2016-06-13 16:47

2016-06-13 16:47

Nu är Selma på väg in i Berättarladan igen

ROTTNEROS: Snart dags för Löwensköldska ringen – som följs av Charlotte och Anna

Nu börjar det dra ihop sig. På midsommardagen är det premiär för Västanå teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs Löwensköldska ringen.
– Det är en thriller. En scenisk bladvändare, avslöjar regissören Leif Stinnerbom.

Att påstå att Selma Lagerlöf är Västanå teaters husförfattare är ingen överdrift. Man har spelat Gösta Berlings saga, Nils Holgersson, Bannlyst, En herrgårdssägen, Herr Arnes penningar och Kejsarn av Portugallien. Nu tar sig teatern an Selmas egen Ringen-trilogi, verk som sällan spelats som teater.

– Stadsteatern gjorde alla tre på en gång, men den här fantastiska historien har inte nått så många teaterbesökare, det stämmer, säger Leif Stinnerbom.

Men det ska det alltså bli ändring på nu. Först genom dramatiseringen av trilogins första roman Löwensköldska ringen.

– Och förmodligen kommer vi att sätta upp de två andra delarna, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, kommande två somrar, men det är inte formellt klart än.

Trött men vital

Ringentrilogin är skriven i slutet av Selmas författarskap.

– Hon är i 70-årsåldern och skriver i ett brev till en vän att hon känner sig så oändligt trött, men litterärt är hon vitalare än någonsin. Det här är det bland det mest spännande hon har skrivit.

Trilogins delar skiljer sig åt en hel del.

– Löwensköldska ringen är skriven i en mytisk, nästan gotisk stil, medan de två efterföljande delarna, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, tränger in i karaktärernas själsliv och visar upp ett psykologiskt djup i Ibsen-klass.

I handlingens centrum står en soldat, en bondpojke, som hamnar i Karl XII:s armé och senare blir generalmajor och adlad under namnet Bengt Löwensköld.

– Han får också en signetring i guld med en röd sten, en ganska ful sak egentligen. Handlingen börjar när han dör. Han ville begravas med ringen, vilket naturligtvis lockar folk. Ett bondpar går för att vakta ringen, men det slutar med att de tar den. Alla i ringens närhet drabbas av förbannelse och olyckor.

I verkligheten fanns en soldat som hette Spess, fick Gylleby och Häljeby som förläning samt det adliga namnet Gyllenspets. Han stred också för en kung, men Karl X, 100 år tidigare än Selmas huvudperson.

Framåtrörelse

Stinnerbom betonar att själva berättelsens framåtrörelse står i förgrunden och att man hela tiden måste vidare, utan så många utsvävningar och fördjupningar. Det blir till en scenisk bladvändare. Och som vanligt är Magnus Stinnerboms musik central.

– Han utvecklas hela tiden och har blivit oerhört skicklig på att skapa stämningar med sin musik. Han kan manipulera publiken. Det är musiken som visar vägen till känslorna, säger Leif Stinnerbom.

Publiken leds också av berättaren som är Bengt Löwenskölds vålnad i Hannu Bööks ordlösa gestalt. I övrigt har stycket inga stora roller utan Västanås ensemble, där vi som vanligt hittar bland andra Björn Söderbäck, Hanna Kulle, Jacob Hultcrantz Hansson och Adriana Savin, spelar flera roller vardera.

Att påstå att Selma Lagerlöf är Västanå teaters husförfattare är ingen överdrift. Man har spelat Gösta Berlings saga, Nils Holgersson, Bannlyst, En herrgårdssägen, Herr Arnes penningar och Kejsarn av Portugallien. Nu tar sig teatern an Selmas egen Ringen-trilogi, verk som sällan spelats som teater.

– Stadsteatern gjorde alla tre på en gång, men den här fantastiska historien har inte nått så många teaterbesökare, det stämmer, säger Leif Stinnerbom.

Men det ska det alltså bli ändring på nu. Först genom dramatiseringen av trilogins första roman Löwensköldska ringen.

– Och förmodligen kommer vi att sätta upp de två andra delarna, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, kommande två somrar, men det är inte formellt klart än.

Trött men vital

Ringentrilogin är skriven i slutet av Selmas författarskap.

– Hon är i 70-årsåldern och skriver i ett brev till en vän att hon känner sig så oändligt trött, men litterärt är hon vitalare än någonsin. Det här är det bland det mest spännande hon har skrivit.

Trilogins delar skiljer sig åt en hel del.

– Löwensköldska ringen är skriven i en mytisk, nästan gotisk stil, medan de två efterföljande delarna, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, tränger in i karaktärernas själsliv och visar upp ett psykologiskt djup i Ibsen-klass.

I handlingens centrum står en soldat, en bondpojke, som hamnar i Karl XII:s armé och senare blir generalmajor och adlad under namnet Bengt Löwensköld.

– Han får också en signetring i guld med en röd sten, en ganska ful sak egentligen. Handlingen börjar när han dör. Han ville begravas med ringen, vilket naturligtvis lockar folk. Ett bondpar går för att vakta ringen, men det slutar med att de tar den. Alla i ringens närhet drabbas av förbannelse och olyckor.

I verkligheten fanns en soldat som hette Spess, fick Gylleby och Häljeby som förläning samt det adliga namnet Gyllenspets. Han stred också för en kung, men Karl X, 100 år tidigare än Selmas huvudperson.

Framåtrörelse

Stinnerbom betonar att själva berättelsens framåtrörelse står i förgrunden och att man hela tiden måste vidare, utan så många utsvävningar och fördjupningar. Det blir till en scenisk bladvändare. Och som vanligt är Magnus Stinnerboms musik central.

– Han utvecklas hela tiden och har blivit oerhört skicklig på att skapa stämningar med sin musik. Han kan manipulera publiken. Det är musiken som visar vägen till känslorna, säger Leif Stinnerbom.

Publiken leds också av berättaren som är Bengt Löwenskölds vålnad i Hannu Bööks ordlösa gestalt. I övrigt har stycket inga stora roller utan Västanås ensemble, där vi som vanligt hittar bland andra Björn Söderbäck, Hanna Kulle, Jacob Hultcrantz Hansson och Adriana Savin, spelar flera roller vardera.