2017-05-19 09:34

2017-05-19 09:34

Starstruck av Lars Lerin

KRÖNIKA

Har du någon gång träffat på en kändis och tyckt att det varit så stort att du blivit som förlamad? Har du stått där och velat säga något, men inte fått fram ett ljud? Då har du blivit starstruck.

Det har jag blivit. Säkert flera gånger, men ett tillfälle var i jobbet och det minns jag särskilt väl. Vem kändisen i fråga var? Lars Lerin.

Det inträffade för ett antal år sedan när jag skulle åka till Alma Löv Museum och intervjua Marc Broos inför årets sommarutställning. Det var en solig försommardag och jag och Marc satt på verandan och drack kaffe och pratade. Ingen av utställarna fanns på plats, det gjorde däremot deras konst och efter pratstunden gick vi en runda i paviljongerna.

Vi hade hunnit med några stycken när vi kom fram till en röd paviljong med grå dörrar. Marc öppnade och lät mig gå in först. Mitt på tröskeln tvärstannade jag. Det var ju någon därinne! En person höll i all sin ensamhet på att hänga upp en tavla. Han vände ryggen åt mitt håll, men när han hörde att vi kom in snurrade han runt och då upptäckte jag vem det var. Lars Lerin. Jag visste att han skulle visa några tavlor, men ingen hade sagt att han själv fanns på plats och jag blev fullkomligt överrumplad.

Lars tittade lite blygt på mig, sa ett försiktigt hej och fortsatte hänga upp sina tavlor. Och jag, som väl aldrig fått tunghäfta förut, fick inte fram ett ljud. Jo, jag lyckades nog pressa fram ett om möjligt ännu försiktigare hej. Sen stod jag bara där och glodde på honom. Eftersom jag själv målar tavlor, har jag alltid beundrat hans talang och förmåga och jag blev som lamslagen. Här hade jag tidernas chans att i lugn och ro göra en intervju med honom. Men vad gjorde jag? Ingenting. Jag bara stod där och glodde när han slog i en spik och hängde upp ännu en fantastisk akvarell. Det var Marc som påtalade att det kanske skulle passa bra med ett foto. Lars sa ja till fotografering och jag fumlade med kameran och lyckades knäppa några bilder. Sedan gick vi vidare, utan att jag knappt bytt ett ord med honom.

I dag både skäms jag och skrattar när jag tänker tillbaka på vilken tunghäfta jag fick. Visst kan jag komma av mig ibland, men jag brukar hämta upp mig rätt snabbt och åtminstone få fram några fraser om vädret. Men inte denna gång.

Frågan är vad Lars Lerin tänkte om en reporter som skulle göra ett reportage, men som inte ställde en enda fråga. Kanske att jag var märklig. Eller också att jag var en väldigt bra sådan, som lät honom vara i fred. Jag vet inte. Men jag gissar att jag är en av få som inte tagit chansen till en intervju när den väl låg serverad...

Det har jag blivit. Säkert flera gånger, men ett tillfälle var i jobbet och det minns jag särskilt väl. Vem kändisen i fråga var? Lars Lerin.

Det inträffade för ett antal år sedan när jag skulle åka till Alma Löv Museum och intervjua Marc Broos inför årets sommarutställning. Det var en solig försommardag och jag och Marc satt på verandan och drack kaffe och pratade. Ingen av utställarna fanns på plats, det gjorde däremot deras konst och efter pratstunden gick vi en runda i paviljongerna.

Vi hade hunnit med några stycken när vi kom fram till en röd paviljong med grå dörrar. Marc öppnade och lät mig gå in först. Mitt på tröskeln tvärstannade jag. Det var ju någon därinne! En person höll i all sin ensamhet på att hänga upp en tavla. Han vände ryggen åt mitt håll, men när han hörde att vi kom in snurrade han runt och då upptäckte jag vem det var. Lars Lerin. Jag visste att han skulle visa några tavlor, men ingen hade sagt att han själv fanns på plats och jag blev fullkomligt överrumplad.

Lars tittade lite blygt på mig, sa ett försiktigt hej och fortsatte hänga upp sina tavlor. Och jag, som väl aldrig fått tunghäfta förut, fick inte fram ett ljud. Jo, jag lyckades nog pressa fram ett om möjligt ännu försiktigare hej. Sen stod jag bara där och glodde på honom. Eftersom jag själv målar tavlor, har jag alltid beundrat hans talang och förmåga och jag blev som lamslagen. Här hade jag tidernas chans att i lugn och ro göra en intervju med honom. Men vad gjorde jag? Ingenting. Jag bara stod där och glodde när han slog i en spik och hängde upp ännu en fantastisk akvarell. Det var Marc som påtalade att det kanske skulle passa bra med ett foto. Lars sa ja till fotografering och jag fumlade med kameran och lyckades knäppa några bilder. Sedan gick vi vidare, utan att jag knappt bytt ett ord med honom.

I dag både skäms jag och skrattar när jag tänker tillbaka på vilken tunghäfta jag fick. Visst kan jag komma av mig ibland, men jag brukar hämta upp mig rätt snabbt och åtminstone få fram några fraser om vädret. Men inte denna gång.

Frågan är vad Lars Lerin tänkte om en reporter som skulle göra ett reportage, men som inte ställde en enda fråga. Kanske att jag var märklig. Eller också att jag var en väldigt bra sådan, som lät honom vara i fred. Jag vet inte. Men jag gissar att jag är en av få som inte tagit chansen till en intervju när den väl låg serverad...

  • Karina Johansson