2016-09-08 17:18

2016-09-08 17:18

En mästerlig film om svåra ämnen

RECENSION: Speglingar av Sara Broos

Det borde inte gå att göra en positiv och bitvis riktigt rolig film om – bland annat – tystnad, död och ätstörningar. Men det är precis vad Sara Broos har gjort. Om det säger mest om henne eller livet självt är oklart, men säkert är att båda är fulla av överraskningar.

I dokumentärfilmen Speglingar ger sig mor och dotter Broos ut på en resa, som förmodligen pågår än. Rent destinationsmässigt börjar den i den estniska kurorten Pärnu. Sara vill prata. Mamma Karin fotograferar. Allt blir inte sagt. Men tystnaden bryts. Och resan – till livet före och efter sorgen, drömmarna och den dåliga självkänslan – inleds.

Filmen är personlig, inte privat. Sara Broos verkar ha drivits av en idé om välja ut delar av sin och moderns relation som kan skildras med fullständig ärlighet. Och att det får innehållet att kännas allmängiltigt och berörande. Det är en väldigt bra tanke i så fall, eftersom den har resulterat i en film som går rätt in i betraktaren.

Samtalen mellan mor och dotter, och några fantastiska scener med makarna Karin och Marc Broos, varvas med bildpoesi.

Mor och döttrar ger sig ut och badar efter viss tvekan, klipp till en flock rådjur som går över vägen, klipp till ett dött rådjur som blivit påkört. Jag kan inte påstå att jag förstår exakt vad Sara Broos menar med den och några andra sekvenser, men jag älskar det ändå. Hon är mästerlig på att få oss i publiken att känna, reagera och hitta utrymme att tolka in egna upplevelser. Filmen blir en resa även för oss betraktare. Kanske till platser och tillstånd dit vi – förr eller senare – måste ta oss.

Speglingar är ett rättframt, ändå varsamt relationsporträtt som inte väjer för det svåra, men som hela tiden rör sig på rätt sida om de innersta rummen. Dessutom ett guldbaggedoftande bevis på att Sara Broos är en av Sveriges absolut främsta filmskapare i dokumentärgenren.

Att se hennes film är lite som att höra en skicklig musiker med ett eget tonfall spela något helt nytt – som vi ändå så väl känner igen.

I dokumentärfilmen Speglingar ger sig mor och dotter Broos ut på en resa, som förmodligen pågår än. Rent destinationsmässigt börjar den i den estniska kurorten Pärnu. Sara vill prata. Mamma Karin fotograferar. Allt blir inte sagt. Men tystnaden bryts. Och resan – till livet före och efter sorgen, drömmarna och den dåliga självkänslan – inleds.

Filmen är personlig, inte privat. Sara Broos verkar ha drivits av en idé om välja ut delar av sin och moderns relation som kan skildras med fullständig ärlighet. Och att det får innehållet att kännas allmängiltigt och berörande. Det är en väldigt bra tanke i så fall, eftersom den har resulterat i en film som går rätt in i betraktaren.

Samtalen mellan mor och dotter, och några fantastiska scener med makarna Karin och Marc Broos, varvas med bildpoesi.

Mor och döttrar ger sig ut och badar efter viss tvekan, klipp till en flock rådjur som går över vägen, klipp till ett dött rådjur som blivit påkört. Jag kan inte påstå att jag förstår exakt vad Sara Broos menar med den och några andra sekvenser, men jag älskar det ändå. Hon är mästerlig på att få oss i publiken att känna, reagera och hitta utrymme att tolka in egna upplevelser. Filmen blir en resa även för oss betraktare. Kanske till platser och tillstånd dit vi – förr eller senare – måste ta oss.

Speglingar är ett rättframt, ändå varsamt relationsporträtt som inte väjer för det svåra, men som hela tiden rör sig på rätt sida om de innersta rummen. Dessutom ett guldbaggedoftande bevis på att Sara Broos är en av Sveriges absolut främsta filmskapare i dokumentärgenren.

Att se hennes film är lite som att höra en skicklig musiker med ett eget tonfall spela något helt nytt – som vi ändå så väl känner igen.