jag var fem år och sitter på en av alla dessa timmerstockar vid Björkholmen i Stöpafors. Intill där finns en flottarkoja fortfarande kvar, den användes ända fram till 1950 och där kunde vi barn övernatta, det var förstås mycket spännande. Flottningen i Stöpafors hade sitt centrum vid Boseby, Norra Näs, det var här timret rullades ut i vattnet.

Äkta flottarprofil

En av de stora flottningsprofilerna i Fryksdalen var Oskar Nilsson i Södra Falla. Han var född 1908 och gick bort 1993. Platsen där timret lades upp kallades i folkmun för Oskarshamn givetvis efter Oskar. Den fryksdalska humorn har ju alltid haft lätt att hitta smeknamn på sina profiler. Platsen ligger mellan Bosebyn och Norra Näs. Oskar Nilsson var hela sitt liv flottare om vår och sommar och timmerhuggare på vintern, berättar systersonen Ove, som också välvilligt lånat ut en del bilder till oss.

Oskar fick diplom för lång och trogen tjänst, för mer än 30-årigt väl utfört flottningsarbete, som det står på dokumentet, utfärdat av Fryksdalens Flottningsförening, daterat Torsby den 5 augusti 1966. Han blev en av dessa flottarhjältar som vi idag har all anledning att tacka för en gedigen insats.

Det finns en plats nedanför Tossebergsklätten, som kallas Rasta, den ligger vid Rastaviken. Hit kördes vintertid timret och lades upp i stora högar. När våren kom och islossningen med den rullades stockarna ut i vattnet. De buntades och drogs sedan iväg av bogserbåtar. På de tillrinnande älvarna kunde man lägga stockarna på isen och vänta på att vårsolen satte fart på islossningen och gjorde det tunga jobbet.

Flottar-August

I arkivdokument har jag mött Flottar-August, som hade att försörja fru och fem barn. I säsongerna var hans hem en flottarkoja, byggd i timmer och med jordgolv och en eldhärd i kojans mitt med ett rökhål ovanför i taket. Från långväggen gick britsarna ända fram till eldstaden som gav värme. Du var varm om huvudet eller om benen, beroende på åt vilket håll du låg. Men du var så trött efter ända upp till tjugo timmars pass i ett sträck så du sov gott. Britsarna var täckta av granris och mossa. Det var ständigt halvdunkel i kojan, men vad spelade det för roll. Hit kom du för att äta och sova. Här skulle du också torka kläderna och i eldskenet, innan du gick till vila, se över redskapen inför nästa dags arbete.

Maten lagade var och en för sig. Den bestod mest av kolbullar, som rördes ihop på vatten och mjöl, stektes i flott med hårdsaltat fläsk på trebenspanna. Till detta dracks kaffe kokat på sumpen med bara en liten nypa nymalet som tillsats därför att kaffe var så dyrt. När du stekte i flottet stänkte det på kläderna, men flottet åt råttorna upp under natten så fläckarna försvann. Ja, i flottarkojan var man så långt ifrån lyxliv som det går att komma.

1500 sysselsatta

Att vara flottare var ett farligt arbete och ändå hände förvånansvärt få dödsolyckor i förhållande till riskerna. Men de som inträffade var förstås tragedier. Utfallet vittnar ändå om flottarnas stora yrkesskicklighet. Det gällde att ha bra balans på stockarna, att snabbt kunna riva brötar som var anhopningar av timmer, att varpa eller bogsera stockarna över strömma vattendrag och snabbt sortera i skiljen. Flottningen var ett utpräglat säsongsjobb, ett sätt att dryga ut den magra hushållskassan, det var nödvändigt för att över huvud taget kunna överleva. Arkivmaterialet avslöjar att Fryksdalens Flottningsförening hade cirka 1500 man (inklusive ett antal kvinnor och unga pojkar) sysselsatta under säsongerna på tidigt 1900-tal.

Jag tittar på gamla bilder och en video, som Sebrafilm i Torsby har gjort. Flottarna står i timmerbröten och sliter med sina flotthakar för att få stockarna rätt och älvvattnet forsar runt om dem. Att rå på bröten var tufft även för de mest erfarna, det behövdes både yxa och inte sällan dynamit för att få loss stockarna när de slagit knut på sig själva. Och det måste gå snabbt för varje minut som gick växte brötet och snart stod det upp i ett enda virrvarr.

Ibland måste flottarna stå i iskallt vatten i upp till tio timmar. När jag tittar på bilderna av dessa Fryksdalens cowboys noterar jag att ungefär hälften har skärmmössa och hälften den svarta och berömda flottarhatten på sig. Flottarna kunde till och med balansera på en timmerstock och skjuta ifrån med flotthaken så att de kom fort fram.

Det sista året som flottningen bedrevs av Fryksdalens Flottningsförening blev 1987. Då transporterades på vattnet en virkesmängd motsvarande 350 långtradare med släp från Björnidet i Torsby. Lastbilarna tog över. Fram till 1991 flottades däremot fortfarande massaved på Klarälven, som blev Sveriges sista flottningsled. Därefter var en epok definitivt avslutad.

  • Kjell Göthe, frilansjournalist
    Kerstin Meric, Stöpafors