2016-09-23 08:28

2016-09-23 08:29

"Hedås är en viktig plats i mitt liv"

SUNNE: Lars Andersson och Kari Løvaas släpper En by invid älven lagom till Bokmässan

Invid älven ligger en by som heter Hedås, söder om Skived, Forshaga. Byn står i centrum för två historiska romaner av Lars Andersson och nu kommer en tredje bok.

– Det är en fotobok om nutidens Hedås. Med en hel del text i form av intervjuer och ”lyriska partier”, berättar författaren.

Att det är en skildring av Hedås i dag hindrar inte att det finns en hel del historiskt material i boken.

– Det känns som att jag blir mer och mer intresserad av historia. Det är väl ett ålderstecken, skrattar Lars Andersson.

Boken har han gjort tillsammans med sin fru, fotografen Kari Løvaas, även doktorand i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet.

– Jag hade verkligen lust att samarbeta med en fotograf och valet var väl rätt självklart. Det har fungerat bra, även om det präglas av att man även har fullt upp med annat. Vi kommer säkert att jobba ihop igen.

Medan romanerna Ljus från ingenstans (2008) och Levandes land (2012) var fiktion med verklighetsbakgrund är En by invid älven (Votum förlag) en bildberättelse som skildrar det levande nuet. Präglat av en ganska stor dos känslomässighet.

– Min släkt har funnits i byn sedan den skattlades 1625. Där bodde min farmor och där tillbringade jag min barndoms somrar. Platsen är viktig, inte bara för mig utan även för min mor som bor där på somrarna, berättar Lars.

Faderskontakt

Han beskriver Hedås som den viktigaste platsen i hans liv, jämte torpet i Östra Ämtervik.

– Att skriva de här böckerna har säkert varit ett sätt att tala med min döde far. På det personliga planet blir jag aldrig klar med Hedås, men rent litterärt är jag det nu.

Boken har blivit klar lagom till Bokmässan i Göteborg som ju pågår just nu. Ett evenemang som Lars Andersson verkar ha ett kluvet förhållande till.

– Det är roligt att träffa de många kolleger och goda vänner som är där. Men det är ju samtidigt ett inferno av högtalare och bokstaplar, även om just Värmlandsmontern är lite lugnare – något av en oas i kaoset.

Vid nästa bokmässa kan det möjligtvis bli så att Lars Andersson är aktuell med en bok om den sista regenten över det självständiga Judeen.

– Manuset ligger klart i en plastmapp, har titeln Salome Alexandra och jo, tanken är att den ska ges ut nästa år.

I övrigt funderar han nu över vad han ska göra härnäst. Många idéer finns. Bland annat om fler samarbeten.

– Det skulle vara roligt att göra någon form av musikaliskt program. Jag dryftar en del saker med några musiker, så vi får se vad det blir.

Ett beprövat samarbete är det med Västanå teater som ju förra året satte upp en dramatisering av hans roman Lomjansguten.

– Det var väldigt spännande att se. Jag hade ju själv försökt göra den i pjäsform men det här blev mycket bättre. Visserligen var berättelsen som gjord för dem, men att lämna över något till Stinnerbom & Co känns helt riskfritt.

Så då kanske det är något nytt på gång?

– Vi har kontakt, säger Lars Andersson och ler hemlighetsfullt.

I småpratet runt eventuella framtidprojekt nämns också Leonard Ringer, polisinspektören i den ”kriminalistiska romanen” De våra (2015).

– Han skulle kanske kunna dyka upp i en ny tid och nytt sammanhang. Det vore intressant.

Lars Andersson har haft statlig konstnärslön i tio år.

– Jag var en av de sista som fick det och har den förhoppningsvis livet ut. Det ger en trygghet.

Anpassar sig

Han berättar att hans skrivande har förändrats med åren, och påverkats av att han blivit småbarnsförälder på nytt, sent i livet.

– Jag orkar inte sitta uppe på nätterna och skriva längre. Man får anpassa sig.

När han får frågan om han skulle vilja skriva en tjock, monumental roman så drar han lite på svaret.

– Njaej, jag tror kanske inte att den formen passar mig. Men idéer vet man ju aldrig vad de utvecklats till.

I våras blev han och hans familj Sunnebor.

– Vi trivs väldigt bra och med tanke på barnens skolgång och sådant där så lär vi bli kvar här ett tag. Just nu ser jag mest fram emot att verkligen få fason på kontoret som Kari och jag har i Slottet. Någon gång ska jag väl få ordning på mina papper, säger han och skrattar.

Att det är en skildring av Hedås i dag hindrar inte att det finns en hel del historiskt material i boken.

