2017-10-05 10:49

2017-10-05 10:49

En akilleshäl större än gympasalen

KRÖNIKA

Ett av mina favoritämnen i skolan var idrott. Jag älskade verkligen de lektionerna, trots att jag inte borde ha gjort det. Jag har nämligen en akilleshäl större än själva gympasalen – jag är född utan bollsinne.

Och då var det en plåga att tvingas spela fotboll, basket eller volleyboll. Jag menar, hur roligt tror ni det var när bollen kom emot mig och jag inte kunde bedöma om den skulle hamna på min vänstra eller högra sida? I dag blir jag full i skratt när jag tänker på att jag kunde sparka i luften eller springa åt fel håll. Min uppgift blev oftast att spela back. Där gjorde jag som regel minst skada. Men om jag försvarade laget vid ett anfall? Absolut inte. Jag hade ju för sjutton ingen aning om hur man gjorde.

Och tänk när vi spelade brännboll! Nån som försökt ta lyra och fått bollen rakt i huvudet istället? Då är vi två. Som sagt, idag kan jag skratta åt det. Men då var det hemskt att stå därute på planen om bollen var på väg mot just mig. Och som grädde på moset förstärktes ångesten i början av lektionen, när två klasskompisar fick i uppgift att välja varsitt lag. Självklart var jag en av dem som blev sist vald. Förmodligen hade jag inte blivit vald alls, om den möjligheten funnits...

Men som sagt. Jag älskade idrottslektionerna, för det fanns ju fler sporter. Jag säger bara; friidrott! Denna underbara, fantastiska idrott där alla, oavsett fysiska förutsättningar, kan hitta sin gren. Det var tack vare idrotten i skolan som jag insåg hur roligt det var att springa, hoppa och kasta och som jag sedan kom i kontakt med IFK Sunne friidrott. Jag tillbringade några år i klubben och fick nya kompisar och åkte på många roliga tävlingar.

En av de friidrottstävlingar som jag har de starkaste minnena från idag, var också via skolan. Ni minns kanske Trekampen om mjölkkannan? Det var en tävling där fem tjejer och fem killar fick representera klassen och för en gångs skull blev jag vald. Vi hoppade längd, stötte kula och sprang stafett och klassen fick åka till Stockholm och representera Värmland och tävla mot övriga landskap på Stockholms stadion, med resten av klassen som hejarklack. Vi bodde i klassrum på en stor skola och jag fick några kompisar som jag träffade på olika tävlingar efteråt och brevväxlade med i flera år, och som jag nu tagit upp kontakten med igen via Facebook. Vår klass blev sexa och fick pris av självaste Linda Haglund. Gissa om det var stort att som tolvåring få träffa en av sina största idoler!

I dag ligger spikskorna på hyllan sedan många år. Men friidrottsnörd, det är jag fortfarande. Fast nu handlar det om att titta på. Och genom mitt jobb har jag även en hel del kontakt med flera bollsporter, i form av att fotografera och skriva om. Och tänk, den sortens kontakt tycker jag är jätterolig!

Men om ni ser mig vid sidan av planen med en kamera i handen och bollen råkar komma rakt mot mig, ja då kan ni nog räkna ut att ångesten vaknar till liv på nytt.

Och då var det en plåga att tvingas spela fotboll, basket eller volleyboll. Jag menar, hur roligt tror ni det var när bollen kom emot mig och jag inte kunde bedöma om den skulle hamna på min vänstra eller högra sida? I dag blir jag full i skratt när jag tänker på att jag kunde sparka i luften eller springa åt fel håll. Min uppgift blev oftast att spela back. Där gjorde jag som regel minst skada. Men om jag försvarade laget vid ett anfall? Absolut inte. Jag hade ju för sjutton ingen aning om hur man gjorde.

Och tänk när vi spelade brännboll! Nån som försökt ta lyra och fått bollen rakt i huvudet istället? Då är vi två. Som sagt, idag kan jag skratta åt det. Men då var det hemskt att stå därute på planen om bollen var på väg mot just mig. Och som grädde på moset förstärktes ångesten i början av lektionen, när två klasskompisar fick i uppgift att välja varsitt lag. Självklart var jag en av dem som blev sist vald. Förmodligen hade jag inte blivit vald alls, om den möjligheten funnits...

Men som sagt. Jag älskade idrottslektionerna, för det fanns ju fler sporter. Jag säger bara; friidrott! Denna underbara, fantastiska idrott där alla, oavsett fysiska förutsättningar, kan hitta sin gren. Det var tack vare idrotten i skolan som jag insåg hur roligt det var att springa, hoppa och kasta och som jag sedan kom i kontakt med IFK Sunne friidrott. Jag tillbringade några år i klubben och fick nya kompisar och åkte på många roliga tävlingar.

En av de friidrottstävlingar som jag har de starkaste minnena från idag, var också via skolan. Ni minns kanske Trekampen om mjölkkannan? Det var en tävling där fem tjejer och fem killar fick representera klassen och för en gångs skull blev jag vald. Vi hoppade längd, stötte kula och sprang stafett och klassen fick åka till Stockholm och representera Värmland och tävla mot övriga landskap på Stockholms stadion, med resten av klassen som hejarklack. Vi bodde i klassrum på en stor skola och jag fick några kompisar som jag träffade på olika tävlingar efteråt och brevväxlade med i flera år, och som jag nu tagit upp kontakten med igen via Facebook. Vår klass blev sexa och fick pris av självaste Linda Haglund. Gissa om det var stort att som tolvåring få träffa en av sina största idoler!

I dag ligger spikskorna på hyllan sedan många år. Men friidrottsnörd, det är jag fortfarande. Fast nu handlar det om att titta på. Och genom mitt jobb har jag även en hel del kontakt med flera bollsporter, i form av att fotografera och skriva om. Och tänk, den sortens kontakt tycker jag är jätterolig!

Men om ni ser mig vid sidan av planen med en kamera i handen och bollen råkar komma rakt mot mig, ja då kan ni nog räkna ut att ångesten vaknar till liv på nytt.