2017-03-16 16:39

2017-03-16 16:39

Ingen prinsesstillvaro direkt

MARINA JOHANSSON

I dag har den nyinspelade versionen av Disneys Skönheten & Odjuret premiär. Ett givet biobesök för ett barnfilmsfan som jag, även om filmen knappast kan leva upp till den mästerliga föregångaren.

Som barn såg jag alla Disneyfilmer på bio, och min syster och jag hade även de flesta på vhs. Våra föräldrar tittade gärna tillsammans med oss, och de höll just Skönheten & Odjuret som favorit. Inte minst för att det var ett så fint budskap – att det är insidan som räknas – höll min mamma gärna fram.

Som vuxen har jag dock kraftigt börjat ifrågasätta sensmoralen i min barndoms filmer. Vi kan ju börja med den ovan nämnda. Mammas tolkning av budskapet hade nog bara funkat om Odjuret var en svärmorsdröm med betar. Det är han verkligen inte. Han är oförskämd, våldsam, kontrollerande, arrogant, ytlig, hagalen och i sällsynt stort behov av aggressionsterapi. Men Belle (Skönheten, alltså) hade överseende med detta och för sitt tålamod blev hon belönad med att han blev en snygg och snäll prins till slut. I verkligheten hoppas jag att hon hade ringt Kvinnofridslinjen.

Liknande mönster går att se i Askungen, som är tjänstehjon åt sin styvmor och hennes döttrar. En dag nås familjen av nyheten att landets kronprins ska hålla en bal på slottet, och resten kan ni ju. Gudmorsfén som av okänd anledning struntat i Askungens misär fram till denna tidpunkt trollar fram klänning och vagn och det blir bröllop till slut. Självklart förtjänade Askungen att bli fri slaveriet och vara lycklig. Men, hur mycket gjorde hon själv för att ändra sin situation? Inte ett dyft. Kunde hon inte ha rymt? Kontaktat polisen i byn? Bett styvmorsan dra åt helvete och sparkat skiten ur henne med sina unga, starka ben? Nej. Hon var tyst och snäll och gav efter för varje kränkning. Och fick prinsen och kungariket! En dröm ger åt tanken vingar, den blir verklig då? Ja, tydligen! Så om man blir kränkt ska man inte göra någonting förutom att gnola en flummig sång, så kommer universum lösa allt åt en. Ha den äran! (Nej nej, dumsnut...). För övrigt undrar jag vad som hade hänt om prinsen besökt en annan tjej med samma skostorlek först. Eller om han är både ansiktsblind och fotfetischist som inte känner igen henne utan skor.

Törnrosa är ett tredje exempel. Hon är oskyldigt dömd att sova i evig tid om hon inte räddas av att en man kysser henne medan hon är medvetslös, och han ska vara hennes stora kärlek. Usch. Som tur var kom den från hennes förälskelse prins Filip, men det kunde i teorin ha varit vem som helst. Hade jag vaknat av att en främmande karl försökte antasta mig i sömnen, hade min första tanke verkligen inte varit ”Äntligen, mitt livs kärlek!”. Snarare hade jag roffat åt mig närmsta bok på nattduksbordet och slagit tills han spydde blod. Men icke i denna film; är du i knipa och en karl räddar ditt skinn, tillhör det honom. Snipp snapp snut, så var feminismen slut.

Tur att en fortfarande kan njuta av dessa filmer, strösslade med rejäla skopor salt. Om jag tänker se filmen på bio ikväll? Givet. Men jag håller tummarna för att Belle den här gången ställer ett ultimatum illa kvickt och att Odjuret får träffa en terapeut för sina problem. Om allt går väl går jag gärna på Disneybröllop sen.

I dag har den nyinspelade versionen av Disneys Skönheten & Odjuret premiär. Ett givet biobesök för ett barnfilmsfan som jag, även om filmen knappast kan leva upp till den mästerliga föregångaren.

Som barn såg jag alla Disneyfilmer på bio, och min syster och jag hade även de flesta på vhs. Våra föräldrar tittade gärna tillsammans med oss, och de höll just Skönheten & Odjuret som favorit. Inte minst för att det var ett så fint budskap – att det är insidan som räknas – höll min mamma gärna fram.

Som vuxen har jag dock kraftigt börjat ifrågasätta sensmoralen i min barndoms filmer. Vi kan ju börja med den ovan nämnda. Mammas tolkning av budskapet hade nog bara funkat om Odjuret var en svärmorsdröm med betar. Det är han verkligen inte. Han är oförskämd, våldsam, kontrollerande, arrogant, ytlig, hagalen och i sällsynt stort behov av aggressionsterapi. Men Belle (Skönheten, alltså) hade överseende med detta och för sitt tålamod blev hon belönad med att han blev en snygg och snäll prins till slut. I verkligheten hoppas jag att hon hade ringt Kvinnofridslinjen.

Liknande mönster går att se i Askungen, som är tjänstehjon åt sin styvmor och hennes döttrar. En dag nås familjen av nyheten att landets kronprins ska hålla en bal på slottet, och resten kan ni ju. Gudmorsfén som av okänd anledning struntat i Askungens misär fram till denna tidpunkt trollar fram klänning och vagn och det blir bröllop till slut. Självklart förtjänade Askungen att bli fri slaveriet och vara lycklig. Men, hur mycket gjorde hon själv för att ändra sin situation? Inte ett dyft. Kunde hon inte ha rymt? Kontaktat polisen i byn? Bett styvmorsan dra åt helvete och sparkat skiten ur henne med sina unga, starka ben? Nej. Hon var tyst och snäll och gav efter för varje kränkning. Och fick prinsen och kungariket! En dröm ger åt tanken vingar, den blir verklig då? Ja, tydligen! Så om man blir kränkt ska man inte göra någonting förutom att gnola en flummig sång, så kommer universum lösa allt åt en. Ha den äran! (Nej nej, dumsnut...). För övrigt undrar jag vad som hade hänt om prinsen besökt en annan tjej med samma skostorlek först. Eller om han är både ansiktsblind och fotfetischist som inte känner igen henne utan skor.

Törnrosa är ett tredje exempel. Hon är oskyldigt dömd att sova i evig tid om hon inte räddas av att en man kysser henne medan hon är medvetslös, och han ska vara hennes stora kärlek. Usch. Som tur var kom den från hennes förälskelse prins Filip, men det kunde i teorin ha varit vem som helst. Hade jag vaknat av att en främmande karl försökte antasta mig i sömnen, hade min första tanke verkligen inte varit ”Äntligen, mitt livs kärlek!”. Snarare hade jag roffat åt mig närmsta bok på nattduksbordet och slagit tills han spydde blod. Men icke i denna film; är du i knipa och en karl räddar ditt skinn, tillhör det honom. Snipp snapp snut, så var feminismen slut.

Tur att en fortfarande kan njuta av dessa filmer, strösslade med rejäla skopor salt. Om jag tänker se filmen på bio ikväll? Givet. Men jag håller tummarna för att Belle den här gången ställer ett ultimatum illa kvickt och att Odjuret får träffa en terapeut för sina problem. Om allt går väl går jag gärna på Disneybröllop sen.