– Det känns som att jag blir mer och mer intresserad av historia. Det är väl ett ålderstecken, skrattar Lars Andersson.

Boken har han gjort tillsammans med sin fru, fotografen Kari Løvaas, även doktorand i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet.

– Jag hade verkligen lust att samarbeta med en fotograf och valet var väl rätt självklart. Det har fungerat bra, även om det präglas av att man även har fullt upp med annat. Vi kommer säkert att jobba ihop igen.

Medan romanerna Ljus från ingenstans (2008) och Levandes land (2012) var fiktion med verklighetsbakgrund är En by invid älven (Votum förlag) en bildberättelse som skildrar det levande nuet. Präglat av en ganska stor dos känslomässighet.

– Min släkt har funnits i byn sedan den skattlades 1625. Där bodde min farmor och där tillbringade jag min barndoms somrar. Platsen är viktig, inte bara för mig utan även för min mor som bor där på somrarna, berättar Lars.

Faderskontakt

Han beskriver Hedås som den viktigaste platsen i hans liv, jämte torpet i Östra Ämtervik.

– Att skriva de här böckerna har säkert varit ett sätt att tala med min döde far. På det personliga planet blir jag aldrig klar med Hedås, men rent litterärt är jag det nu.

Boken har blivit klar lagom till Bokmässan i Göteborg som ju pågår just nu. Ett evenemang som Lars Andersson verkar ha ett kluvet förhållande till.

– Det är roligt att träffa de många kolleger och goda vänner som är där. Men det är ju samtidigt ett inferno av högtalare och bokstaplar, även om just Värmlandsmontern är lite lugnare – något av en oas i kaoset.

Vid nästa bokmässa kan det möjligtvis bli så att Lars Andersson är aktuell med en bok om den sista regenten över det självständiga Judeen.

– Manuset ligger klart i en plastmapp, har titeln Salome Alexandra och jo, tanken är att den ska ges ut nästa år.

I övrigt funderar han nu över vad han ska göra härnäst. Många idéer finns. Bland annat om fler samarbeten.

– Det skulle vara roligt att göra någon form av musikaliskt program. Jag dryftar en del saker med några musiker, så vi får se vad det blir.

Ett beprövat samarbete är det med Västanå teater som ju förra året satte upp en dramatisering av hans roman Lomjansguten.

– Det var väldigt spännande att se. Jag hade ju själv försökt göra den i pjäsform men det här blev mycket bättre. Visserligen var berättelsen som gjord för dem, men att lämna över något till Stinnerbom & Co känns helt riskfritt.

Så då kanske det är något nytt på gång?

– Vi har kontakt, säger Lars Andersson och ler hemlighetsfullt.

I småpratet runt eventuella framtidprojekt nämns också Leonard Ringer, polisinspektören i den ”kriminalistiska romanen” De våra (2015).

– Han skulle kanske kunna dyka upp i en ny tid och nytt sammanhang. Det vore intressant.

Lars Andersson har haft statlig konstnärslön i tio år.

– Jag var en av de sista som fick det och har den förhoppningsvis livet ut. Det ger en trygghet.

Anpassar sig

Han berättar att hans skrivande har förändrats med åren, och påverkats av att han blivit småbarnsförälder på nytt, sent i livet.

– Jag orkar inte sitta uppe på nätterna och skriva längre. Man får anpassa sig.

När han får frågan om han skulle vilja skriva en tjock, monumental roman så drar han lite på svaret.

– Njaej, jag tror kanske inte att den formen passar mig. Men idéer vet man ju aldrig vad de utvecklats till.

I våras blev han och hans familj Sunnebor.

– Vi trivs väldigt bra och med tanke på barnens skolgång och sådant där så lär vi bli kvar här ett tag. Just nu ser jag mest fram emot att verkligen få fason på kontoret som Kari och jag har i Slottet. Någon gång ska jag väl få ordning på mina papper, säger han och skrattar.

Debuterade som 19-åring

Lars Andersson föddes 1954 i Karlskoga. Han debuterade 19 år gammal med romanen Brandlyra: Det publika genombrottet kom med romanen Snöljus (1979) och han är författare på heltid sedan 1980. Lars Andersson har varit kulturchef på Göteborgs-Tidningen samt medarbetat i Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet. Han har intresserat sig för judisk mystik och Indiens moderna historia och har också skrivit ett antal essäsamlingar. Som översättare har han arbetat mycket med norsk litteratur. Lars Andersson bor sedan i våras i Sunne och har tre vuxna barn och två barn i förskoleåldern med frun Kari Løvaas.

Källa: