2016-02-02 10:19

2016-02-02 10:19

Skalden från Lekvattnet

KULTUR: Uppmärksammades av Idun som en sensation bland diktare

Veckotidningen Idun var Sveriges främsta tidning för kvinnorörelsen. Under första del av 1900-talet var Elin Wägner chefredaktör. Hon ville framhäva kvinnans roll inom politik och kultur. Två nummer blev hyllningar till värmlandsförfattare. Den ena var Selma Lagerlöf som 1908 fyllde 50. Den andra var Marja i Rävtorp från Lekvattnet som 1914 av tidningen blev upptäckt som en litterär sensation.

Att Marja i Rävtorp blev känd som skaldinna utanför Värmland började med att en häradshövding kom till Lekvattnet som turist. Han kom över några av Marjas dikter. Tog sig tid och skrev ner flera. Han blev imponerad av dikten Här går vägen till Rattanolla, där begynnelsebokstäverna i versraden uppifrån och ned bildar meningen Här går vägen till Rattanolla. Det vittnar om hennes skicklighet med språket och uppfinningsrikedom. När häradshövdingen kom till Stockholm och träffade Elin Wägner och fick höra om besöket i Lekvattnet och läsa några dikter sa hon: ”Marja har något av Selma Lagerlöf över det hon skriver.”

Wägner som själv var författare blev så förtjust och nyfiken på denna dikterska och sa: ”Henne måste vi skriva om. Jag vill göra ett helt nummer om Marja i Rävtorp.”

Vem var Marja?

Wägner skickade journalisten Eskil Sundström till Lekvattnet för att ta reda på vem denna märkliga Finnskogarnas okända dikterska var. Han börjar artikeln med: ”Jag vill upplysa Iduns läsare att vi i all anspråklöshet anmäler upptäckten av en ny dikterska som är en litterär sensation. Jag vill presentera en ny stjärna på det poetiska firmamentet.”

Mor Marja, heter Maria, bor i Rävtorpet i Lekvattnet en mil från norska gränsen där finnarna för två hundra år sedan bröto bygd. Hennes far är svensk-finne, hennes mor av norsk-finsk stam. Hon är gift Magnusson och har nio barn. När Sundström kommer står Marja böjd över en skurbalja ute på backen i kort randig underkjol, grova sveciakängor och med stickad rödluva på huvudet. Kinderna är knotiga, munnen hopknipen och ögonen plirar vänligt. Hon ser ut som en lappgumma och är också av mongolsläkt. Den vassa näsan ger hennes anletsdrag något spetsfundigt och muntert. Här i de mörka obygderna är inte folk mycket för att prata men Maria ger kvicka och intelligenta svar. Hon är fyrtioåtta år och berättar att hon har skrivit sedan hon var tio år. Hon har skrivit för att fördriva tiden och glädja grannar, släkt och vänner.

Dikter spridda vind för våg

Hon har levt sitt liv bortom all ära och redlighet, utom räckvidden för folkhögskolor och bibliotek. Hon har diktat därför att hon är född med en skalds själ. Hon är en naturlig poetisk begåvning. Det hon har skrivit har kommit inifrån. Hon har skrivit därför att hennes diktning har varit en glädjekälla för de fattiga i de ökentomma vildskogarna. Sundström frågar ”Var har Maria gjort av det som har skrivits?” Det visar sig att de finns ingenstans och överallt. Hon har gett bort dikterna. Hennes dikter har gått från koja till koja, gömts i byrålådor och på vindar som små klenoder.

Besökte Mårbacka

En gång omkring 1910 blev hon tvungen att företa en lång resa. Marias gubbe Johannes blev sjuk och Maria måste åka med honom till doktor Westerlund i Enköping. Det blev en ny värld som öppnade sig för henne. På vägen hem ville hon besöka Mårbacka. Selma hade inspirerat Maria och nu ville hon se hennes hem. Hon gick omkring och upplevde Mårbacka, byggnader och trädgården. Selma var dock inte hemma. Hemkommen stängde hon in sig i sin lilla diktarstuga och skrev om sina upplevelser. Här en förkortning av dikten från besöket på Mårbacka:

”Mitt hem är i Värmland och dock har jag sett

så litet af Värmlands natur.

Då ändtligt ett tillfälle bilvit mig beredt

att fara långt bort från min bur

Förbi den vår resa sig sträckte

Mårbacka det var, Selmas barndomshem

och intryck den gjorde att vara ett hem

där dikten ren finnes i luften

Bland gårdsplanens resliga löfträd gick

nog sakta en viskande susning,

då Selma se första trycken fick

som nu blivit världens förtjusning.

Jag tänkte, att här jag skulle också

till sång min harpa väl kunne slå

fasten den är trögstämd och skröplig”.

Att Marja i Rävtorp blev känd som skaldinna utanför Värmland började med att en häradshövding kom till Lekvattnet som turist. Han kom över några av Marjas dikter. Tog sig tid och skrev ner flera. Han blev imponerad av dikten Här går vägen till Rattanolla, där begynnelsebokstäverna i versraden uppifrån och ned bildar meningen Här går vägen till Rattanolla. Det vittnar om hennes skicklighet med språket och uppfinningsrikedom. När häradshövdingen kom till Stockholm och träffade Elin Wägner och fick höra om besöket i Lekvattnet och läsa några dikter sa hon: ”Marja har något av Selma Lagerlöf över det hon skriver.”

Wägner som själv var författare blev så förtjust och nyfiken på denna dikterska och sa: ”Henne måste vi skriva om. Jag vill göra ett helt nummer om Marja i Rävtorp.”

Vem var Marja?

Wägner skickade journalisten Eskil Sundström till Lekvattnet för att ta reda på vem denna märkliga Finnskogarnas okända dikterska var. Han börjar artikeln med: ”Jag vill upplysa Iduns läsare att vi i all anspråklöshet anmäler upptäckten av en ny dikterska som är en litterär sensation. Jag vill presentera en ny stjärna på det poetiska firmamentet.”

Mor Marja, heter Maria, bor i Rävtorpet i Lekvattnet en mil från norska gränsen där finnarna för två hundra år sedan bröto bygd. Hennes far är svensk-finne, hennes mor av norsk-finsk stam. Hon är gift Magnusson och har nio barn. När Sundström kommer står Marja böjd över en skurbalja ute på backen i kort randig underkjol, grova sveciakängor och med stickad rödluva på huvudet. Kinderna är knotiga, munnen hopknipen och ögonen plirar vänligt. Hon ser ut som en lappgumma och är också av mongolsläkt. Den vassa näsan ger hennes anletsdrag något spetsfundigt och muntert. Här i de mörka obygderna är inte folk mycket för att prata men Maria ger kvicka och intelligenta svar. Hon är fyrtioåtta år och berättar att hon har skrivit sedan hon var tio år. Hon har skrivit för att fördriva tiden och glädja grannar, släkt och vänner.

Dikter spridda vind för våg

Hon har levt sitt liv bortom all ära och redlighet, utom räckvidden för folkhögskolor och bibliotek. Hon har diktat därför att hon är född med en skalds själ. Hon är en naturlig poetisk begåvning. Det hon har skrivit har kommit inifrån. Hon har skrivit därför att hennes diktning har varit en glädjekälla för de fattiga i de ökentomma vildskogarna. Sundström frågar ”Var har Maria gjort av det som har skrivits?” Det visar sig att de finns ingenstans och överallt. Hon har gett bort dikterna. Hennes dikter har gått från koja till koja, gömts i byrålådor och på vindar som små klenoder.

Besökte Mårbacka

En gång omkring 1910 blev hon tvungen att företa en lång resa. Marias gubbe Johannes blev sjuk och Maria måste åka med honom till doktor Westerlund i Enköping. Det blev en ny värld som öppnade sig för henne. På vägen hem ville hon besöka Mårbacka. Selma hade inspirerat Maria och nu ville hon se hennes hem. Hon gick omkring och upplevde Mårbacka, byggnader och trädgården. Selma var dock inte hemma. Hemkommen stängde hon in sig i sin lilla diktarstuga och skrev om sina upplevelser. Här en förkortning av dikten från besöket på Mårbacka:

”Mitt hem är i Värmland och dock har jag sett

så litet af Värmlands natur.

Då ändtligt ett tillfälle bilvit mig beredt

att fara långt bort från min bur

Förbi den vår resa sig sträckte

Mårbacka det var, Selmas barndomshem

och intryck den gjorde att vara ett hem

där dikten ren finnes i luften

Bland gårdsplanens resliga löfträd gick

nog sakta en viskande susning,

då Selma se första trycken fick

som nu blivit världens förtjusning.

Jag tänkte, att här jag skulle också

till sång min harpa väl kunne slå

fasten den är trögstämd och skröplig”.

  • Alf Folmer